Svartsjuk på hans ex

Jag förstår dig. Jag hade ett ex som också hade barn sen innan. Jag kämpade med mina känslor och gjorde allt jag kunde. Tillslut insåg jag att jag inte kunde lura mig själv längre, att ha EN egen familj utan att vara "andra försöket" var viktigt för mig! Idag så ska jag gifta mig med en man som varken har barn eller ens nån sambo innan mig. Jag känner mig väldigt lycklig över att jag inte "nöjde mig". Nu har jag chansen att uppleva allt först, tillsammans med min man. Och jag har chansen till en riktig kärnfamilj.

Du måste fråga dig själv om du är beredd att ge upp tanken på att ha honom för dig själv så att säga. Du kommer alltid få dela på hans uppmärksamhet o kärlek med hans gamla familjer.

Jag hoppas att du klarar det, men om du inte gör det så ska du inte skämmas över det.

Jag förmodar att du inte har barn själv ännu ?
Det behöver såklart inte vara så för alla men det känns som ett hyfsat vanligt förekommande problem innan man själv fått barn. Både förståelsen för att barnen kommer först och att det funnits ett liv innan är inte alla som kan hantera.

Ibland verkar det som att det går över när folk varit ihop ett tag och är ett mer etablerat par, andra kanske kommer över sin svartsjuka om de får gemensamma barn. Oavsett vad så är det nog bra om du jobbar på att inte vara svartsjuk. Det måste ju vara jobbigt för din sambo om han märker att du blir sur/sotis osv så fort det handlar om barnen. 

Sen behöver man ju inte hämta och lämna grejer mitt i veckorna heller bara för att man har barnen varannan vecka. Visst, glömmer de något jätteviktigt så självklart men att ha egna garderober och saker så man slipper slussa grejer emellan är ju bra. Är det så att barnet alltid har med sig en hel uppsjö av saker som sedan ska kommas ihåg att packas med när det är dags att byta vecka igen, ja då kanske ni ska komma överens med mamman om att inte ha lika mycket saker med mellan veckobytena.

En väldigt bra bok som handlar om nya familjekonstellationer och hur folk upplever det hela är Tilde de Paulas bok, plastpappor och gummimammor. Det är inget recept på hur det ska vara, men kan hjälpa att ändra ditt tankesätt kring det hela. 

Försök att tänk att han inte ställer upp på sina ex, han ställer ju upp på sina barn. Sen är det svårt när det finns barn. Då har man ju alltid ett band till sitt ex. Har man inte barn behöver man aldrig mer ses om man inte vill. Men som sagt, han gör det för barnen, inte för att vara snäll mot exet

+1

Hur svårt det än är...men som förgående skrivit (antar med att du inte har barn själv än?!) du kommer förstå när/om du själv skaffar barn,,,klen tröst jag vet! Men ack så sant, kärleken till barn ska vara det starkaste bandet,,,tycker jag! :)

Ni som skriver att hon kommer förstå när hon får egna barn. Tycker ni att hon ska skaffa barn med honom för att se om relationen blir bättre??

Jag tycker INTE att hon ska skaffa barn med honom för att reparera relationen. Barn ska vara ett resultat av att en relation är sund och väldigt välmående, annars håller förhållandena sällan.

 

En funderingen: Vart läser du i inläggen att vi tycker hon ska skaffa egna barn för att förstå? eller att lösa "problemet" genom att skaffa barn med sin partner? Jag ser då inga sådana råd...?

Försöker snarare "försvara" att en relation med barn oftast går före allt annat i livet för en förälder,,och vi försöker få TS att känna att det är ok att känna som hon gör, att det kan bli jobbigt för hela familjen om man inte hittar en lösning. Och att lösningen nog ligger i ett försök att ändra hennes tankesätt och därmed få svartsjukan att svalna...

 

Håller hellt och hållet med PiaB. Han ställer inte upp för sina ex. han tar sin plikt som barnens pappa. Även om man separerat och har varannan vecka boende så kan man inte alltid hålla sig strikt till det, precis som sammanboende föräldrar inte alltid är hemma samtidigt. Var glad att han får träffa sina barn extra, vid många separationer är tyvärr mamma så egoistiska att papporna får träffa barnen varannan helg.

Där är ingen som tyckt att hon ska skaffa barn för att förstå situationen eller för att reparera relationen. TS skriver inte heller att detta är något som skadar deras relation utan hon tycker kontakten med barnens mammor är jobbig.

