I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Usch Mugglan jag lider med dig/ er! Måste vara så otroligt jobbigt med inte bara en utan två mså liv som inte vill sova ordentligt!
Blomman: till ditt inlägg om mat i familjen helipanzer, jag har klurat på det en dag nu, alltså hur jag ska formulera mig.
Here goes( inte för att betänketiden gjort mig så väldigt mkt mer tanke-organiserad)
Alltså allt och då menar ajg allt måste ändras hos oss gällande matvanor, vi måste ha rutiner( familjen ostrukturerad) när det gäller mat och allting matrelaterat. Elise ska ju äta så klart men maten måste vara fettsnäl, sockerfri( så gott det går) och välsammansatt. Inge hafsmiddagar, hålla sig långt borta ifrån halvfabrikat, som ex korv, färdiga köttbullar etc.
Elise ska tvärtemot de flesta andra barn inte äta fullfett produkter, ex mjölk, yoghurt, smör, lite frukt, mkt grönsaker.
Dietist har vi såklart tillgång till och hon är jättebra både den på KS och vår HAB dietist. Ingen av dem är militanta men det är noga med maten, allt kommer ju att kretsa runt den där j-vla maten.
Ska jag vara ärlig så har jag faktiskt väldigt jobbigt med den här delen, inte för min egen skull utan för Elise och de (förhoppningsvis) kommande syskonas skull. Jag kommer ju ifrån ett hem där jag i tidigt skede fick lära mig att vara fet det var liksom det värsta som fanns, man kunde i princip göra vad som helst bara man inte var fet. Jag har alltid varit mullig( bortsett ifrån en ätstörningsperiod på en sisådär 10år) och min pappa sa alltid åt mig att jag skulle sluta äta annars skulle jag se ut som ------ i gården bredvid( tjock lite utvecklingsstörd flicka). Mat och vikt var hela tiden ett problem för mig alltid ångestladdat alltid skamligt, eftersom ajg ville ha mer mat än jag "fick" äta. I tonåren slog ätstörningen till med besked ochjag gick ner mkt i vikt, tränade väldigt hårt och skolan slog larm när jag började svimma lite hipp som happ. Jag vart remitterad till BUP men min mamma som var skitlycklig över att jag var smal och söt( vilket jag var på den tiden) vart väldigt upprörd och ville inte att jag skulle gå dit. Jag ville ju naturligtvis inte heller gå dit, jag var ju äntligen smal, ätstörning är ju just en störning och jag var livrädd för att släppa kontrollen och gå upp i vikt, Så det blev inget BUP och jag harvade på i mitt lilla träsk av svält, träning, hetsätning och ständiga viktkontroller. Så en dag fick mamma nog och kastade ut vågen genom fönstret och började övervaka mig, satt med mig på frullen och på middagen, följde med mig in på toa etc. Så den värsta bulimitendensen gav sig ganska fort men tänket satt kvar.
Nu är jag ju fet, fast inte omedvetet fet, äsch jag vet inte men det var kanske min revolt, att bli det värsta som fanns. Att få veta mitt eget värde, kunde jag bli älskad fast jag var fet? Jo tydligen det gick rätt bra, inga vänner försvann och jag träffade mitt livs kärlek.
Så att väga mitt barn varje vecka, kontrollera allt hon stoppar i sig, går stick i stäv med allt jag någonsin velat för mina barn och det ger mig ångest! Men det kommer säkert att lösa sig, den dagen den sorgen. Tills dess harvar vi på, vi byter sakta men säkert ut vår kost, etablerar strukturer runt våra middagar. Vi går varje dag och försöker tänka oss för men det är svårt att bryta mönster och det är ju lätt att falla tillbaka i dåliga mönster när ELise är så liten att det inte spelar någon roll. Om ett par kommer det inte att gå att göra så, då har vi inget val.
Jag gillar itne att inte ha val Men det finns nog någon mening med att just mr and mrs fetto får ett barn som ska leva på svältkost hela livet, kanske är hon vår räddning