Politiskt vadd å säger ni? Jag tror inte det där dåliga samvetet inför hur man tror att man borde säga och känna, har ett skit med politikerna att göra. jag tror isåfall att andra mammor är ett värre spöke. och vi är ibland bra på att ge varandra dåligt samvete nästan samtidigt med en ryggdunk.
VARFÖR skulle du inte unna säga nej mugglan?
-Nej, jag kan inte läsa för dig nu.
-Varför?
-För att jag tänker just läsa lite för mig själv.
-Varför?
-För att jag kommer att bli en arg och sur mamma snart om jag inte gör det. Så jag tänkte det är bättre att jag läser och blir glad, så kan vi göra något mysigt ihop sedan.
Jag framstår väl som supergoisten Bärta, men faktiskt så har jag alltid varit rätt tuff med att jag också finns och behöver saker, tid och vad det är. Mycket för att jag inte vill fostra en unge som blir en man som tror att mammor inte har behov och inte räknas så mycket. Och DET ser jag som en STOR insats i jämställdhetsarbetet. Så det så!
Sist jag var på biblioteket, började jag och biblotekarien prata svamp. Hon sa missnöjt att hon ju alltid bara hittar så lite, "så det blir ja bara den där lilla lilla stuvningen, och då räcker det ju inte, så barnen får ju såklart varsin macka då, men det räcker ju aldrig till mig"
Jag ställde mig och tittade stint på henne, frågade stilla-Varför gör du så?
och var sedan tyst en lång stund. Sedan sa jag "Så tycker inte jag man ska göra. Vad lär du dina barn då? Att mammor inte räknas-de bara plockar, rensar och lagar goda saker. Äta dem är det barnen som ska. Jag ska berätta för dig vart svamparna växer, lära dig två nya sorter och bästa plocktipsen-men bara om du LOVAR att nästa svampmacka är din.Du räknas också!!!"
Jag tror väldigt lite på att hålla på och offra sig för mycket. Kompromissa -ja! Avstå ibland-ja. Men man kan förklara för en tre-fyraåring att man själv behöver en stund. Om inget annat fungerar så brukar "för annars är det ORÄTTVIST" vara rätt solkart i barns värld.
Jag körde den senast på den sexåriga flicka som var så arg på sin mamma för att jag var där och snodde uppmärksamheten, att ungen sparkade, slogs och sa "då tänker jag hoppa ut genom förnstret"
Jag frågade henne om hennes mamma brukar slå henne när hon leker med sina kompisar. Och sa att jag hade åkt jättelångt för att få vara med min kompis (som är din mamma) och om inte vi får prata nu, för då hoppar du ut genom fönstret eller slåss, då är det orättvist faktiskt. Att du tycker det är astråkigt, det förstår jag, men du får faktiskt hitta på något kul själv en stund, tills jag går härifrån."
Det gick att ta på den tystnaden... Fast sedan gick hon nådigt med på att visa mig sitt rum, så kanske förlät hon mig mitt intrång i deras värld. Haha!
Ingis och Ninnis, hinner någon av er köpa lite öl? För det har jag glömt! 
Annars tror jag det mesta finns redan.
Lanovia, på frågan om eget så är svartet för långt och luddigt än. Det kommer att klarna och visa sig, men det är inte alls det som är på G nu först, utan en anställning hoppas jag.
Mugglan, jamen då är du som jag trodde lång. Jag är 1,63 (fast de fick det till 1,64 hos läkaren sist, men det tror jag inte på) och känner igen dina siffror från lite olika delar av livet, men ska jag drömma nu, så är det väl typ samma läge för mig vid sisådär 58-59 kg som du har nu. Vilket stämmer väl med mina antaganden när vi pratade vikt senast vi sågs. Nu har jag inte vägt så lite sedan innan jag ens blev gravid för snart 11 år sedan, men varje steg räknas sa hon som skulle ut och promenera...
Hej Cicci!
Ja, vem vet, kanske blir här värsta flyttkalaset vad det lider.
