Välkomna till Tivoli Empatia!

AM: förlåt att jag skämtade - det är ju en jäkla skit när det blir så fel allting.

Sept: jag med!

Moa fick känna på Adas sparkar ikväll och hon sa: "mamma bebisarna hälsar på mig!"

PB: jaaadu. Hon gick runt här och sa att de ska heta Sara och William. Jag förklarade då att det blir antingen två killar el två tjejer. Moa: "Två tjejer!". Oj hon kommer att bli besviken om det blir småbröder...

Moa har förresten återtagit sitt pusselintresse, nu är hon inne på 50-bitars. Hon pusslar dem helt själv men vill gärna ha sällskap (att man sitter bredvid). Jag som älskar att pussla gör det jättegärna.

Apropå en helt annan sak: ngn här i tråden som fått åderbråck? Jag har ett mastodont på benet Hade ett mindre på samma ställe med Moa och det försvann någorlunda efter att hon fötts. Men nu är det såå mkt större, ser riktigt äckligt ut. (Jag har svårt för ådror som står ut.) Ngn chans att det försvinner? *fåfäng jag vet*

Porchez: är det den killen du skrivit om tidigare? Hur känner du, är du kär?

BS: vad härligt att höra hur snäll Iris är mot sin syster!

PB: jag använder stödstrumpor men detta sitter delvis i knävecket och dit når inte strumpan. Jaja, det är ju ingen riktig katastrof, jag vet. BM nämnde att vissa får åderbråck i vulvan - tur man sluppit det iaf tänkte jag!

PB: jag tycker det är jätteroligt att pussla tillsammans med andra. Tex på jul när man ändå är inne mkt och "umgås" - att få lite hjärngympa på kuppen är kul! Nä nu är det läggdags tydligen.

Vårt UL gick bra! Båda har hälsan och Ada har växt ikapp Beda ngt lite till, vilket är väldigt bra. *glad*
Läkaren (och BM) är på mig varje gång att jag snart blir sjukskriven vare sig jag vill el inte för att undvika förtidsbörd. Senast i v28 bör jag åtminstone gå ner i tid tydligen (drygt 2v kvar). Just nu ligger Beda längst ner och med huvudet ner men de kan ju vända sig många veckor till.

Tack för tips om kräm och strumpbyxor mot åderbråck, ska kollas upp.

Sweet: förstår att du har ångest över jobb och framtid i USA, hoppas att allt går vägen!

Just det, de väger ca 600 + 700 gr nu så skillnaden mellan dem har minskat. Läkaren frågade om vi ville veta kön och vi sa nej. Sedan frågade jag honom om han sett könet och han svarade "ja". Rätt fantastiskt eg, jag har inte en susning och jag stirrar ju på skärmen lika mkt som han. (Ok då, han jobbar ju med detta dagligen men ändå...)

Sweet: självklart ska jag lyssna på läkarna! Tycker de att jag bör bli sjukskriven så går jag med på det såklart. Nej vara på neo vill man inte, och även om vi med största säkerhet hamnar där ändå så vill vi gärna begränsa tiden där så mkt som möjligt. Jag jobbar inte för att vara kaxig utan för att jag mår så himla bra än så länge. Jag sitter ju här vid datorn och mejlar och svarar i telefon och det är väldigt lugnt för kroppen. Dessutom begränsar jag redan nu mitt engagemang så att jag inte blir stressad. Det sjuka är att jag märker att jag blir tröttare på helgen än på vardagarna. Det tog ett tag innan jag insåg att på helgen är vi igång konstant med att fixa saker hemma, åka iväg och handla ngt, fika på stan etc. Det blir inte samma vila för kroppen som när jag sitter här på min kontorsstol.

Nu i söndags tog maken Moa med sig och åkte för att handla för att jag skulle vila i soffan. Men då fick jag ett ryck att städa upp i bokhyllan i gästrummet (som sett för jävlig och kaotisk ut i flera månader), så jag vilade ju inget. Och det är lite det jag är rädd för - går jag hemma så kommer jag att tänka att "jag kan väl lika gärna slänga in en tvätt när jag ändå går hemma", "jag kan väl lika gärna städa upp lite i klädkammaren" osv.

Jag har mer tänkt att så länge jag mår bra och inte har ont/värk el sammandragningar så kan jag jobba...? Men som läkaren sa "du är nog inte ett fysiskt unikum du heller" så förr el senare hinner det väl i kapp mig.