I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

lanovia 08 skrev 2011-09-19 13:10:28 följande:

Ja!!!!
Ett hemskt erkännande här ifrån är att när vi såg krabaten på UL och såg vad som högst troligt var en snopp så fick jag ångest. Jag har tänkt på alla söta fina tjejkläder vi lagt undan som jag gärna skulle ta fram igen och jag har haft konstiga tankar i stil med hur tar man hand om en kille. En tjej kan jag ju jag vet hur vi funkar och jag har ju klarat av E. Men en kille? Nej det var inte enbart glädje där. Mycket konstig reaktion och inget jag erkänt tidigare.
Men nu känns det bara underbart och jättekul!!

Detta är en av anledningarna till att vi inte talar om könet för omgivningen. Jag har inte velat, har velat tänka på det och suga på karamellen i lugn o ro. Plus att jag tycker det är väldigt könsfixerat i samhället. När folk ser att jag är gravid kommer självklart först ett grattis och ev vad roligt! Sedan till 99% är kommentar/fråga nr 2: Vet ni vilket kön det är?
INte hur mår du? Hur känns det? Åldersskillnad mellan syskonen? Hur E verkar ta det? Ja nu bara jag brainstormar frågor här. Men jag tycker faktiskt att det är skrämmande att redan när barnet ligger i magen är könet viktigare än något annat.

Ja, varför är könet den första frågan de ställer? Det har jag också märkt! Den andra kommentaren sen som kommer som ett brev på posten är att man ser stor ut eller att man inte alls ser stor ut. Alla är vi ju olika och bär barn olika (och olika från gång till gång).

Jag är även så trött på att alla andra hela tiden frågar och kommenterar om bebisen har kommit ännu. Om jag inte svarar i telefon så betyder det givetvis att jag är på BB. (eller kanske inte för att jag kanske inte kan eller vill svara av andra anledningar). Eller de kompisar som vi har som skickar sms med jämna mellanrum och frågar om bebisen har kommit. NEJ, jag lovar att höra av mig när den väl kommer.

Varför lyckas jag alltid logga in och kommenterar när alla andra har hunnit logga ut och försvinna. jaja, ni får överleva mina svammelinlägg ändå!

Tack så mkt för kramen, blommis! Den värmde verkligen, precis som dina ord! Jag ska spara dem och läsa dem om och om igen nu om dagarna.

Hej alla! Tyvärr så funkar inte vårt internet hemma, så jag får köra via mobilen. Tänkte ändå skriva ett litet inlägg! Tack för alla era grattis!

Vår lilla prinsessa föddes i tisdagsmorse. Jag vaknade av vad jag misstänkte va en värk vid fyratiden. Jag gick upp på toa och då fick jag en till. De gjorde ont, men jag var inte helt säker på att det verkligen hade satt igång. Jag väckte maken och fick sen ännu en värk. Det var bara fem minuter emellan dem och som omföderska så bör man åka in till förlossningen då. De var helt klart hanterbara och jag var inte helt säker på att allt verkligen satt igång. Värkarna kunde ju ändå va oregelbundna. Vi bestämde oss för att ringa svärmor för säkerhetsskull och under denna tiden så kom det ännu fler värkar som nu är riktigt smärtsamma. Vi ringer till förlossningen och de märker på mig att värkarna är jobbiga. Det är inga problem att få ett "ok" att åka in (speciellt inte eftersom min första förlossning bara tog tre timmar). Maken packar ner det sista vi behöver ha med oss och jag försöker andas genom värkarna som nu är så täta att vi inte ens hinner klocka dem. Det är liksom inga pauser. Svärmor kommer och vi åker iväg med en gång. Klockan är nu fem och vi är framme på sjukhuset vid 05:10. Hela resan ber jag maken köra snabbare för värkarna är så intensiva och konstanta.

När maken parkerar bilen står jag vid en bänk utanför entren och mer eller mindre skriker ( enligt maken) och får första krystvärken. Vi får hjälp att ta oss till hissen och väl uppe på förlossningen möts vi av en barnmorska ( helt underbar!) och vi leds snabbt in på ett rum. Jag har riktigt ont och inga pauser mellan värkarna. Jag får hjälp av med kläderna och kommer upp i sängen. Jag får lite lustgas och jag säger att bebisen är på väg och att jag känner att jag vill krysta. BM undersöker mig och jag är fullt öppen och huvudet står så långt ner redan. Tre krystvärkar senare så är vår prinsessa född kl 05.23. Även fast allt gick så fort så behöver jag inte sys ngt och både bebisen och jag mår bara bra. Sen tar det tyvärr nästan en timme innan moderkakan lossnade och det var lite oroligt och smärtsamt, men med lite lustgas så gick det. Vår prinsessa vägde 3610 g och var 52 cm lång. Hon är så vacker! Vid niotiden så blev vi flyttade till BB och på eftermiddagen så hämtade maken E på dagis ( där svärmor lämnat henne på morgonen) och E fick träffa sin lillasyster. E var helt överlycklig och så stolt. Hon pussade, klappade och myste med lillasyster i ett par timmar.