PCO & PCOS

Har inte pcos själv men min syster har det. Hon blev gravid precis innan hon skulle börja med hormonbehandlingen o hennes son är nu 1½.

Vad jag däremot har hört och läst flera som påpekar är att det kan hjälpa att dra ner lite på kolhydraterna. Inte så att man behöver bli extrem, men inte låta största delen av måltiden vara kolhydrater. Det ska ha nått att göra med att kroppen reagerar annorlunda på socker vid pcos än vad en "frisk" kropp gör, vad jag har förstått. Och kolhydrater blir ju socker i kroppen.

Idag fick jag veta att jag har PCO. Jag är 15 år och fyller 16 i november. Jag är grymt orolig över detta och vet inte riktigt vad jag ska vända mig, har ingen att prata med som går igenom samma så tänkte att någon kanske hade lust att prata med en förvirrad 15åring? 

Jag fick min mens när jag var 12, fick oregelbunden mens när jag var 16 och sedan dess har den varit orgelbunden.Flera gånger har det gått upp till 18 månader mellan menstrationerna. Jag har med andra ord alltid kännt att jag troligen inte kommer kunna få barn, utan att ha gjort en utredning. Tidigt på hösten 2009 gick jag iväg för en undersökning. Det konstaterades att jag hade PCO, troligen PCOS också då jag har en övervikt som är svår att få ner, kraftig hårväxt på kroppen och i ansiktet samt extremt oregelbunden mens. Vi tog inte fler prover då utan jag skulle återkomma den dagen jag verkligen ville bli gravid.

Ungefär 6 veckor senare slutat jag och min pojkvän med preventivmedel eftersom jag hade fått höra att "jag inte skulle kunna få barn utan hormonhjälp". Några månader senare var jag gravid! Utan någon hjälp:) Idag är min dotter 20 månader och vi har slutat skydda oss igen med förhoppningen om att det ska kunna bli ett syskon utan hormonhjälp igen. Jag är orolig för att det inte kommer att bli så, att mina symtom har blivit värre (det känns så...) men min goa fästman är övertygad om att det kommer att lösa sig. Så jag håller tummarna och ger det ett halvår så får vi se sedan...

Min bästa vän har fått diagnosen PCOS,

Hon har sedan tonåren jobbat som gyminstruktör och ledare på stepup pass, dans mm. Ovanpå det har hon en egen häst hon tar hand om själv utan medryttare. Hon har alltid vart lite kurvig under vår uppväxt. Inte STOR stor men alltid kämpat lite med sin vikt. runt 2009 - början av 2010 gav hon sig attan på att gå ned i vikt trotts att hon visste att det skulle bli tufft. Hon fortsatte med sin vanliga träning och ridning men lade till löpning också samt startade med ett kostschema. Mensen kom tillbaka och vart mer och mer regelbunden. På ca 4-6mån hade hon trotts PCOS gått ned 15 kg. I december 2010 vägde hon runt 60kg och var i sitt livs form, så strålande vacker!!!
I januari 2011 vart hon gravid utan hjälp av hormoner eller liknande och i september vart hon mamma!

Jag fick diagnosen PCO 2006 (viss ökad ansiktsbehåring, BMI runt 23 och ingen akne), och blev rätt förtvivlad trots att läkaren sa att det inte alls behövde vara något problem. Han menade att eftersom jag redan fått diagnos behövde vi inte försöka få barn i ett år innan vi skulle få medicinsk hjälp, utan kunde vända oss till vården direkt. 

Sagt och gjort, för snart två år sen fick jag ägglossningsstimulerande tabletter, Pergotime, och blev gravid när vi väl lyckades tajma in ägglossningen... Vi fick en frisk fin pojke i augusti förra året, men räknade med att behöva medicinsk hjälp även nästa gång vi ville ha barn och var inte så nogräknade med preventivmedel. I mars började jag dock ana oråd och tog ett graviditetstest, och nu väntar vi tvåan 15 månader efter vi fick vårt första barn! Graviditet kan sätta bra fart på hormonerna, verkar det som...

Så nej, PCO behöver verkligen inte betyda svårigheter att få barn! Däremot tror jag att det är viktigt att hålla vikten i schack, för även jag fick rådet att gå ner i vikt när vi började behandlingen. Bara några kilo kunde göra skillnad, sa läkaren. PCO hänger ju ihop med diabetes och metabolismen och allt sånt, så att hålla vikten på en rimlig nivå och undvika kolhydrater tror jag är ett bra sätt att minska problemen och i vissa fall få tillbaka mensen. 

