Jag har gått och grubblat massor sedan jag provade klänningen i torsdags, och insåg att jag hade ont i magen när jag tänkte på bröllopet. Lite kanske det har att göra med att jag fortfarande önskar att mormor hade kunnat vara med, men det handlar även om att vi har så stora familjer/släkter båda två att vi skulle få 60 gäster bara med dem.
Min sambo är ganska försiktig med att visa känslor, och som jag skrivit tidigare så har han filurat en del på hur han ska slippa säga löftena högt inför alla (senaste planen var att bara nicka). Jag är väldigt blyg i allmänhet, och enda gången jag känner mig ostoppbar inför människor är i jobbet. Då pratar jag inför hur många som helst, på flera olika språk, utan att känna mig obekväm.
Så jag berättade för min sambo hur jag kände, och att det blir för mycket med alla gäster. Jag vill ju ha ett litet bröllop, och 60-70 personer är inte litet i mina ögon. Han höll med och nu har vi ändrat planerna till att bli en liten vigsel med våra familjer och far- och morföräldrar och bästa vännerna - 22 gäster. Och sedan en dunderfest för alla vi känner vid ett senare tillfälle.
Det känns så bra nu, och jag hoppas att vi kommer att lyckas med det jag drömde om från början, nämligen en liten vigsel i en park i Umeå - utan panikattacker eller ont i magen