 

Till TS kan ni inte prata ut om att du tycker det är jobbigt med allt "småspring". Om det inte är absolut viktiga saker som glömts. Kan kvarglömda saker lämnas med barnet till dagis/skola så föräldern kan hämta det där istället. Och när din sambo ska messa någon av mammorna att han berättar det för dig först innan han gör det så det känns bättre när du är förberedd.

Hur väl känner du mammorna? Är de några du känner att du skulle kunna bjuda hem på en kopp kaffe så du lär känna dem bättre utan att pappan är hemma?

Anonym: det är väl klart att jag inte menar att de ska skaffa barn för att reparera relationen, du misstolkar nog det jag skriver.

Att vara svartsjuk på vad de hade är väl en sak, det ligger hos dig och det är nog bara att komma över - alla har en historia och han väljer ju att leva med dig nu! Jag vet att det låter odrägligt hurtigt och inte alltid är så lätt. 

Att det småsprings och att vardagen med barnen ska fungera även för dig som ny partner/bonusförälder är ju mer av en svårknäckt nöt - kan ni prata om den aspekten? Kan du själv skilja ut den känslan från svartsjukan på hans historia? Jag tror personligen det vore konstruktivt att se det som 2 olika frågor, där de har olika lösningar. Att han ställer upp på sina barn kan ju bara ses på hans pluskonto, alla kategorier, men sen måste ju ni gemensamt kunna sätta upp premisserna för ur er gemensamma vardag (som halva tiden inkluderar hans barn sen tidigare) ska fungera bra för er båda.

Oroa dig inte för exen. Det finns ju anledningar till varför det inte funkade. Jag tycker du borde jobba på din egen självkänsla. Jag skriver utifrån ett ex synvinkel. Jag har (nästan alltid) blivit bemött med stark svartsjuka från mina fd pojkvänners och killkompisars nya flickvänner. Det har gjort att jag bl a förlorat fina killkompisar. Själv skulle jag bli oerhört ledsen om det tog slut mellan exen och deras tjejer eftersom de är lyckliga. Jag önskar dom all välvilja men blir bemött på stan av att dessa tjejer drar iväg med sina killen när jag kommer och skulle vi råka stöta på varandra på stan utan flickvännerna så blir de jättesura i efterhand (vi är inte 15 år utan 29 år). Ena tjejen har också börjat klä sig som mig och skaffat smamma frisyr.. känns jobbigt att alltid bli bemött med misstänksamhet när jag själv är glad för deras skull.. så kan vara värt att tänka på i det här fallet att exen kanske är jätteglada att han har träffat dig och att ni är lyckliga ihop och att du dessutom gillar barnen och att allt funkar! Jobba med dig själv och acceptera att dessa tjejer en gång var i hans liv men att han valde bort dom. Svartsjuka gynnar ingen.

Skilsmässor påverkar *alltid* barn men om man som föräldrar kan lyckas hålla en juste och bra relation med varandra efteråt så blir i allmänhet livet för kidsen så mycket bättre. Det förutsätteer förstås att det har handlat om vanliga, vettiga relationer och inte sådana där det t.ex. förekommit hot och/eller våld.

 

Min fd är en av mina bästa vänner. Vi pratar med varandra i telefon om inte varje dag så flera gånger i veckan, firar födelsedagar och liknande ihop och ser till att någon gång mellan varven gå och fika med sonen. I gengäld har vi ett barn som vet att det är KÖRT att försöka spela ut sina föräldrar mot varandra, som är nöjd och glad och aldrig behöver uppleva att föräldrarna sitter och smutskastar varandra. Han behöver aldrig välja sida, aldrig bli splittrad för att vi bråkar om petitesser. Det är nog det bästa vi kan ge honom för när han i framtiden kommer att träffa någon så vet han att förhållanden kan ta slut men man måste inte tycka illa om varandra för det.

 

Svartsjuka har med den egna osäkerheten att göra och den kan man göra något åt, fast det kräver lite jobb. Att din sambo har en bra relation med sina barn och deras mammor är bara att gratulera, om du tänker efter så hade det omvända varit så mycket, mycket värre.