Har inte själv PCO eller PCOS, men det är väldigt vanligt att de som har det även producerar för mycket insulin (alltså äter för mycket kolhydrater, speciellt vita, raffinerade produkter såsom bröd, pasta, ris....) Jag säger inte att det är svaret i alla sammanhang, men det kan ju vara värt en tanke? 

Hur ändrade din vän sin kost? 

Hon läste på om diagnosen hon fått och kom fram till exakt det du skriver, sedan drog hon ned på kolhydrater, uteslöt bröd, potatis och pasta helt. Ibland åt hon små mängder råris, matkorn eller bulgur. Till frukost åt hon kesella 1% med färska/frysta bär, ibland tillsatte hon1 kapsyl funlight eller honung och valnötter. Gillar man inte kesellan så kunde man tillsätta sötningsmedel som inte var allt för onyttigt heller. Hon hittade det hon använde genom tips från fitness och bodybuilding bloggar. De körde mkt med kesella + sötningsmedel som dessert/ belöning när de låg i hårdträning inför tävlingar. Hon åt 6 mindre mål om dagen.

Hon fick snabba resultat men gjorde det som en långsiktig sattsning både inför babyverkstan men också för sig själv, om det vart barn så ville hon orka leka och vara aktiv med barnet.

Precis det jag föreställde mig. Vad roligt att din kompis nått sina mål och en bättre hälsa. Det är, trots allt, det viktigaste vi har, vår hälsa. 

Hej TS

Men historia började 2007, jag var överviktig, o lite hudproblem samt gick bara upp mer o mer i vikt trots träning mm.
Slutade med p-piller för jag trodde att hormonerna påverkade kroppen samt att jag kände att jag inte mådde bra. Efter ett halvår med oregelbunden mens bokade jag tid hos en privat gyn.läkare.
Fick diagnosen PCO-S 2007. Kände mig väldigt nedslagen, kände att även om det är knasigt så var fertilitet en del av min kvinnlighet......

Fick rådet att fortsätta gå på p-piller för att det höll igång min mens samt så sa gyn.läkaren att det inte var jättebra att ha för långt emellan menstrautionerna. Bättre hålla det ingång även om jag inte var sugen på att äta hormoner.

Slukade allt jag hittade på nätet och i bokform om PCO och -S.
Provade GI o hade en del resultat på vikten men suget efter sött försvann inte. 
Provade osså kesella med fun-light......

2008 så gifte vi oss, slutade med p-piller  och blev gravida på 3e månaden utan skydd.
Fick dock graviditetsdiabetes i slutet av graviditeten men fick en välskapt liten tjej 9 månader efter bröllopet.

När man får graviditetsdiabetes så får man erbjudande om att göra en glukosbelastning för att se om problemen med blodsockret försvunnit. Tyvärr hann jag inte med min utan avböjde hösten 2010.

Men vikten var ju fortfarande ett problem, gick upp på tresiffrig vikt under graviditeten men hade väldigt svårt att komma ner igen.
Provade LCHF 2011 o det är det bästa som jag testat!
Inser nu att kesella o fun-light inte är det bästa för mig. Light-produkter är no good med LCHF.

2011 fick jag även diagnosen diabetes typ2 men har sedan diagnosen gått på enbart tablettmedicinering.
Äter jag LCHF-kost så är blodsockret toppen o mår även toppen i kroppen.

Januari 2012 blev vi gravida igen men går på väldigt täta kontroller pga min diabetes. Men allt ser bra ut o mina värden är bra.

PCO/PCOS, diabetes/insulinresistens/kolhydratjunkie/kolhydratberoende, hudproblem, hårproblem osv går ofta hand i hand..... sjukvården har svårt att säga vilket som kom först.....hur man påverkas mm.
Inte alla som har PCO är överviktiga, har en kusin som är pinnsmal liiiiite hudproblem men i övrigt inget som tyder på PCO.....de fick barn mha ivf.

Precis i mitt fall är nog diabetesen det som kom först. Pappa hade diabetes typ 2 så jag har det i generna.
Har fått förklaringen att diabetes typ 2 kan ligga i generna o inte alltid upptäcker man det..... men om man får problem med vikten så ökar insulinresistansen.....o det blir svårt att gå ner i vikt osv.....

För att få diagnosen PCO/PCOS så måste men gyn undersökas med ultraljud. Det gör inte ont, men kan visst kännas lite pinsamt att ligga med benen i vädret på en brits. Men det är tyvärr nödvändigt för att verkligen få diagnosen, ett av kraven är visst förstoring på äggstock samt att man ser ett pärlband av ospruckna äggblåsor i en gloria kring äggstockarna.

