Barnfritt = gäller även spädbarn?

Vi hade barnfritt, men ammande spädbarn var undantagna vilket jag ser som brukligt. Det var 1 gäst som hade spädbarn (7 månader gammalt), som jag sa var välkommen att ta med sin bebis. Men personen ifråga lämnade barnet till barnvakt på eget initiativ (ville nog ha en liten paus och egentid med mannen sin *s*). För mig var det viktigaste att personen skulle komma, och ett spädbarn skulle inte ha stört mig.

Jag är van vid att även barnfritt har undantag för ammande spädbarn.

Vi skrev "ammande barn är välkomna", tanken hade nog aldrig slagit oss att inte göra undantag för dem.

Jag säger detsamma! Om spädbarn inte är välkomna så får man räkna med att föräldern också stannar hemma... visst funkar det för en del att pumpa och fixa barnvakt, men man kan inte räkna med att alla vill eller kan.

Hej igen och tack för alla svar! Vi begick uppenbarligen ett misstag när vi sa att även spädbran inkluderas i vårt önskemål om ett barnfritt bröllop. Jag är fortfarande osäker på om magnituden av det etikettsbrottet legitimerar kusindotterns reaktion och beteende. Om rolllerna var ombytta hade jag antingen lämnat sambon själv hemma med barnet åtminstone under vigseln, eller tackat nej på ett vänligt sätt och önskat lycka till. Hoppas detta inte orsakat alltför stora olägenheter för kusindottern och hennes familj, och att hon inte tagit detta som något slags krigsförklaring för all framtid.

Det enklaste är kanske att prata med henne igen, och förklara hur ni tänker och att det inte är något personligt. Kanske bättre än att det blir storgrej av det hela.. vilket det redan verkar vara...

Det kanske finns möjlighet för henne ( och ni andra med spädbarn) att iaf få närvara vid vigseln, sen behöver man ju inte vara med på efterföljande middag om man har spädbarn som man inte kan säras ifrån o inte får ta med.. det är givetvis tråkigt om det måste bli så men vill man ha det barnfritt så är det ju upp till dom som anordnar festen.

Jag tycker personligen att det är aptöntigt att inte ammande spädbarn får följa med. Jag skulle inte lämnat bort min dotter när jag ammade henne. Jag tror inte man fattar hur det funkar med ammning om man inte ammat själv. Vissa (som jag) kan inte pumpa och ge barnet med flaska vilket annars kan vara ett alternativ. Man måste också för att undvika mjölkstockning pumpa under tiden man är ifrån sitt barn. Hur kul är det att under middagne ursäkta sig gå och sätta sig på toa och pumpa (vilket tar typ 20 minuter minst)? Om bröllopet dessutom är på en annan ort kanske man måste vara ifrån sitt barn ett dygn vilket faktiskt kan sätta hela ammingen ur spel. Många barn vill inte ta bröstet efter att de tagit flaska och många barn vägrar ta flaska. Så det är inte så lätt som många tror att bara lämna bort ett ammande barn.

Hade vi blivit bjudna på ett bröllop under tiden jag ammade och dottern inte hade varit välkommen att följa med hade jag stannat hemma och naturligtvis inte bråkat om det men jag hade nog tyckt att de var lite konstiga som tänker så.

 

Håller med min namne som så ofta.

För mig är det självklart att någon som ammar inte kan förväntas lämna bäbisen såpass länge, och särskilt inte om det är på en avsides herrgård och inte så att barnet kan finnas med en barnvakt någonstans i närheten. En del tycker det är ok att pumpa ut och vara borta lite längre, men för andra funkar det inte alls. Det är ingenting som nån annan kan avgöra!

När vi skickade inbjudan var vi ganska säkra på att det inte fanns några så små barn bland gästerna, men vi skrev "med undantag för ev. ammande spädbarn" för säkerhets skull. Man vet ju aldrig vad folk har haft för sig det senaste året!

Jag vet inte exakt vad din släkting har sagt om er till andra, men jag tycker också det verkar sannolikt att hon helt enkelt blev upprörd över er bristande förståelse för hennes ovilja att lämna sitt barn. Nu var det ju inte någon nära anhörig, så det kanske inte är så hemskt om de inte kommer på bröllopet, men det kan säkert vara klokt om du kontaktar henne och försöker släta över lite, förklara att det verkligen inte är möjligt att ha barn med på festen och att det är tråkigt att hennes bäbis är så liten att hen inte går att lämna, för ni hade ju gärna velat ha föräldrarna med på festen. Alltså, du kan visa att du förstår att det är du som är ovanligt hård utan att behöva ge avkall på ert beslut om ni verkligen inte vill det.

BlomAnna, du får ursäkta men jag börjar bli ganska less på att höra att människor som inte har barn inte kan förstå hur det är att ha barn och att ens argument då automatiskt blir mindre värda. En viss sanning finns det väl där i men framför allt handlar det om att sätta sig in i hur andra tänker/känner och kunna känna empati. Det har inget med föräldraskap att göra.

@ BlomAnna! Läs gärna trådstart och tillägg ordentligt innan du dömer ut vår inställning inför vår stora dag som "aptöntig".

Jag har barn. Jag har ammat dem. Jag har pumpat mjölk och vet precis hur det går till. Jag har också lämnat barnen ensamma med sin pappa ibland, även när de bara var några månader gamla,bland annat så jag har kunnat närvara en stund vid mina släktingars högtidsdagar med respekt för deras önskemål om barnfritt. Och den nu uppkomna situationen gäller inte några som bor på annan ort: kusindottern bor fem minuter från festlokalen. Jag har inget att invända mot att hon tackar nej, jag förstår om hon vill vara hos sitt barn. Jag förstår också om hon tycker att vi är konstiga som vill ha barnfritt. Om vi visste att det skulle bli såhär problematiskt hade vi aldrig beslutat om barnfritt från första början! Det var uppenbarligen ett stort misstag. Men för mig är en bröllopsinbjudan en vänlig gest och en utsträckt hand, inte något man blir upprörd och otrevlig över om festförutsättningarna inte passar.

Jag har funderat på att ringa upp kusindottern och försöka reda ut det hela, men det känns så svårt. Vi har liksoam bara pratat i telefon med varandra en enda gång, och det var när hon ringde för att uttrycka sitt missnöje över bröllopsinbjudan. Vad skulle jag säga?

Ingen av er verkar ju stå denna kusindotter speciellt nära och av det du skriver verkar det mest ha varit en artighetsinbjudan med tanke på att hennes familj blev inbjudna osv. Spelar det då så stor roll vad hon tycker? Ni vill ha barnfritt, vilket ni får. Hon har valt att stanna hemma, vilket egentligen inte är så stor grej för er, eftersom hon ändå inte var bland de viktigaste gästerna. Nu blev hon visst sur över er önskan om barnfritt, men måste ni bry er om det? Det är ju egentligen ingen stor grej, tror ni inte att hon kommer över det om ett tag? Och om hon inte gör det, ändrar det på något egentligen? Jag tänker eftersom ni ändå inte verkar umgås.