Tuff fråga. Jag kan nog inte ge någon feedback alls. Jag personligen hade aldrig grejat de och har valt bort potentiella förhållande för att han har kids sen innan.
Barnen är nummer 1 kommer alltid och vara och därmed kommer deras mammor alltid vara med i bilden.

Kompromissa med min partner för att han/barnen och vi tillsammans ska ha ett bra liv- ABSOLUT! Att anpassa mig och kompromissa med när exet vill ha semester, fira jul, ha kalas osv osv- Nej, det skulle jag aldrig klara av!

Jag tror du helt enkelt måste jobba med svartsjukan för den kommer du nog känna i alla förhållanden. Svartsjuka ligger hos en själv inte hos omständigheterna.
När du rett ut svartsjukan behöver du nog fundera på om du vill dela resten av ditt liv med din partners ex med i bilden för dom kommer ALLTID finnas där, oavsett. Och du vet ju också att barnens bästa kommer först =)

Jag förstår dig till fullo. Är själv gift för andra gången . Har själv barn dock bor inga av dem kvar hemma utan är vuxna och sköter sin kontakt med sin pappa utan min inblandning, dessutom så kan jag och mitt x kommunicera med varandra och hans nya fru är helt underbar.

Min käre make har dock två minderåriga barn. Det var han som lämnade sitt x, innan jag kom in i bilden. Dock hade han betänketid kvar.

Hans x upplever jag som oerhört bitter. Hon pratar mycket skit om både mig och min man. Mest mig då. Fast hon endast träffat mig vid ett par tillfällen.Det hör till saken att hon faktiskt själv träffat en ny man som hon är förlovad med. Innan hon träffade honom så kunde hon ringa sent på kvällar, kräva att min make skulle prata. Hon kunde ändra de helger eller tider barnen skulle vara hos oss osv, vilket ledde till att vi aldrig kunde planera osv. När maken fyllde år så ville hon prata med mig och kläcker ur sig- du tror inte han vill ha ett nakenfoto av mig.

När vi skulle gifta oss så hotade hon med att se till att inte barnen skulle vilja komma osv.. Hon och väninnan har skickat fyllemess till mig om deras sexliv..osv osv.. historien är jättlång

 

Min make hade i början svårt med det där med att säga ifrån. Dock har vi fått lite struktur, hon är tillsagd tex att inte höra av sig efter nio på kvällen- om det inte är ngt urakut. Hon och min make pratar inte i telefon då det hela tiden blir bråk utan hon ska messa eller maila vilket hon inte accepterar alltid men då är han snabb och säger ifrån.

Visst ska barnen ha sin tid och sin kärlek. Men ni har också rätt till ert privatliv. Jag anser inte att det är egoistiskt att sätta gränser för dels att de springer hemma hos er titt som tätt samt hur mycket kan man ha och kommunicera med varandra om egentligen. Hur ofta pratar han resp messar med mammorna? Och vad pratar de om? Vem är det som tar kontakt? Kan det vänta till dagen efter eller när det är dax att lämna barnen nästa gång. I mina ögon så krävs det definitivt inte kontakt dagligen... hur mycket händer egentligen dagligen som måste pratas akut om. Nej jag tror att det är dax för er att prata om lite struktur. Tror att xen faktiskt är lite bortskämda med hans tillgänglighet och att han är så snäll.

Brukar ni ändra på era planer för barnens skull? Frågan är hur mycket det inverkar på er tid. Att han har kontakt med sina x pga barnen är inte alls märkligt.

Jag förstår dock inte syftet med att springa ner varandras dörrar. Man har valt att gå vidare en gång. Att hälsa och prata och vara allmänt trevliga när man träffas ute fine.. Jag har som sagt var god kontakt med mitt x- men skulle inte springa ner dörrarna hos honom och hans fru- när barnens farmor fick cancer och min son inte ville hälsa på henne själv så pratade jag med mitt x fru och frågade om hon tyckte det var ok att jag åkte med. Bara för att visa respekt mot den nya. Egentligen så hade det inte varit så konstigt om jag hade besökt henne, hon är barnens farmor och var min svärmor i många år. Men jag tycker att man ska visa respekt mot den nya partnern inte klampa in och tro att man har någon typ av förtur för att man har gemensamma barn. Barnen må ha förtur men inte xen viket är en oerhörd skillnad.

Ang dina känslor kring att han haft intimt liv med en annan kvinna så kan jag också känna samma- men bara mot henne. Inte mot min mans stora sons mamma- för hon är jättetrevlig och bemöter mig med respekt.

