Välkomna till Tivoli Empatia!
BS: "han har ju inte ändrat sig ett dugg". Och inte du heller? Men om du har insett det och förlikat dig med det så är det ju heller inget problem. I mitt fall skulle jag inte kunna förlika mig utan det skulle antagligen sluta med skilsmässa.
Jag har tänkt en del på det där med orättvisa. Det mest rättvisa hade väl varit att både vi och det andra paret fått behålla en av tvillingarna, dvs varsin?
Jag är glad att de åkte hem utan att orka träffa oss för skulden hade känts enorm.
Det är iaf en sak som tagit mig igenom de här dagarna och det är min målbild som jag skaffade mig (sittandes på neo med en bebis i varje armveck och två lite skrynkliga rödaktiga barn som snusar sött och luktar bebisgott, med varsin vit mössa på huvudet och invirade - lindade! - i varsin filt). Varje gång det hemska överväldigade mig så flydde jag in i den bilden. Jag vet inte hur jag hade klarat mig annars...