Nä. Jag gillar tjeckisk öl som Staropramen och andra sådana, har jag kommit på, men jag gillar många andra med, så det är helt okinkigt. Min sambo tycker Pripps är kass, annars är det inte så kräset på den punkten. Förresten börjar man ju fatta att det är med öl som med vin-det ska passa till olika saker, så man kan ju fråga på bolaget om man vill vara rå-seriös. men det spelar verkligen ingen roll här. Vi är inte sådana att vi letar efter de starkaste, för själva den sakens skull. Vad har ni själva för favoriter? Kör på det! Jag får kanske chans på något nytt då ju!
Här rasslar det av levande kräftor som försöker klättra ur vasken där jag för-badar dem ifall de skulle vara lite smutsiga. De ska snart dö. och det vet de inte. Lite som en bödel känner man sig ju om man känner efter...
Så, jag känner inte efter, utan nu häller jag helt sonika i dem i grytan!
Om de smakar bra, återstår att ta reda på. Om de inte gör det, tänker jag gråta.
Just nu undrar jag och funderar på, om det ÄR så pinsamt, att jag inte sa, utan bara tänkte att jag skulle gratulera Flamman på födelsedagen?
Alltså, det är ju något knas i knoppen nuförtiden, som jag verkligen inte känner igen, så ni får ha överseende med min förvirring.
Flamman, jag har den äran att gratulera och hurra för dig! I efterskott ifall det hjälper.
HURRA HURRA HURRA HURRAAAAAAAA!!!
Lanovia, höjer jag rösten?
Alltså, jag får bara lov att konstatera att jag inte hör till de milda och timida, de lågmälda och sparsmakade.
Jag är yvig och högljudd, med mycket av allt. Jag skrattar högt och pratar livligt, med gester och minspel och starka krddor i språket. Det har en spännvidd mellan de djupt bibelförankrade texter och ord jag bär med mig, och svavelosande svordomar jag också fått innötta längs vägen. Jag blir skitarg och tokstressad rakt av och med rätt kort stubin och då hörs det. jag grälar med emfas och tycker och tänker mångordigt och med eftertryck. Jag blir gald så det sprudlar, kramas och kläms. Jag blir rörd så det sprutar och skvätter och rösten skälver och hjärtat rinner över åt alla håll. Jag rör mig mellan viskningar och rop och jag har att välja på att Svenskt sitta och skämmas över min "Osvenska personlighetstyp", eller omfamna den och försöka använda rätt egenskaper på rätt ställe och säga förlåt alla de gånger jag kommer till korta. Och oj vad många gånger det är!
Jag skriker rakt ut åt både man, hund och barn om det faller sig så, och det säger jag inte med stolthet-fattar ni ju. (Inte minst kan ni ju fethajja att det varit en del sprängmedel som brunnit av här under de här ivf-/arbetslöshet-/sjukskrivning-/jag vet inte vem jag är-åren som inte varit så roliga.) Men jag har också Skarpa Rösten, som är helt med flit och väldigt effektiv, och många andra röster. Man kan ha en hög grad av skärpa, utan att antalet decibel skjuter i höjden. Man kan också ha höga decibel och vara glad.
Jag blir häpen, skäms och undrar hur de gör, när jag hör dem som talar så stilla och oerhört lugnt alltid, till både barnen och maken. Jag brukar sedan inse att så talar de ju jämt. Till alla. Jaha. Själv framstår man som en okontrollerad tokfralla jämte dem.
Men jag tror faktiskt ens barn anpassar sig rätt mycket till hur de vet att man är. Jag menar, mitt argaste, skulle nog helt skrämma skiten ur ett barn med den där tystlåtnaste mamman som aldrig låter arg. Men vad mitt betyder och hur tungt det väger, det vet mitt barn. Han ska såklart inte alltid bli gapad på, det mår ju alla dåligt av. Men jag tror inte att man med nödvändighet mår dåligt i en familj där vågorna ibland går höga och rösterna är hetare och mer högljudda än i en tystare familj. Ibland kanske tvärtom. Snacka om att det finns tystnad som kan döda...
Och vad min egen familj beträffar, så tror jag de vet, att när jag blir så arg att jag sänker rösten, det är DÅ det är dags att passa sig på allvar.
Idag är det BT-förbud, för jag städar och har krävt att alla andra gör det också och inte en massa annat som måste vänta till efter städningen. Hur viktigt det än är. Men nu gick sambon till en brandövningsgrej, så jag tjyvsurfar i smyg med en liten paus...
