I vått & torrt, genom allt & inget -tillsammans

Ja visst hon flyttar till Panzers lillasyster på landet, där hon får 4 kattkompisar och har mkt skog och mark att springa på.

Väldigt jobbigt, men dels så är både jag och Panzer semi-allergiska mot katterna, sen så är de gamla och lite krassliga, och så kommer Elise att vara väldigt känslig mot precis allt. Jag vill inte att hon ska utveckla allergi mot djur. Hennes lungor kommer att vara superkänsliga och jag har inte råd att ha en städerska 24/7. Perserna ärväldigt präglade av mig och kräver mkt omvårdnad/ vetrinärvård pga sin ålder. Jag anser att det är rättvisare mot dem att de får vandra vidare än att leta nya ägare som kan/vill/ har råd att ta hand om dem på det sätt som de behöver, dessutom är de som sagt var "endast" mina katter. De skiter i alla andra, det är bara jag som gäller. Vilket även det försvårar en omplacering. Det är inte ett lätt eller roligt val, men Elise måste gå i första hand och nu är hon förtidigt född och jättekänslig då måste vi anpassa oss efter det.

veterinär*

Åh vad underbart Fru E!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Stora varma grattis kramar ifrån fam Helipanzer och herregud vilken underbart nyhet! Jag är så otroligt glad för er skull, hmm du det blir lite svårt att hojja med tjockmagen i sommar

Skickar varma kramar till blomman som har ett embryo i sin kropp!

Kom igen nu embryo, bättre morsa kan du inte få!

 

Jag drömmer varje natt att vi har Elise i sängen med oss, och så vaknar jag och letar efter henne( typ i sömnen) och så hittar jag henne inte. Det är så jävla jobbigt, jag är less på att andra har mitt barn nu, jag vill ha mitt barn själv, jag vill inte åka hem på nätterna och lämna henne, jag vill inte ha massa folk och sladdar runt henne. Tanter som lägger sig i eller kollar över axeln!

Flamman  vilken underbar arbetsgivare, Jag skickar lite styrka( det lilla jag har) och hoppas att du orkar härda ut.

Idag kom det ett bakslag, Elise har kräkts( hon har aldrig kräkts) och hon låg och gnydde mkt. De var oroade över att det kunde ha varit en infektion, så naturligtvis bröt den ytterst stabila(* NOT) mamman ihop inför läkare, sjuksköterskor och uskor. Så där riktigt smickrande med snoren rinnande, håret på ända och med en hel rad anklageöser( det ligger en väldigt sjuk bebis med en infektion de inte identifierat). men nu har Elise piggat på sig lite. Fick träffa den värsta bitchen någonsin idag, alltså ska man vara sjuksköterska och jobba på neo så ingår fan i mig ledsna och oroliga föräldrar. Hon har mest fnyst åt allt jag sagt och sagt saker som*om bara mamman kunde låta barnet vara så...* för att smeka sitt barn på ryggen när hon gnyr är tydligen ett jävligt stort brott. Ska prata med någon av de andra sköterskorna imorgon och tala om att vi inte klickar och att jag helst ser att hon är på en annan del av neo. Jag har blivit en sån jävla subba på sista tiden, jag ifrågasätter, tjatar och tjafsar emot så fort jag tycker nått är fel eller tja de gör fel.

Jag börjar faktiskt oroa mig lite för mig själv, jag känner hur nära jag är att klappa ihop. Jag blir arg för ingenting, gråter otröstligt, kan inte sova, drömmer konstanta mardrömmar när jag väl somnar. Jag ska prata med kuratorn på måndag kl 11, funderar över om jag ska höra med henne om hon tror att medicin ex sömntabletter, lugnande, antidepp etc vore en bra idé för mig. jag vill helst inte alls behöva ta nått men jag känner att jag inte orkar så mkt längre om jag inte får sova ordentligt. Och jag måste få kontroll på min oro som ibland ger mig sådan ångest att jag inte kan andas. jag är så otroligt rädd att det ska hända henne nått att jag inte kan tänka klart.

Jag fortsätter på min egotripp i den här tråden

Blomman: hoppas det är varmare hemma nu

Hmm funderar över om jag behöver en rejäl fylla med ett pkt cigg och en nära vän som jag kan fyllegråta tillsammans med ? Nån som ställer upp?

 

Tänkte titta in och uppdater.

