Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

Hattis, jadå jag känner för fullt! Jag känner att jag KAN så mycket när jag tänker efter...-utom slalom.  (alias Lotta på Bråkmakargatan)

Så, jag kan gärna göra alltihop!

Och då blir det inget alls.

Fast jag jobbar ju på en graviditet för bövelen. Det kan man kalla ett projektarbete. Och att bygga ny tillvaro på ny ort och få alla att känna sig som hemma. Jag är den den där projektledaren som INTE sagt upp sig.

Fast sagt ifrån har jag nyligen gjort. På skarpen. Om att ensam inte är stark utan bara förbannat ensam.

Och jobb finns det nog. Men om man har en bry sig om natur" så förväntas man se sitt arbete som "ett kall" och därmed så ska man också liksom vara GLAD och tacksam att få slita arslet av sig genom att tjäna andra. Och då behöver man själv inte tjäna några pengar. Tjäna andra duger gott i samhällets ögon. För då är man förutom omtänksam också ädel. Och vem fasen vill inte vara ädel?

Ibland förstår jag att det finns horor, för prostituerad har jag känt mig många gånger, med allskit man förväntas ta "för att man har ett serviceyrke"

Jag tror det är DET jag sagt upp mig ifrån.

...och därför har jag dragit ut på det där med det nya jobbet, och intte lika frejdigt kastat mig ut som alltid förr. Nu vill jag ha något tillbaka av jobbet. Det har jag aldrig krävt förut.

Men gulledej!

Nu HOPPAS jag verkligen att din semester istället blir ett roligt minne framöver och en energikick inför östen.
Sedan håller jag alldeles med Sweet, det kan bli en vändpunkt åt endera hållet.

jag tror att vi alla har upplevet tider då vägar skiljs åt när det gäller vänner.
det är så olika. Det finna SÅ många människor man får dela en bit av vägen med. Det kan vara tre korta veckorpå ett konfirmandläger,ett halvårs slit på ett extrajobb, några läsår i samma klassru, en kväll på samma uteställe, en tågresa sätena bredvid varandra....

Och det finns människor jag mött som kvalat raka vägen in i hjärtat till avdelning Vänner, utan att jag känt dem mer än fem röda minuter. Människor jag egentligen inte trägffar, inte umgås med vare sig via nätet eller i fysiska världen, men som har en plats närmast mitt hjärta för alltid ändå. För att man hittade varandra där man möttes, och egentligen aldrig kan bli utan varandra. Knappt ens om den ena dör.

Sedan finns det bekanta. Sådana man kanske partar med, tränar med, eller jobbar med i perioder. de kanske egetligen får mer av ens tid än Vännerna. Men de kommer och går genom livets olika skeden.

Och så är det stunderna då man reviderar sina relationer, omvärderar, suddar i adressboken och inser att somliga kanske bara stjäl energi, eller inte längre är en ömsesidig relation som ger något att underhålla.

Ibland flyttar sig andra en bit ifrån en-fast man själv inte vill.

Det kan verkligen vara skitjobbiga vägskäl och göra rejält ont ibland.

Sedan är ju ett år ingen tid när det kommer till relationer och vänner. Du har säkerligen mer att hämta där du bor än du vet om just nu.

Hav tålamod och förtröstan! Och lägg bort den där onödiga blygheten-den är bara ivägen i sammanhanget!

Sweet. Oj, NU såg jag det du skrev efter det till Hattis!
BRA skrivet.

En av mina vänner-en av de där jag sällan träffar, men alltid har nära-pratar om att hon slutat vara en ständigt jagande Human doing och blivit det hon alltid varit ämnad till: en Human Beeing.

Det tycker jag passar som en sammanfattning på även det du menar och uttrycker.
och på det jag själv menar, när jag försöker vara mitt mesta jag och helt och fullt sann som person.
DET är i själva verket hela utmaningen.

Tror jag.

HJÄLP!!! Herregud! 
 

">



Nog för att jag är kattvänligt inställd, men Snaily, ska man låta sådana där monster leva???

Oj då Piggelin, får man fråga hur din förra förlossning var och upplevdes egentligen?

Svara inte om du inte vill!

Ja gör det! ¨Återkom alltså! När DU känner för att snacka.

Usch! Det är hemskt när man överraskas av sina egna känsloreaktioner sådär som det blev för dig idag! och som sagt var, det där med stabil...jaaaa det har ju jag varit den senaste tiden...NOT!
Min mamma ringde igår och ville höra hur vår sommar varit (hon har varit ute på vift ett tag) och så skulle jag bara säga iförbifarten att allt inte är så lätt och att jag visst har en 40-årskris. Pha! Jag stockade mig så totalt att det inte kom några ljud ens, än mindre ord. Det räckte att försöka andas.
Och då tycker jag ändå att jag mår OK för närvarande!

Så stabil...tja som nitroglycerin eller så ungefär.

Hursom helst. BRA att du får en såndäringa KBT-BM (vilken mega förkortning!)
Det tror jag massor på: Och lika bra att maken såg vad som hände också. Så kanske han fattar också. (fast han kanske är en sådan där sensitiv kille som alltid fattar ändå, och som tar det på de SMÅ vinkarna)

Snorkis, när är datumet för BF nuigendå?

Jag blev fet EFTER min förlossning. Medan jag satt i soffan och ammade min glupske son som en fastkedjad kossa. Vägde mig gjorde jag inte förrän framåt sommaren tror jag. Vi ägde ingen våg på den tiden, men han är född i februari, och när vi skulle ut och kratta och elda på våren kunde jag ha mina fristadsbyxor igen. Nu kan jag inte ha dem.

Självklart och givetvis ska du starta tråden!

Ja just det! Jag såg det allt! Ha den äran som sagt!

Piggelin, varför fick ni gå oftare till BM när du väntade Amanda?

Oupsie,välkommen hem! Har du haft det bra?
Vad kul med glada reaktioner och med inskrivning!