Att vara gravid är ett H-vete. Man är stor, klumpig, har ont överallt. mår illa, har halsbränna, man kan inte sova skönt och mot slutet är man så svullen att man inte ens kan ha sina egna skor, än mindre ta på sig dom själv!
Förlossningen är också hemsk. Det gör ont, som fasiken! Man är trött, slut, jag kunde inte äta och bedövningen jag fick (epidural) satt fel så allt rann ut i sängen (ingen trodde mig, men de såg ju det efter allt var klart). När man sedan tror att det är över, då ska moderkakan krystas ut. Ja, och sen efter det så skulle det sys. "Vi ger ingen bedövning, för det gör mer ont än de två stygn vi ska sy". När de var sydda, AJ!, så kom de på att jag behövde sys mer, så då fick jag bedövningen lik förbannat och efter ytterligare ett par stygn (som kändes lika mkt, trots bedövning) var jag så öm "down there" att jag nästan kunde svimma.
Dagarna efter kan man inte gå på toa utan att det gör ont i hela kroppen. Man är trött, slut och har tre-dagars-bluesen. När mjölken väl rinner till och det kommer igång, så räkna med mjölkstockning. Feber, frossa och fruktansvärd smärta! Ja, även såriga och ömma bröstvårtor pga amning (eller pumpning som för mig).
Trots allt det, alla krämpor och all smärta (och att man kommer ihåg det), så är det värt det för det där lilla knytet är så underbart! :) Ja, även när de kommer in trotsålder och liknande. Tonåren vet jag dock inte, då kanske man börjar ångra sig ;P haha
Och trots allt det, det jobbiga och smärtsamma, så finns det inget här i världen som jag hellre skulle vilja göra om, minst en gång till, än att vara gravid, genomgå ytterligare en förlossning och genomlida fler mjölkstockningar. Nu verkar det inte gå får vår del, kanske därför jag längtar till det extra mycket, men ja.. usch vad jag skulle vilja vara med om det igen.