Välkomna till Tivoli Empatia!

sweetstreet skrev 2011-01-12 01:13:41 följande:

Ore,
tack vad skönt att höra att man inte är ensam. för jo ibland kan man känna lite dåligt samvete över att man inte självmant skulle välja att tillbringa all sin tid med sitt barn. Man älskar ju sitt barn mer än livet självt men jag tror att det även för min del är så att jag är mycket bättre mamma när jag får göra andra saker också. Att kunna utvecklas på olika plan.

Frullan: vad fruktansvärt att du också tvingats uppleva detta! Det var en son alltså (du skrev "den lille")? Klart att du är värd sympatier - vad är det för krafs att du inte skulle vara det? Vi har vant oss vid att du kommer in då och då och jag är glad att du uppdaterade oss om vad som hänt. Stora stora kramar!

Snorkis: de har tydligen senarelagt RUL nu för tiden. Förr var det ofta v 18, numera ofta v 19-20. Vår BM förklarade det med att de bla letar efter hjärtfel (sådant som går att operera men man behöver veta om det innan födseln) och sådant syns oftast inte redan i v18. Vårt RUL gjordes också i v19. Jag förstår din skräck över UL för jag känner lite så själv. Varje UL vi ska göra i fortsättningen blir en pärs för vårt tillstånd kan förändras väldigt snabbt till det sämre.  Vi kan inte räkna med någonting i den här graviditeten, den är som vår Sverker sa "väldigt skör".

När vi skulle titta första gången efter op, frågade han om vi ville att han skulle stänga av monitorn i taket (där vi såg det han såg). Men jag sa nej. Jag sa att det ändrar ju ingenting, det är som det är (är barnen döda så är de oavsett om jag blundar el inte). Att veta är alltid bättre än ovisshet. Det kan låta känslokallt men jag blir sådär i krissituationer - jag blir iskall och så kommer känslorna sedan.

Sedan gjorde han ett snabbt svep för att se att där fanns två hjärtan (han konstaterade det innan jag ens hann se det själv). Först därefter tog han sig en närmare titt på resten.

Kanske kan det vara en väg för er? Att göra extra UL när du känner oro men att den som gör det är medveten om din oro och din bakgrund. Att de gör ett snabbt svep för att se hjärtat och konstaterar att allt är som det ska. El är det ett dumt råd?

Snaily: hur kallt har ni det nu? Har du testat det gamla tipset att låta henne sova ute i vagnen? Du behöver dock en babyvakt för annars får du springa ut och lyssna stup i kvarten. Men frisk luft och lite bakgrundsljud gör underverk! En "gammal" kunskap som våra farföräldrar visste om men som vi verkar ha förlorat i vår generation (AW predikar ju detta också men det är knappast hennes idé från början). Har för mig att Vänner en gång kollade med Bvc och det var ok att ha dem ute upp till -10 gr. Du kan isolera vagnens liggdel (dvs underst) med fårskinn el tidningspapper (det sista läste jag som tips i en tidning nyligen). Med overall, mössa och några lager täcken osv så går det utmärkt. Se till att det inte blåser in i vagnen bara.

Vet inte hur ofta maken har nämnt det där sms:et han fick första gången jag testade att låta Moa sova ute på balkongen "hon har sovit en timme nu!!!". Moa var en erkänt dålig dagsovare nämligen... Hon sov bara 30 min pass ett par ggr om dagen, om ens det.

Lappis: underbar länk!!!

Ore: jag läste någonstans att de bara gör op tom v25. Vet inte varför, ev är det för stor risk att sätta igång en förlossning om man gör det senare? Jag fick ju sammandragningar efter op men då hade de ändå gett mig ett stolpiller för att "lugna" livmodern.

Vi frågade BM om det andra paret eftersom vi inte såg till dem efter deras op. Med uträkning av att hon låg 6h efter borde vi ha sett dem el åtminstone honom i korridoren på kvällen men det gjorde vi inte. Då började vi fundera. Första dygnet efter op är kvinnan ordinerad sängläge, man har tom kateter för att inte behöva gå upp på toa ens. Men inte ens nästa dag såg vi dem och då frågade vi en BM vad som hänt. Hon berättade (efter att ha kollat med dem först pga sekretessen) att de tyvärr förlorat båda. Som jag förstod det hade hon sammandragningar redan innan op och hade känt på sig (de har en son hemma på 4 år så även hon hade haft en tidigare graviditet) att ngt var fel. Ev hade förloppet eskalerat under tiden från undersökningen under måndagen och tom op-tiden? Förmodligen hade det redan gått snett och kroppen hade redan satt igång en förlossning (om hon nu hade sammandragningar). Jag kände ju av Ada och Beda mer el mindre hela tiden. De var speciellt aktiva i måndags vilket lugnade mig lite. Jag kände även av dem kontinuerligt efter op men vågade inte skriva ngt om det till er, av rädsla för att jinxa

Under den kvällen när jag låg sängliggande hördes iaf ett enda långt utdraget skrik som av smärta (och förlossningen låg visserligen kloss an till spec-MVC där vi var, men vi hörde aldrig en enda förlossning). Maken som satt i dagrummet och kollade på tv kom inspringande till mig för att se så det inte var jag. Nu i efterhand undrar jag om inte det var hon. Kanske när hon fick veta att de dött. Det var ett enda utdraget skrik och det har förföljt mig