Walk a mile!

Klart det är värt att rapportera 
Skönt att komma igång.
Jag försöker fortfarande att inte belasta knät allt för mycket, men nu kan jag i alla fall gå utan att halta  

Har nog inte gått en mil i dag, men nog har jag gått i alla fall...
Och burit, armarna värker som efter ett pass på gymmet, men det är bara uppackning av kläder och inredning till butiken.

Det har blivit så mycket gående, lyftande och grejande på jobbet nu dessa veckor att jag inte har orkat något annat alls. Det har blivit några korta rastningsrundor ja, men inget annars.
I går hade jag så ont i ben och fötter när jag kom hem att jag knappt kunde ta mig från soffan och in i köket. Så min snälla make tog alla promenaderna i går så jag bara fick vila och återhämta mig  

Inga sammanhängande 30 minuter än då i dag.
Men om vädret håller i sig så blir det en längre vända lite senare  

Hur går det för mina promenad-vänner?  

Särbon då kanske? 
Trist att flytta isär 

Det blev en 35-minutare med hunden och nyss en kortare ca 20 min.
Nu är det bara själva nattkissningen kvar och den kan bli allt från 20 sekunder (om han vägrar gå och bara kissar bredvid trädgårdsgången) eller en halvtimme om han är pruppnödig men inte får till det så snabbt som han önskat...
Så det blev rätt lagom. Försöker spara fötterna lite nu så jag inte behöver vara hemma pga att dom kraschar så här precis i början.
Nu när man måste börja med höst/ vinterskor också så protesterar mina fötter. Dom trivs bäst barfota eller i sandaler av massai-typ. 

Hmm... pojkvän då? 

Njaa det räckte med att gå med gipsad fot i tre vintrar kan jag säga 
Dubbla raggsockor och en stickad fodrad toffel utanpå alltihop räckte inte långt när det var närmare 30 grader kallt en av dom vintrarna 

hehe jag tror faktiskt att det är legetimt att kalla honom för fästman även om ni inte har kommit så långt än officiellt 
Annars funkar väl "älsklingen", "gubben" eller något liknande också 

Ja man tycker ju det...
Dock träffade jag på en läkare när min fot var ny-skadad (alltså bara någon vecka efter olyckan) som vägrade gipsa om min fot när den svullnat så mycket att gipset gjorde att tårna började bli blå. Hon kunde ta bort gipset sa hon, men hon tänkte inte gipsa om den - eftersom fötter inte var så viktiga... ???  
Så det slutade med att jag satt på akuten i 7 timmar och väntade på att "min" ortoped skulle börja jobba, för han hade sagt att det var jätteviktigt att jag kom in och gipsade om foten omedelbart, alltså akut, om den började svälla eller om det gjorde mer ont än tidigare pga komplikationerna som kom till när jag ju inte fått åka in direkt efter olyckan pga den chefen... 

Jadu, mitt promenadband agerar just nu klädhängare i vardagsrummet. Så du är i gott sällskap 
Det har varit mycket nu, och att ta tag i motionen också har varit lågprioriterat. Men jag känner att jag verkligen behöver göra det.

Men nu ska jag först se vad som händer med nervgiftet jag fick i nacken i går hos neurologen. Och så var det ju den där operationen den 18:e... Sen får vi se, jag gör det jag orkar tills vidare.
Bland annat försöker jag gå i alla fall aningen längre med hunden innan jag faller för "kan vi inte vända nu matte? Jag har ju kissat/ pruppat"...
Han har blivit superlat, och om man försöker gå längre sträckor så lägger han sig ner och vill inte gå och när man då själv inte är så sugen så är det lätt att falla för det där och se det som en anledning att gå hem. Men jag försöker se det som en anledning att gå en bit till bara för att han inte ska få bestämma... 

Nejdå... simma på du izredeam 
Tråden handlar väl mest om att man ska försöka göra mer än man brukar, oavsett om det är att ställa bilen längst bort på parkeringen för att få några extra steg. Eller bryta en vana och gå på gymmet.

Det jag kände att jag inte ville ha här var dom där träningsfreaken som gör att man bara får dåligt samvete när man är jättestolt för att ha gått en 35 minuterspromenad i rask takt, eller tja så raskt man kan gå med hunden. När dom sitter och skriver om sina 50 minuterspass med crosstrainern som uppvärming inför en 2-timmars cirkelträning med 15-kilosvikter, och sen gick dom hem.... en mil eller tre...
Tja du försår vad jag menar tror jag  

Det är hemskt med din farmor.
Jag vet precis hur det känns i och med att vi planerade bröllop och höll tummarna för att mamma skulle leva så länge. Och att äta när man är ledsen är inget konstigt.
Det är inte bra att göra det, men det är inte konstigt... Så försök att inte få dåligt samvete över det, det är en period bara. Det går över... 
Fokusera på saker som är viktiga, saker som inte kommer att gå att ändra om ett år eller två. Saker som du kanske ångrar då att du inte gjorde istället...  

Ja man måste få tid att sörja det som varit, även om det kanske ändå går bra i slutänden.

Det är inte så allvarligt. Jag har en knöl på insidan av ringfingerleden (naturligtvis på det finger man brukar ha vigselringarna på, så jag kan inte ha dom nu). Knölen upptäckte jag i slutet av Januari och jag har kastats runt i systemet med remisser som har vidaresänts utan att konsultera den remitterande läkaren och då hamnat på fel avdelning osv sen dess.
Nu ska den tas bort