Ännu en tur med barnkarusellen
Jag börjar känna att det här med dagis inte är så kul trots allt, suck. Det går jättebra att lämna Iris, hon springer rätt in och leker med de andra och jag tror att det går bra fram till tre ungefär då de är klara med mellanmålet. Sedan slår de ihop avdelningarna och de flesta fröknarna går hem vad det verkar och då verkar det också som att de alltid går ut på gården. Så om vi hämtar fem så har hon varit ute i närmare två timmar och det finns ju nästan inget för henne att göra där ute. Inne har hon ju hur mycket leksaker som helst att pyssla med och kan sitta och pula med saker men ute går hon bara runt planlöst på asfalten. Ett litet tag sitter hon i sandlådan men det är ju bara kul en kort stund. Sedan finns det trehjulingar och gungor för de större barnen men jag tror inte att någon hjälper henne att tex gunga när de är så få fröknar kvar och det varar ju dessutom också bara en kort stund. När vi kommer och hämtar sitter hon någonstans helt själv och det finns inte en själ i närheten, så ska det väl inte vara. OK om hon blir trött och vill sitta men då kan de väl ta med henne där de är. Idag när maken hämtade henne så stod hon och skakade galler vid grinden och inte en människa var i närheten, sedan kom det en fröken och sade att de hade börjat städa redan. Då var klockan kvart över fyra. OK om de vill städa men då får de väl ta med Iris! Igår när jag hämtade vid tio över fyra så satt hon ensam på en trapp medan fröknarna var med några andra barn på en helt annan del av gården. Där satt hon helt själv och stirrade och började gråta när jag kom. Vad är det för pedagogik att lämna ett barn sittandes helt själv.