Har kärlek och bröllop en åldersgräns?

Mellan mig & min blivande är det 25 års skillnad (jag 27 han snart 52), vi har varit tillsammans i snart 5 år! Defintitivt äkta kärlek & det har ingenting med åldern att göra. Hade inte gift mig om vi inte hade passat bra tillsammans & varit rätt för varandra... Har aldrig varit i ett bättre förhållande än nu & aldrig varit såå lycklig tillsammans med någon annan! Kanske är vår åldersskillnad inte vad "normen" säger, men vem bestämmer att det inte är äkta kärlek då det är stor åldersskillnad?!? Nu är jag iofs inte mindreårig & då kanske det höjs mer på ögonbrynen än då man uppnått "vuxen" ålder. 
Det här med ålderskillnaden måste ju ses från fall till fall & inte bara eft hur många år som skilljer sig. Vissa är mogna för sin ålder & andra omogna upp i hög ålder. 

Ingen i min familj har någonting att invända för alla märker ju hur bra vi är för varandra  & mina vänner är jätte glada för min skull att jag hittat mannen jag vill leva tillsammans med i resten av mitt liv! 

Men för att svara på E & D's fråga: Ni känner själva om ni är redo att gifta er. Detta har inte heller något med åldern att göra! Däremot tycker jag att man ska känna efter ordentligt om det verkligen är något man vill göra & att man gör det för sin egen skull, ingen annans  
Kör hårt! Hoppas att ni får ett underbart bröllop & äktenskap  

Nej, jag håller med, och bland de jag känner både i min generation och mina föräldrars så är denna typ av människor överrepresenterade bland de som skiljer sig. Självklart kan man skilja sig ändå, och självklart håller en del ihop ändå. Men utifrån min egen omgivning så märks det tydligt vilka som faktiskt VAR mogna att gifta sig, och vilka som bara gifte sig för att "fixa förhållandet", för att det var dags, för att "jag ska" etc.

Ta tillbaks inbjudningar tycker jag dock man ska ha rätt att göra, men kanske inte av anledningen att kompisen bestämt sig för en svart klänning, tärnan lever och andas inte bröllop 24/7, svärmodern som betalar hela kalaset vill gärna ha med sin syster men "det är MIN dag och JAG bestämmer". Det kan ändå finnas tillfällen när det kan var befogat.

Idag får vi inte  gifta oss under   18, det går inte ens skriva till kungs att få göra det och det beror helt på att så många  arabiska flickor och pojkar blev bortgifta tidigt  så nu måste man vara myndig även det kanske inte hjälper fullt ut.

Som gammal räv så märker man snabbt vem som kommer klara av att gifta sig ung och vem som inte kommer att göra det.  Det märks,  de som har en   otroligt romantisk syn på äktenskapet, " vi älskar varandra, aldrig kommer att  gräla och våra barn kommer aldrig skrika på natten"  eller en benhård vi emot världen attityd " Alla är emot oss, du med om du inte håller med oss angånde rosa enhörningar.  Vi älskar vandra, mer någon älskat någon annan och ska bevisa det med att gifta oss"  brukar få väldigt svårt att klara av vardagen när den kommer.

Men denna attityd finns och äldre med men den är mindre vanlig, det känns som ju äldre man blir,  ju  mindre magi finns i världen och man sker den krassa verkligheten för vad den är. En grå vardag som man kan fylla med kärlek om man så vill.

Jag och min karl gifte oss snabbt, 5 månader efter vi blev ihop, jag hymlar inte med detta  MEN vi är   över 30 och 40  och  vi pratade igenom allt det praktiska innan vi blev ihop, vi  kollade och dubbelkollade allt  och sedan tog vi en funderare  och sen sa vi oki, klarar vi 3 veckor av vardag tillsammans så gifter vi oss.

Så  trasig bil, snö kaos ( läs 10 cm snö på marken och minus 14), knappt någon mat  ( butikerna var nästan tömda och fick inga leveranser pga snökakaos), inställt flyg,   svin kall lägenhet och  normal vardag så kom vi fram att detta kan vi nog klara, det blir inte lätt men det går nog.

