pierredouglas skrev 2011-09-20 09:47:32 följande:
Intressant att läsa allas kommentarer! men om jag förstår rätt, många anser samboskap liksom den enklaste vägen ''TO ESCAPE'' när det blir tufft, jobbigt mm. Skall vi kanske inte börja med att definiera vad kärleken är för nåt?
Är det sunt att välja en partner när man är, säg 18-20 (en tid i livet när det händer väldigt mycket) och sedan vara "tvungen" att hålla ihop med den resten av livet? Jag vet inte hur gammal du är, men jag är åtminstone INTE samma människa som jag var när jag var 18. Under tiden har jag skaffat mig en utbildning, rest lite, jobbat på ett antal jobb och skaffat mig livserfarenhet. Jag hade inte velat vara tillsammans med 18-åriga Dejli.
En del växer ihop, andra växer isär när man kommer på att man faktiskt inte vill samma sak i livet. Hur många har ens funderat på barn och familj på riktigt när man är 18? Jag tänkte iaf att det ligger så långt bort att jag inte behöver ta ställning till det nu. Nu är ju jag och sambon på samma plan där, men tänk om en av oss verkligen INTE ville ha barn, men den andra inte kunde tänka sig att vara utan? En sådan sak kan man inte kompromissa om.
Och varför ska man definiera kärlek? Jag tror att kärlek kan vara så oerhört många och olika saker för människor, så jag tycker det är helt onödigt. Vad som är viktigt för mig är kanske inte viktigt för dig och vice versa. Men du kanske kan dra till med något nytt fint bibelcitat att gömma dig bakom?
Jag tror inte människor i kulturer där man inte "får" skilja sig är ett dugg lyckligare, och inte heller "förr i tiden" när man bara inte skiljde sig i Sverige heller. Man kanske kämpade lite extra för att få det att fungera, men om äktenskapet är mer eller mindre av tvång (ett äktenskap man inte kan skilja sig ur är ju också ett tvång även om man gift sig frivilligt), är det något att sträva efter?
Varför måste man hålla ihop om man inte vill? Har man barn ihop har man ju ett ansvar att se till att barnet har det bra, och då kanske man anstränger sig lite extra innan man splittar, men varför ska man hålla ihop bara för att? Är det så fult att "fly" från ett förhållande som man inte blir glad av? Tack och lov så är ju de flesta kvinnor i dagens läge självförsörjande, så att man inte stannar av den anledningen. Jag tycker faktiskt det är alldeles för få som tar sig ur dåliga förhållanden... rätt vad det är så har det gått 10 år av ens liv som man aldrig får tillbaks.
Jag tror verkligen på att det finns livslång kärlek, och den kräver en stor arbetsinsats. Men jag är inte helt säker på att det är det som är det mest naturliga för alla människor.