Walk a mile!

Alltså apropå det här med I-landsproblem och positivt tänkande...

Jag försöker alltid se det ljusa i tillvaron, jag har alltid "det kan vara värre - det är någon som har det värre" i bakhuvudet liksom.
Jag kan rada upp alla mina sjukdomar och problem med ett leende och sen ta på mig ännu mer jobb liksom. Fast jag kanske skulle mått bäst fysiskt av att vara sjukpensionär som FK försökte få det till förut...
Det jag bestämde mig för helt enkelt var att "det är inte synd om mig". Punkt slut.
Jag har massor att leva för, många saker som är bra i mitt liv, och saker kunde alltid varit sämre som sagt...

Men sen kan jag bli skitsur för att "mitt" schampo var slutsålt på affären. Eller för att maken köpte polarkakor istället för limpa när jag bad honom köpa bröd (ospecificerat) "för det borde han väl ha förstått?"  
Ja ni vet... dom där små skitsakerna liksom.
Grejen är att när jag fått blivit arg, kanske fått gapa och skrika lite till och med... Så kan jag släppa det jag blev arg över. Det är liksom min ventil. Jag får bli arg över att maken köpte rosa disktrasor när jag ville ha blå. Jag får bli arg när blixtlåset krånglar (och kanske skälla på maken, det måste väl vara hans fel va? På något sätt... lite... kanske?  )
Min make köper det rätt av.
Han vet hur dåligt jag faktiskt mår och att jag behöver den här ventilen för att orka med att tänka positivt på alla andra sätt och vis. Och för att orka kämpa.
Och det ställer han upp på...

Mitt Ex ville ha en snäll liten tjej som tjänade bra med pengar (vilket jag inte gjorde), som höll lägenheten skinande ren så han slapp (vilket jag inte ställde upp på. Städar inte han så städar inte jag) osv. Så jag undertryckte ju ilska och frustration. Så när jag väl blev så arg att jag inte kunde hålla mig längre så exploderade jag ordentligt. Samt att jag däremellan gick runt och mådde jättedåligt. Magkatarr, migrän, värk och smärta... Och då var det svårt att också tänka positivt.

Min vändning kom när jag blev singel.
Jag bestämde mig för att se det som en chans, att göra något med mitt liv och att försöka se det positiva i allt som hände... Och tja jag har inte nått hela vägen fram men långt  

haha... ja precis 
Maken kan stå och se slokörad ut här när jag blir så där fly förbannad ibland. Och mitt i all ilska så ser jag hur eländig och söt han ser ut och så börjar jag skratta.... 

Bara en ren allmän reflektion det där med dagsljus...

Jag håller med. Dagsljus kan göra underverk.
Om jag inte har orkat ut med hunden alls (eller väldigt få promenader i alla fall) på ett tag och maken fått ta alla vändor, så mår jag mycket sämre än om jag kommer ut. Oavsett hur jobbigt det är och hur illa jag mår när jag är ute.
Det känns liksom i kroppen att man orkar med mer. Man står helt enkelt ut mer med att vara lite sjuk om man får en dos dagsljus  

Jepp 

Äntligen har jag och brorsan kunnat hitta tid för att åka till mammas grav.
Hon skulle ha blivit 71 år den 8/3 men både brorsan och jag har jobbat så mycket att vi inte haft tid att åka dit.
Så nu finns både en blombukett + ljus i gravlyktan igen och det känns skönt.
Lite sinnesro liksom  

Mamma ligger i en urn-lund som det heter.
Vi har en specifik plats att gå till där hennes urna finns. Där finns också en plakett med hennes namn, och årtalen på men inget annat.
Platsen påminner om en stor rund rabatt med fina blomsterarrangemang (på somrarna) och i en av de större rabatterna finns en fontän i mitten också, men inte i mammas...
Man får inte plantera och göra såna saker själva. Man får sätta dit blommor i vaser och ha ljuslyktor under den mörka årstiden.
Och det är precis vad mamma önskade.