Så vi började planera bröllopet, medans jag var i mitt hemland och han i sitt  och  3 månader  pappers arbete och  ringa hit och dit för att min svenska skiljsmässa var inte giltig i Skottland utan ett skrivet papper av rätten, min exmake (vilket vi inte skaffade, vägrar prata med honom) och mitt  birth certificate, vilket vi inte har i Sverige  så började vi inse att det blir nog inget bröllop i värsta fall.  Så då planerade vi stället en avskedsfest för hans familj.   Men skam dem som ger sig, efter min make hade hotat att stämma dem och skriva  om problemet i tidingen och krävde pengarna tillbaka, så  14 dagar innan bröllops datumet fick vi ett ja till giftermål.  

Och där slutar inte problemen, det var bara en smak av vad som komma skall, men vi visste att de inte skulle bli lätt, vi  var realisika att kärlek löser inga problem, det blir bara lättare att  lösa problem om man älskar varandra.  Och vi gav varandra utrymme, egen tid och lät all ta sin tid.  Vi gjorde inte allt tillsammans, ibland hade vi även semster ifrån varandra, vilket gjorde att vi saknade varandra som attan.

Och det är sånna par med liknade iställning som oss, som även klarar av att gifta sig ung, det finns inget rosenrött med  kärleken bara en stor gemenskap och ett  mål i framtiden.

 

Och sedan finns detta.
http://www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/article-2005969/Doug-Anthony-Hutchison-51-marries-16-year-old-aspiring-country-music-singer-Las-Vegas.html

Rent ärligt, jag skiter i hur kära det är,  OM det är äkta kärlek så kunde han väntat tills hon var lite äldre för detta är min värld pedofili. 

Tycker det är häftigt med så stor åldersskillnad! 
Nu är det inte riktigt så många år mellan min mamma och pappa men nästan och åldern har aldrig någonsin varit ett problem. Nu är pappa rätt gammal men jag skulle ändock säga att han mentalt är i samma ålder som min mamma, kanske till och med yngre. Trots att det är stor åldersskillnad mellan dem kompletterar de varandra hur bra som helst!
Har din blivande barn sedan tidigare?

Jo då, äktenskapsdispens kan fortfarande utfärdas av länsstyrelsen. Däremot är det kanske troligt att de blivit mer restriktiva.

Ja så känner jag oxå, att vi kompleterar varandra väldigt bra i alla situationer. Vi har samma intressen så under våra semestrar bär det iväg på en massa olika äventyr  Ja han har en son sedan tidigare, men han är i min ålder så jag har inte direkt blivit någon "bonus"mamma  Även han tycker att vårt förhållande är helt okej & det är vi väldigt glada för! 
Jag vill inte ha barn (tycker jätte mkt om barn), eftersom det inte passar in i mitt liv då jag riskerar att bli sjukare då eller föra vidare sjukdom till barnen (chrons, inflamation i tarmen) & han har ju redan det avklarat sedan tidigare så där passar vi oxå bra ihop! Har en massa syskonbarn som vi får passa istället 
Annars kan ju det vara ett problem då det är stor åldersskillnad i ett förhållande... 

Härligt att höra om dina föräldrar  Det är 16års skillnad mellan min mormor & morfar & de är fortfarande lyckligt gifta sedan 55 år tillbaka!

Ja, jag har också läst detta. I teorin är det tillåtet, men i praktiken i princip omöjligt att få tillstånd. Jag kan inte heller finna ett enda skäl till att en omyndig person skulle ha någon fullgod orsak till att behöva gifta sig så ung.

Vad roligt att det funkar så bra med sonen också, det känns ju viktigt att även han är positivt inställd. 
Förstår varför ni avstår från baran då med tanke på den sjukdomen, det är ganska skönt att låna barn och sen lämna tillbaka dem när man tröttnar också...

55 år är verkligen inte dåligt! Mina föräldrar (21 år emellan dem förresten) har bägge varit gifta tidigare så de träffades inte förrän de var i er ålder, jag fick många syskon på köpet.

Det var det jag syftade på :) Är det någon som mordhotat en tycker jag att det går bra :P