Hade själv en preesntation idag på jobbet, Inget stort utan bara ett möte m gruppen men tillräckligt för att man ju ändå måste förbereda. Så jag satt med det till halv tre inatt. Mycket för att maken var dålig i helgen så jag tog hand om skruttan en hel del. Särskilt igår så han kunde sova.
Känns skönt att det är över men jag är slut i rutan nu känner jag... 
Känner mig dessutom lite tillplattad eftersom chefen (som jag berättat hrä tidigare) har en sådan talangfull förmåga att hela tiden få en att känna sig som en dum och lat person... haha! Jag skrattar mest åt det nu faktistk. Ett tag kände jag verkligen att "nej nu orkar jag inte mer nu vill jag bara avsluta mötet" men faktum är att jag inte tar det särksilt personligt längre. Hon är så mot de flesta och har bättre o sämre dagar....
Tror det jobbigaste just nu ändå är att jag verkligen känner mer och mer att jag vill göra ngt annat än science!!! Och DET är en jättskrämmande och jobbig tanke. och käsnla. För jag KAN ju inget annat. Men ju längre jag håller på med det här så inser jag att jag inte har hjärtat i forskningen och då är de svårt att klämma ur det där lilla extra tycker jag..... 
MEN för att få en på klart bättre humör så har Lillskruttan helt fantastiska stunder ibland nu! I morse t ex lade hon sig ner i soffan framför TVn med sin mjölkflaska och sa "Ja ligger ne" Jag satte mig i soffan hos henne då och då tittade hon på mig och sa "myyyyysiiiii" 
och log med hela ansiktet. "Ja myyyyysi me mummy".
Ajajaj man smälter....!
Igår blev jag dock arg för hon skulle mata katterna med torrfoder (typ pellets) och först var hon superduktig och lade i foder i skålen och sa "lite ti" för hon ville lägga åpå lite mer. När det var tillräckligt sa jag att hon skulle sluta men självklart måste hon då ta skopan fylld med pellets och titta på mig lite "prövande" och skaka skopan lite. Jag sa "nej" men då tittar hon ännu intensivare och skakar igen. Jag höjde rösten igen och sa "nej du får INTE skaka skopan" men hon gör om det igen och jag säger då med ritktigt hög röst "nej om du gör det blir mamma ARRRG!!". Då tar hon hela skopan och skakar så att alla pelletar flyger över hela golvet! Seda skrattar hon. Jag blir skitirriterad och lyfter då ner henne från köksbänken och säger åt henne att jag blir arg på henne. Sedan börjar jag ilsket att plocka upp pelletar från golvet...
Hon står tyst och ser på en stund. Sedan säger hon "Mummy, I lavjo. Och så efter det lite svagare "Mummy arrrg????". Och då kan jag såklart inte vara arg längre. utan måste kramas och säga förlåt och förklara varför jag blev arg. Då säger hon "ja älske de" och kramas och mitt hjärta smälter som jag vet inte vad.
Hm, man udnrar i sin stillhet ifall hon lärt sig HUR man ska manipulera med mamma.....!!!???!?!?!?!?!?!?!!? Först testar vi gränserna lite och ser OM hon blir arg. Hm, det BLEV hon visst.... Då testar vi och ser ifall hon kan bli glad igen.... 
Ja ojojoj!!!!!!!!! Som sagt det är både roligt och intressant att följa utvecklingen...
såg så hoppfullt ut när Piff åt med glad aptit *kramar om* kanske kan han komma ihåg hur det var att äta om några dagar, dvs att han missar något. Hur går det för Puff?