Hon velade väldigt mycket mellan en grav (så vi hade någonstans att gå) som måste skötas. Eller en minneslund (så vi inte blev låsta vid skötseln av en grav). Morfar dog när jag var  7 och han ville få sin aska spriden för vinden, men hamnade i en minneslund eftersom det inte var lagligt att hälla ut askan som han ville. Och mamma har alltid känt att det var skönt att inte ha dåligt samvete över att inte hinna med hans grav, samtidigt som hon var ledsen över att inte ha en specifik plats att gå till där hon visste att hans aska låg.
Så när vi fick höra om det här alternativet så var det klockrent.
Även om vi inte gör något alls så är det ändå alltid fint där. Enda problemet är väl egentligen nu på vintern då rabatterna ligger mitt på gräsytor och alltså inte skottas så man får hjälpa varandra att trampa upp en stig för att komma åt att byta ljus i lyktorna  

Mamma hade nog inte planerat så mycket faktiskt. 
Men vi hade pratat en hel del om döden osv eftersom hon var sjuk under så många år. Och när vi åkte förbi morfars plats (minneslunden) så pratade vi lite om det då också....

När mamma dog så stod vi ändå där med alla beslut.
Hon var så velig, ena dagen ville hon ha det på ena sättet och andra dagen på andra sättet.
Så jag och brorsan sa helt enkelt att det hon sa sist - det kör vi på (och i vissa fall, det hon sa mest) 

Ja det är en hel del beslut att ta och mitt i sorgen tänker man inte alltid klart.
Men i efterhand när sorgen lagt sig så är vi nöjda med de beslut vi tog.
Hoppas att ni är det också...
En styrkekram till dig  

Jag kan bli jätteledsen över min farmor som gick bort för mer än 10år sedan. Eller över mammas bortgång eller andra som varit viktiga i mitt liv. Ja jag kan till och med sörja vissa djur fortfarande...
Men det viktigaste är väl att man inte låter det gå ut över vardagen.
Sorg har inget "bäst före-datum".
Alla hanterar sorg på olika sätt.

Jag har en vän som kan gå runt och sörja flera veckor innan det finns något att sörja.
När hennes mormor låg på sjukhus så pratade hon om att hon skulle förlora henne (redan ett halvår innan hon åkte in sista gången). Och det var verkligen störtfloder hon grät, man kunde tro att mormodern redan dött.
Hon var så ledsen att hon inte ville åka och hälsa på sin mormor för hon "ville inte förstöra hennes sista dagar".
Det enda som hände var ju givetvis att hon gick miste om sista tiden med sin mormor...

Hon har börjat lära sig nu. Men den tiden kommer ju aldrig tillbaka tyvärr... 

Jag gick ut med hunden i morse. Kände mig rätt pigg (för att vara så förkyld) när vi gick ut. Men efter kanske någon kilometer så kändes det som om någon slog mig i huvudet med en stekpanna.
Det började göra tokont i huvudet, jag kunde knappt se (det hade snöat lite i natt så allt var ju kritvitt och så en strålande sol på det) som tur var så ville hunden hem, så det var väl bara att försöka hänga med honom lite sisådär på släp  
När jag kom in så gav sig den värsta huvudvärken rätt fort och jag har tagit en Diklofenak nu för att se om resten släpper också.
Ska även ställa mig i en varm dusch och försöka slappna av.

Usch det är otäckt när något kommer så där snabbt. Och speciellt om man är i en situation där man riskerar att göra sig mer illa pga omgivningen...
Ishalka under ett tunnt lager pudersnö är inte optimalt någonstans. Och speciellt inte om man knappt ser vart man går.
Nåja jag kom hem helskinnad i alla fall och det är ju huvudsaken  

Hoppas det bara var en engångsföreteelse. Måste ju ut fler gånger i dag liksom. Både en lunchpromenad och sen ska jag ju till jobbet också 

Jag blir mest arg när det händer...
Den där "åh nej, inte nu igen-känslan" kommer och gör mig ilsk, och det brukar hjälpa till att hålla mig lugn pradoxalt nog  

Samma om jag ramlar och slår mig... Jag tog mig ju hem med sprickor i ena knäskålen här för något år sen och en stukad (eller vrickad, minns inte) fot.
Jag brukar bli sådär superlugn i olyckssituationer och bara helt rationellt ta hand om det som ska göras.
Än så länge så har jag inte behövt ta hand om någon som har öppna sår eller typ saknar en arm/finger osv... Men jag har varit först på olycksplats där en bil låg på taket och det verkade läcka bensin ur bilen (nu var det bara bromsolja som blandade sig med kylarvätskan, men det tänkte vi ju inte på vid första anblicken utan koncentrerade oss på att få ut personerna då som var vid medvetande men satt fast i bältet)...