I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Dagligen. Jag måste motstå, för jag har avlagt ett löfte. Men åh, så svårt.

Jag vet inte om någon kan förstå.

Men alltså, hur ska jag kunna låta bli att berätta för parvlarna hur kosmiskt kittlig deras pappa är?

Hvidis:

Så fint skrivet (ditt senaste inlägg alltså). Men usch, vad läskigt med den där sjukdomen!

När jag hämtade barnen på förskolan igår berättade deras lärare att Axel gett dem en liten föreläsning i samband med blöjbyte. Han hade förklarat att han har snopp och "Min syster har snippa". Sedan fortsatte han att förklara hur det låg till med mamma och pappa också. Bra, då behöver ingen fundera.

På vägen hem hittade vi ett dike och ett rör ur vilket det rann vatten. Roligt, roligt för små barn (och kanske litegrann kul för en mamma också). Det slutade vara jätteroligt när Axel råkade sätta sig i vattenpölen, för inte hade han några galonbyxor på sig. Tur att det var nära hem.

Hurra för Klockis linoljefärg! *här ska det vara en bild på ett glas som höjs till skål, men det går inte min dator med på så det får bli i textform istället*

Jaha ojdå. Loggade in här bara för att inse att det är dags för oss att knalla iväg till svärmor. Barnen är rätt ivriga. Kram.  

Igår testade jag för första gången att hämta barnen på förskolan utan vagn. De har promenerat någon gång därifrån och det är inte så långt. Under gårdagens promenad tyckte jag att deras olika personligheter sken igenom ganska mycket. En har bråttom och är ivrig, den andra är fundersam och stannar ofta upp. Det skulle inte vara något problem om det fanns en gångväg, men nu gör det inte det. Det kan komma ganska många bilar och det är inte alla som håller begränsningarna på vår smala byaväg... Min stressnivå ökade i takt med avståndet mellan barnen. Därför kunde folk (om det varit någon i närheten) höra en mamma gasta "Men stanna inte då! Gå på! Du! Du stannar. Vänta! Vänta sa jag!" Jag ville gärna ha båda barnen så pass nära mig att jag skulle kunna hugga tag i dem vid behov, för jag kan tänka mig att en tvååring som får syn på något intressant på andra sidan av vägen inte riktigt ser sig för innan hen springer till det intressanta.                                                                                                                                                                          Det märks också tydligt när de vill följa med ner i källaren. Jag går gärna först för att kunna ta emot ett eventuellt snubblande barn innan hen dråsar hela vägen nerför den hårda källartrappen ner mot det hårda källargolvet. En tar sig snabbt nerför trappen, ivrig att komma ner till vad det nu kan vara för spännande därnere, och den andra stannar en liten stund på varje trappsteg för att fundera och kolla läget. Pust. Det kanske går att tvinga dem att hålla varandra i handen...

Å andra sidan är det ju rätt kul att de är så olika samtidigt som de tar efter varandra så mycket i allt och är så viktiga för varandra. Just nu håller de på att hitta sätt att sitta tillsammans på en köksstol. Gaaaanska gulligt.

En kväll var Fälga ledsen för något, jag minns inte vad, och jag satt på golvet med henne i famnen. Axel var bekymrad och försökte komma åt att klappa henne på huvudet och krama henne. Han hämtade leksak efter leksak för att ge till henne och till slut satt hon snyftande med en ohanterlig mängd leksaker, av olika former och hårdheter, i sin famn. Kvällen därpå var det Axel som var ledsen och samma sak upprepades, fast tvärt om. Problemet var bara att det var Fälga som förargat honom (hon hade mage att skölja sin egen tandborste när det var hans (självpåtagna) uppgift att skölja båda = nästintill otröstlig liten pojke (numer sköljer de varsin tandborste )), så han försökte knuffa bort hennes tröstförsök och kastade iväg leksakerna hon gav honom. Men hon var ihärdig och fortsatte tappert. Jag sade att hon var snäll som försökte. Gullungar.