Kanske är det så att du känner dig åtsidosatt för de andra kvinnornas önskemål. Du vill inte visa att du är avundsjuk- men de har fortfarande "makt" över din sambo. Bara så som jag tänker kring mitt eget problem.

 

Som sagt var prata med din sambo, fråga om det finns möjlighet att få någon typ av struktur kring det hela med umgänge och kontakten, att göra ett konstruktivt samtal av det hela- speciellt om det inverkar på eran egentid. Om han gör det så var beredd på att det kan vara så att ni stöter på motstånd från kvinnorna, och att de helt plötsligt blir otrevliga om han börjar säga NEJ någon gång emellanåt.. Lycka till

 

måste även tillägga att om det nu är något som hänt i skolan eller på dagis som pappan gärna hade velat veta så skulle väll barnen kunna berätta det själva? eller är de så små att de inte kan prata i telefon?. När det gäller umgänge osv är inte något akut som måste pratas om titt som tätt. Sorry men jag tror mammorna helt enkelt som jag sa är bortskämda med att din sambo är så snäll och ställer upp.

 

Ha i åtanke som någon skrev- han gör det för barnens skull inte hennes- om det inte är massa annat som de pratar om i telefon eller messar om. Men som du själv säger han älskar dig- njut av det och skilj på eran bubbla och bubblan med hans fd liv. Du visste dessutom att han hade barn när han träffade dig. Kbt har hjälpt mig i mitt tänk och hantera mina reaktioner kring det hela. Det har tagit tid men fungerar för det mesta- ibland kommer klumpen i magen men inte alls lika ofta.

 

åter igen lycka till

 

 

Vilken sorglig uppväxt för barnen du beskriver Anonym (förstår dig). När föräldrarna absolut inte kan kommunicera brukar det, i de flesta kommuner, finnas bra hjälp. Problemet är att den hjälpen ofta ligger under socialtjänsten och människor drar sig väl generellt för att ha kontakt med just den kommunala tjänsten....tyvärr.

 

Jag har en vän var relation med barnens andra föräldrar låg på gränsen till det infantila. Att de skulle kunna enas om något så simpelt som större inköp vid födelsedagar och liknande var helt uteslutet men så sökte de faktiskt hjälp. Inte för att de är bra vänner i dag men det funkar i alla fall, mest för att de verkligen ansträngde sig.

 

Jag tänker att det var jag och inte mitt barn som valde skilsmässan. Därmed valde jag också att tappa halva hans uppväxt (gaaaah!!!!!) för de flesta barn spenderar ju hälften av tiden hos vardera föräldern. Min fd och jag tänker nog sällan eller aldrig i termer om vad som är akut eller inte, vi uppdaterar varandra på småsakerna som hänt under dagen, kul grejer i skolan, ja, alla de här detaljerna som man helt enkelt inte har lika stor möjlighet att se som de som är heltidsföräldrar. För mig är det ovärderligt. Lika viktigt är det att vi kan vara überflexibla kring dagarna. Har min fd ett jätteviktigt möte på jobbet kan väl jag lika gärna hämta, någon milimeterrättvisa måste det inte vara bara för att. Och jag tänker förstås att om mitt barn är här lite extra så är det ju bara guldkant.

 

Allt det måste ju din man också sakna, så av egoskäl är det bra att försöka vara vänner :). Man kan också testa att gå till familjerådgivning (alltså han och hans fd) och få bra hjälp om hur man ska hantera sin fortsatta relation för en relation har man oavsett skilsmässan. Den kan vara skit och då påverkas ungarna väldigt negativt på sikt, eller också kan man anstränga sig som bara f.....och få något som inte bara är ansträngt roligt utan riktigt roligt.

 

Jag reagerade på att du beskrev barnens mamma som oerhört bitter. Även om du aldrig skulle uttrycka det framför barnen så snappar barn ofta upp det ändå och det slår inte tillbaka på henne, det är du som kommer att drabbas av det och det vill man ju inte. Jag är helt säker på att hon har någon liten positiv egenskap som du kan ge järnet att fokusera på istället och om det är helt kört så har hon ju i vart fall bidragit till att ditt liv förgyllts av flera fina barn :).

 

Hoppas att det kommer att bli lättare för er allihop framöver!