Hade möte med läkaren idag, och så här är det, han är mer eller mindre väldigt övertygadom att Elise har en hjärnskada, han uttryckte sig så här, det är en liten chans att hon INTE har en hjärnskada. Mao stor risk för hjärnskada. Hon ska få en MRT inom 2 veckor. Visar den inte på skada( mot förmodan) så måste de fortsätta för de är övertygade om att något är fel, är det inte hjärnan så är det en muskelsjukdom som de inte hittat.

Rasade min värld? Ja, den är rätt splittrad just nu, jag och panzer driver runt i nått slags ångesthav, där vi inte vet nått. Även om de hittar en hjärnskada så kommer de iaf inte att veta "hur" den skada kommer att te sig, det kan ta år innan man vet.

På nått sätt måste jag och Panzer( men det är ju mest jag som håller på och bryter ihop) hitta ett sätt där vi inte planerar för framtiden åt det ena eller andra hållet utan vi måste lära oss att ta det dag för dag.

Vi älskar ju henne det är det viktigaste, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte får så ont i hjärtat  att jag sprängs när jag tänker på hur det kan bli, hur hon kan bli begränsad i sitt liv av antingen kropp eller utveckling. Jag som önskade henne hela världen, ett liv utan begränsningar.

Jag försöker intala mig själv att allt blir bra, vi älskar henne, alla vi känner älskar henne, hon kommer att vara så inlindad i kärlek att hennes liv kommer att vara obegränsat tack vare det. Men faktum kvarstår, vår underbara rosiga knubbiga underbara lilla bebis är sjuk på ett eller annat sätt, det är bara fråga om olika grader i helvetet just nu.

Å ena sidan denna gräslösa stolthet, glädje och krälek, å andra ångest, oro och sorg.

Ibland slår ångesten för hurdet ska gå mig så hårt att jag kräks. Hon förtjänar bättre, hon som är så underbar förtjänar att vara frisk.

De säger att det kan vara en liten eller stor skada, eller en muskelsjukdom om MRT'n är negativ, mot förmodan.

Jag vet att jag måste plocka ihop delarna av mig själv och gå vidare men jag vet fan inte hur jag ska klara av det, som att jag hade ett val...

Vill förtydliga: det finns en liten liten chans att det inte är en hjärnskada men läkaren var inte optimistisk.

De vet inte omfattning eller stl på eventuell skada, utan det kan mrt visa, men eftersom prematurer har bra läkkött i hjärnan så kan man inte säga nått mer än att det finns eller inte finns en skada av den eller den omfattningen, sen får tiden utvisa.

På ett sätt är det ok, hon lever, hon utvecklas det räcker långt och jag och Panzer kommer att göra allt för att hon ska få den terapi/behandling/träning som hon behöver. Men tankarna snurrar ju, kan vi ha fler barn? Orkar man? vågar man? Men snurrande tankar är farlig, vi måste leva idag, imorgon, glädjas åt det som är bra, glädjas åt henne oavsett vad det finns för skador.

Jag känner att jag måste ta mig samma, hon behöver mig, Panzer behöver mig, jag kan inte bara bryta ihop hela tiden. Jag går och lägger mig och gråter, pumpar och gråter, vaknar och gråter, duschar och gråter, kissar och gråter, kör bil, åker hiss, dricker kaffe, pratar i telefon och skriver på bt och gråter. Jag gråter hela tiden, inte sover jag heller, det här fungerar inte, jag måste ta mig i kragen!

Tack för er omtanke, det går bra, som jag skrev hur kan det gå fel när vi har sådana underbara människor runt oss som älskar oss och Elise!

Jag har träffat sjukhusets kurator nu i  veckan, det blir faktiskt tom 3 ggr den här veckan har tid idag kl 11.

Jag sover lite med henne, när jag är där. Så fort jag är med henne så blir jag lugn, det är när jag måste åka därifrån som jag blir så hysterisk och orolig.

Jag sover ju, men det tar tid och jag sover inte så många timmar, men jag ska be om insomningstabletter, måste bara orka ringa hälsovårdscentralen först. Sen river ångesten i mig, jag gjorde henne sjuk. Jag vet att det inte är så men så är det iaf för mig. Dessutom har jag ingen mjälk så hon måte äta äcklig ersättning och då får hon ont i magen så mår jag dåligt över det. Men skam den som ger sig, jag ska pumpa igång de där tuttarna om det så är det sista jag gör!

Annars erbjuder man väl inte så mkt mer, det finns en samtalsakut, för småbarnsföräldrar genom bvc men jag och Panzer kan ju prata med varandra, det är ovissheten som tar näcken på oss.

