BS: Jag förstår att det ligger och gnager emellanåt, samtidigt som jag förstår att man inte lämnar hur som helst heller...
Min man är inget hopplöst fall, tror jag inte Han var litet curlad av sina föräldrar, på så vis att han inte behövt greja med hushållsgrejer öht. Dock så hjälper hans pappa till en hel med det jobbet hemma hos dem, det var bara det att barnen inte behövde göra något...? Så han behövde litet uppfostran när vi flyttade ihop, vilket fick en rejäl boost av att han bodde själv några veckor medan jag hade lov och insåg att varken tvätt, disk, matlagning, handling eller röjning fixade sig självt
Vi är båda litet lata med hushållsarbetet, och har väl kommit undan med det ganska bra genom att inte vara hemma särskilt mycket någon av oss. Och det är ju han ff inte, så han har inte riktigt insett behovet som jag har fått, av att ha mer ordning. Men jag tror och hoppas att det kommer när vi flyttat.
Så just nu är det pga husbygget som det är jag som gör det mesta. Men inte allt. Jag är dock alltid den som handlar och tvättar. Lagar mat och diskar gör han emellanåt. Jag städar oftare än honom, men han gör det ibland. Men jag vill ju egentligen ha det mer städat än han, det är ett problem, för han blir väldigt irriterad om jag tycker att han ska sluta jobba tidigare för att jag vill städa... Däremot har han inga större problem om jag säger att jag ska träna, åka någonstans eller göra något annat här hemma? Han har på senaste tid frågat ganska ofta om jag inte ska plocka fram mina pärlor och göra något, men jag får liksom inte ro nog för det om jag inte har ordning här... Vilket han inte förstår, och det kanske inte är så konstigt för jag var inte alls så noga innan lillkillen föddes. Är väl kanske tanken att han drabbas av det nu, tidigare var det ju bara jag och maken. De skyldiga själva, alltså