Sambon före äktenskapet eller inte?

Jag tror som så att om kärleken är tillräckligt stark, då uthärdar den saker som att att man inte bor ihop eller kanske till och med avstår från sex innan man gifter sig. Hur jobbigt det än är. Jag tror också att det kan vara ett bevis på att kärleken är sann och att den klarar av det, för det är ju verkligen inte lätt att avstå från dessa saker, även fast man har beslutat det av t ex religiösa skäl. Kärleken ändras väl inte för att man ser att ens man eller fru inte är så bra på att diska eller aldrig byter lakan? Och hur länge ska man bo ihop då för att man ska vara säker? Ett halvår? År? Tio år?

pierredouglas: Ingen hær har skrivit att samboskap føre æktenskapet ær en garanti før ett bra/bættre æktenskap. Dæremot vill jag påstå att det økar chansen att æktenskapet håller, dærfør att man kænner varandra på ett annat sætt æn om man bara ses ibland. Førr eller senare kommer vardagen ikapp en och man slutar anstrænga sig før att attrahera sin partner lite extra, och det ær enligt mig en førdel att veta innan man gør något så stort som gifter sig att ha upplevt det och veta att det ær en vardag man vill och kan leva i. Det ær flera andra saker också som man inte tænker på som blir aktuellt nær man delar hushåll, ex ekonomi och ekonomiska prioriteringar, krav på boende etc. Men givetvis ær det ingen hundraprocentig garanti før att æktenskapet ska hålla (eller førbli lyckligt). Jag har førståelse før att man inom vissa kulturer bør vænta med att flytta ihop tills man gifter sig, men jag tillhør inte någon sådan och før mig ær det otænkbart - bl.a. pga tidigare erfarenheter.

På vilket sätt är det ett bevis på att kärleken är sann? Är den mindre sann om man lever som de flesta gör nuförtiden, dvs i äktenskapsliknande förhållanden under samma tak och i samma säng? Jag tror faktiskt inte det behöver vara ett bevis för någonting, utom möjligen att man har en naiv syn på vad kärlek är. Det är en väldigt romantiserad syn på saken, att om man bara är tillräckligt kär så klarar man allt, för det är faktiskt inte alltid sant om du inte är med i en Disneyfilm.

Jag vet tvärt om flera av dessa som av kulturella skäl (för religiösa vet jag inte om man kan kalla det egentligen, jag är också kristen) där det verkligen inte funkat efter att man faktiskt flyttat ihop och delat vardagens gråare sidor också, inte bara "kvalitetstiden", och där man inte kunnat välja om man ska ses eller inte. Många av dessa har gift sig tidigt och efter ganska kort tid för att de inte klarar av att hålla sig borta från sex och för att de vill bo ihop utan onda ögat från församlingen. De har inte varit varken mer eller mindre kära än andra par, men har inte haft någon förståelse för hur det är att leva med någon 24/7.

Och jo, kärleken kan visst ändras för att den andra inte diskar eller byter lakan. Om den ena blir som ett hembiträde i det gemensamma hemmet, och den andra inte lyfter ett finger kan jag garantera att denne till slut tröttnar om det är en normalt begåvad och frisk människa. Jag säger att efter två år har man visat sitt rätta jag. Stämmer säkerligen inte för alla, men för mig är det en tumregel...

Dejli,  jag hade samma regel tills denna man och  jag vill inte ha det ogjort, fortfarande lycklig och rejölt medveten om att  allt inte kommer vara rosenrött och så¨tror inte han heller, istället jobbar vi på att komma åt samma håll.

Jag ser dig som en "äldre" (i bemärkelsen "inte ung och naiv") och vis kvinna med livserfarenhet och som inte går in i något blåögt, så det är inte sådana som dig jag riktar mig till ;)

Jag tycker inte du ska jämföra dig med de unga människor som rör sig här, och som i flera fall fortfarande bor hemma och som inte har en aning om hur det är att leva med en annan människa men som tycks ha någon romantisk bild av att "om man bara älskar varandra så bara löser sig saker av sig självt".

Det kan också bli som i mitt fall - mina försök att få leva i ett jämställt och inte allt för sunkigt hem ledde till att jag blev dumpad för att jag dödade passionen. Haha! Nu är det någon annan "lycklig" som får "äran" att försöka lära denna mannen att det inte är okej att bre ut ren tvätt på ett smutsigt golv för att torka, eller att lämna matrester och smutsig disk i hela huset, för jag lyckades då inte. Han har för övrigt varit singel ända sedan dess, för "han hittar ingen som matchar mig"

Haha, men det kan väl vem som helst förstå ;) Måste ju vara SKITJOBBIGT att ha nån som tjatar på dig om sådana saker. Vem bryr sig om ren tvätt liksom? Och hey, bananflugor som är så söta...

Och dessutom fick han spel när jag tog hans svettiga träningskläder, som täckte heeeela vardagsrumsgolvet, och slängde ut på balkongen. De kunde ju bli smutsiga!!!! Till saken hör att han var en riktigt snål j*vel som bara köpte kläder skitbilligt eller fick avlagt av kompisar, så det var ju inget vidare skick på grejerna ändå. Och för att anknyta till trådens ämne ordentligt - jag anade absolut inte att han var så här fruktansvärt äcklig innan vi flyttade ihop, och då väntade vi ändå med att bli sambos till över 2 år in i förhållandet!

Delji min make säger att jag är inte den som är jobbigaste att bo med , det är katten som har blivit helt frälst i honom. Han får inte sova föränn hon har nattat honom och drömmer hon mardrömmar ska han trösta henne..  

Haha, det får han väl ändå ta som en komplimang :P Det är minsann inte alla som blir godkända av katten, de är värre än alla tjejkompisar tillsammans...