Jag sa ifrån igår till sjuksköterskorna om att jag retar upp mig på att det ska pillas på Elise hela tiden, alla ska kolla reflexer, pilla på hennes armar etc, de tror att jag itne märker vad de gör men jag vet hur man kollar reflexe hos barn och det stör mig. Hon är ingen apa på zoo, det känns som att alla ska svärma runt "den" sjuka bebisen. Jag är less på att hon bedöms som en hund på utställning, låt henne vara ifred, de vet ju alla att det är nått fel på henne. Framför allt måste de låta "oss" vara ifred, jag/ vi har fått henne sliten ur armarna av läkare, specialister etc i veckor nu. Jag måste få ha henne, Panzer måste få ha henne om vi ska orka se leva bara  nuet( dvs inga oh hur blir det sen tankar) så måste folk sluta påminna oss om alla fel med henne. Vi måste få glädjas åt de framsteg som hon gör oavsett om de tycker att hennes framsteg är för små, annars orkar vi inte.

Ikväll ska vi ut och äta med några vänner, så vi försöker ju komma iväg, göra nått nytt etc, men jag är ju där hos henne oavsett vart jag är.

Det kommer att li bättre när vi får komma hem, slippa sladdar och slangar och bara få vara mamma och pappa. Vara en familj, utan sjuksyrror, uskor och studenter, blodprov och tester.

 

Japp, vi ska läsa Pippi idag och bara mysa ifred, den bra sjuksyrran( det finns iofs fler) jobbar idag

Oj vilken underbar mat det var idag, kul att sminka sig och ha andra kläder än mysbrallor och ammningströja. Sjuksyrrorna sa att ajg såg 10år yngre ut Då är det illa ställt innan...

Tack underbara människor både här och i systertråden. Vi tar dt dag för dag, idag har sjukgymnasten varit här, Elise ska cykla med benen i luften, stretcha armarna etc. Litet minischema, men viktigast av allt att låta det ta sin tid och låta henne utvecklas i sin takt.

 

De kaninte göra MRT'n tidigare för då finns det risk att de inte kan "se" eventuell skada, cp-skador/ hjärnskador behöver tid på sig för att mogna, man ser mer och mer ju längre tiden går. hon kommer få i v 36, det är  liiiite tidigt men neurologerna tror att det är sent nog. Jag hatar att vänta och vänta och oroas, men å andra sidan, inget förändras ju, hon är fortfarande Elise. Kuratorn hjälper ju, har en ny tid på måndag, men jag pratar med sjuksköterskor, mamma, vänner, panzer etc jag har många att prata med, Panzer får avgöra själv jag tror han känner att han har folk som han "kan" prata med utöver mig.

Elise verkade gilla Pippi( som btw inte är helt frisk heller ) men vi tar ett kapitel i     taget

 

Det är möjligt att tårarna är viktiga men jag behöver fanimig snart ett fropp annars får jag vätskebrist!

Puss på er och komsikomsi Puerto, nu längtar vi efter dig!

ett fropp är ett slags "dropp" som man ger kvinnor som inte kan sluta gråta Normala människor får dropp menjhag behöver fanimig både ett fropp och en svensklärare

Åh Villemoa; spännande spännande och underbart! Snart är puerto här

Daa: åk in på måndag och ta prov för uvi, jäätebra att de var bra på förlossningen.

Ninnis: kram, jag säger som aleta jag hoppas verkligen att det är ett brustet blodkärl. Det är ju vanligt med blödningar i början, inte till nån hjälp eller tröst men det är iaf vanligt. Jag kan inte föreställa mig nått annat, det finns inte. Nu räcker det med tråkigheter, nu ska vi ha friska bebisar, inge blod och en jävla massa plus i tråden!!

Grattis villemoa, moa, och villemoa-mannen! Och stort varmt grattis till underbara puerto som gillar fart och fläkt!

Ååååå vad glad jag är över att allt gick bra och att puerto mår bra och att du mår bra! 2 barnsmamman villemoa

Underbara Karin Boye!

 

Du ska tackaDu ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.

Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.

Tina Wiman, skriver de tankar jag känner men inte har förmågan att förmedla. hur det är att vara mamma till ett prematurt barn!

Speciellt det här inägget!

prematurbloggen.wordpress.com/2008/01/21/prematur-inte-fardig/

Villemoa: jag vill också ha

Grattis Lanovia, härlig födelsedag maken ordnat.