I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Klockis: beklagar förlusten av din vän. *kramar om*

Vi var iväg en tripp söderut. Det kändes som en lång resa, men vi tog väl oss bara typ halvvägs genom Sverige. Fyra nätter var vi borta, två på hotell och två på vandrarhem. Vid den tredje nattningen, i ett ofattbart varmt rum med provocerande icke sovvilliga 2,5-åringar som under större delen av dagen betett sig som 2,5-åringar ibland gör och en grusad förhoppning om att komma iväg på en joggingtur bara för mig själv en stund, kände jag på allvar att jag ville sätta mig på en buss och åka hem. Ensam. 
Men annars hade vi det bra på semestern. Nu har maken sin sista semestervecka och sedan ska jag vara föräldraledig i två. 
Nu ska vi iväg till mina föräldrar en sväng.

Massa kramar. Jag tänker på er och undrar hur ni har det. 

Hoppsan, Hvidis!
Stort grattis!
Håller tummarna för att allt går vägen med huset.
Så spännande med studerandet också.  

Det går dåligt att sluta med medicinen. Har testat fem nätter i rad utan någonting och sovit sämre och sämre. Så mycket sämre än i natt går det inte att sova, för då sover man inte alls. Precis som för två år sedan. Jag tror att jag skiter i det här nu. Nedtrappningen alltså (och nej, jag har inte pratat med min läkare ännu. Får det liksom inte att bli av... ). 

Nu är Fälga väldigt angelägen om att få åka cykelvagn som jag lovade igår att vi skulle göra, så det är väl bäst att vi gör oss klara. 
Kram på er.  

Blommis: åhnej, dina hönor! Så väldigt tråkigt.

Heloise: kul att höra av dig här också!
Så tungt att det börjar bli jobbigt med E och maten. Även om ni vetat att det ska komma... Men kul att det kommer mer och mer med språket.

Jag är tillbaka på jobbet nu. Det var aningen lättare än jag trodde att kliva upp tidigt. Jo, parvlarna vände dygnet en aning så sovmorgnar till åtta har inte varit ovanliga i sommar. Så morgontrött som jag varit vid dessa sovmorgnar var jag helt säker på att jag skulle vara mer eller mindre halvdöd när väckaren ringde i morse, men det gick oväntat bra att släpa sig upp och iväg.
Jag har lämnat nedtrappningen därhän och tar min lilla dos igen så jag har fått sova gott den sista semesterveckan. Vad det beror på att det inte fungerar att sluta vet jag inte.

Flamman: men vad tusan? Hur tänkte företaget där?? De kan vara lyckliga som har dig som är så omtänksam. *massa kramar härifrån*

Men kul med konserterna! Självklart ska jag försöka gå när ni kommer hit.