I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Jag har ett konstigt och fånigt i-landsbekymmer: min make är på mig om att göra en önskelista (vi är inte så duktiga på det här med att komma på presenter till varandra, så vi brukar höra oss för när det närmar sig födelsedag) inför att jag fyller år. 
Det enda jag kan komma på som jag vill ha är det för hög prisnivå på:
*en smartphone (det börjar kanske vara dags för en sådan snart)
*en ny gitarr (den jag har börjar vara lite sliten även för mitt användningsområde (barnsånger med parvlarna) (jag blir helt matt när jag tänker på att jag har haft den i tjugo år. Och inte kommit längre (effektiv tid har den i och för sig kanske inte använts mer än motsvarande två år ))).
*möjligen nya löparskor.
Att jag inte kan komma på någonting har tryckt in mig i en liten kris. Jag skulle förstås kunna tolka det som att jag är härligt obrydd om prylar och mitt utseende, men just nu fixar jag inte det, utan känner mer att jag är en slätstruken nolla helt utan hobbies, intressen och koll på vad som är snyggt. *gnäll* 

September: jag kan bara hålla med: så härligt!

Just nu känner jag mig så nöjd, för jag har klarat mitt träningsmål! Det såg mörkt ut där ett tag, men alldeles för en liten stund sedan plockade jag min sträcka på strax under den tid jag önskat. 
Men mest nöjd är jag med att jag inte bara kommit igång med att träna efter min förmåga och mina omständigheter utan även att jag har fortsatt. 

Flamman: vilka jobbiga saker att behöva tas med! *kramar om*

Klockis: kramar till dig med.  

Blommis: så underbart det skulle vara om du slapp mer kortison! *håller tummarna*

Tack för dina fina ord. Jag kände senare att mitt inlägg lät ganska gnälligt och jag lovar att det låg mer bakom än bara det där med födelsedagspresentönskningar. 

Klockis: härligt jobbat med dörren! Är jag fånig som känner mig stolt över dig? I vilket fall som helst, så glädjs jag med dig över att det är klart och att du grejade det.