I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Jotack. Jag försöker hitta saker att känna mig nöjd över istället för att åka neråt i "inget händer ju för tusan i mitt liv spiralen". Tålamod är ju, som det sagts, ibland det bästa modet...
Och så hoppas jag ryggen ska sluta göra ont ju mer jag knatar runt i skogen. Jag skulle vilja storstäda huset (eller, om sanningen ska fram, vilja uppleva läget "men ÅH det är ju helt storstädat här nu!", och då måste man ju först göra själva städandet). Att städa med rejäla tag, är lättare när detinte gör ont i ryggen, axlarna, knäna och gú vet allt.
På våren, när allt det skarpa ljuset återvänder, och helt obönhörligen och utan nåd, avslöjar allt man annars kunnat bortse ifrån, drabbas jag ofta både av ett mått av panik över sakers tillstånd och en enorm trötthet. Jag står inte riktigt ut med gråblek hy, dammkorvar och oputsade fönster, men har inte vaknat nog till liv efter Det Mörka, för att orka sätta sådär full fart som Alla Andra tycks göra.