Gå till en gynläkare och få en ultraljudsundersökning. Enda sättet att få diagnosen PCO/PCO-S.
Du kanske inte är pinnsmal, men tjock tycker jag INTE att du är. 

Kramper kan vara annat än äggstockarna o livmodern. Känsliga tarmar osv....
O flytningar har alla....mer eller mindre. Det är underlivets renhållningssystem!

Kan du inte vända dig till ungdomsmottagningen? Här inne kan man ju nästan alltid hitta någon att prata med....men många här på BT ligger i bröllopsplaneringsfasen o kanske inte riktigt är jämngamla. Men svarar gör man gärna....bara man hinner.

När man väl har fått diagnosen så blir det iofs inte lättare men man har iallafall lite att gå på.

Försöka hålla vikten....... kolhydrater och PCO/PCO-S verkar gå lite hand i hand.....många med PCO/PCO-S mår bättre på lågkolhydratkost.....man kan hålla lite koll på sina hormonnivåer tex sköldkörtel osv.....så att inget ger sig i väg på fel nivåer.....behåringen är svår.....men de påverkas mkt av de manliga hormonnivåerna i kroppen.....o de blir oftast bättre om man kan gå ner i vikt....men det är ingen exakt vetenskap tyvärr.
Börja inte vaxa o raka för det kan bli än värre då..

Har man diagnosen så när det väl är dags att fundera på barn så behöver man inte försöka ett helt år innan man får hjälp ifrån sjukvården med pergotime eller dyl.

Hej! Fick min pco-diagnos 2009 efter att ha försökt få barn med min dåvarande under ca 2år. Förhallandet sprack i samband med att jag fick diagnosen. Jag kan säga att jag hat fått kämpa för min diagnos. När jag redan i 15-16års ålder påpekade jag för skolsköterskan att mina menstruationer inte var regelbundna fick jag höra att det inte är säkert att  de är regelbundna när man är så ung. Så har det hetat hela tiden. Att de snart kommer rätta till sig. Senare har det bortförklarats med att det var stressigt under uppväxten. Är uppväxt med en mamma med mkt svåra depressioner med suicidala inslag till och från, mobbades konstant från 4:an till 9:an, hade extremt mkt prestationsångest under gymnasiet och under tiden på universitetet blev det väl inte mindre stress. Men nu såhär inser jag att det var så fel, det var inte stressen, det var PCO:n. Eller egentligen kanske båda. Men det borde varit någon som reagerade för mens kanske 1gång vartannat år är INTE normalt. Men men, lätt att vara efterklok.

Har väl så småning om börjat inse att om jag fått  den förklaringen på den manliga kroppsbehåringen, övervikten, kolhydratsuget etc. hade det blivit så himla mycket enklare än att bara se sig själv som äcklig och ful. Men som sagt det är lätt att vara efterklok.

Kan säga att det bästa jag gjort är att börja äta p-pillrt och LCHF-kost. Kroppen har hamnat i en bra balans kan jag säga. Det som har varit svårast hitintills har varit när vännerna runtom skaffar barn och man själv vet att det inte kommer gå sådär enkelt som för dem. även om vi inte riktigt planerar barn nu, utan bröllop först....

Mitt bästa tips är att kika på Jan Holtes två föreläsningar om pco. Fantastiskt lärorika media.medfarm.uu.se/flvplayer/anovulation/video1

Jag har också pco, har vetat det i många år och därför började vi arbeta i bebisverkstaden ganska tidigt. Jag blev spontant gravid ganska snabbt och vi har ett barn, jobbar på det andra. Vi har försökt ungefär 6mån och kommer att ta en kur hormoner i höst efter bröllopet, om vi inte lyckats innan dess. 

Liksom flere andra kan jag rekommendera minskat kolhydratintag, jag gick till en specialist på PCO, som också forskade i matens påverkan och hon var övertygad om att just för pco kan det vara mycket positivt att dra ner på kolhydrater för att balansera kroppen och därmed ev gå ner i vikt också. Jag gick ner 6kg och fick då en menscykel som innebär 4cykler/år, tidigare hade jag 1-2! Det ökar ju chanserna att bli gravid med det dubbla, även om chanserna är färre än normalt.  Men finns det en cykel så finns det en chans, det är vår lillskrutta ett bevis på!

Lycka till! Din dröm om barn ska du absolut inte ge upp.