Jag anser att föräldraledigheten (= det som betalas av staten till föräldrarna)borde delas 50-50 mellan mamman och pappan.
Jag tror att det är bäst för alla parter och jag har svårt för argumentet att "man inte ska tvinga pappor att vara hemma". Vaddå "tvinga"?! Tycker inte papporna om sina barn? Vill de inte vara tillsammans med sina barn? Vad är det för usla pappor då?
J D skrev 2008-09-26 13:34:22 följande:
Jag tänkte nu inte på BT enbart. Jag har diskuterat denna fråga många gånger med många olika människor och motståndet kommer i princip allid från de som vill att kvinnan ska vara hemma för att det just passar dem (det är precis som med brudöverlämningen där det aldrig förekommer att mannen vill gå in med sin mamma eller att ens bruden vill göra det).
Har inte orkat läsa alla svar, men undrar ju då genast har TS barn själv? Det är väl ändå upp till varje enskild familj att själva bestämma hur man vill göra eller? Vi är väl vuxna människor som vill forma vårt liv med våra barn efter dom förutsättningar vi har, och för oss har det funkat hur bäst att jag varit hemma större delen.
Det är ju det som är själv knäckfrågan, att du är hemma för skattemedel. Jag tycker inte att staten ska subventionera ojämställdhet. Sedan får ni så klart göra precis som ni vill.
a wife to be skrev 2008-09-26 14:56:22 följande:
feministbrud skrev 2008-09-26 16:59:13 följande:
Har också undrat över var papporna är i diskussionen.
Att dela 50-50 blir för oflexibelt men 33-33-33 kan inte orsaka problem för många familjer med gemensam vårdnad.
Bland mina kollegor är det slående att kvinnliga privattandläkare har löst sin föräldraledighet medan de manliga dito varit hemma i mindre omfattning. Rimligen borde det vara lika besvärligt för båda kategorierna.
didis skrev 2008-09-26 17:06:07 följande:
My god! här vare nya inlägg vill jag lova... här kan en mamma inte åka med bilen till verksta´n och fixa topplocket utan att det händer massor... spännande!
Tooticki. du skrev att normen i vårt samhälle var att kvinnan tar hand om hem och barn medan mannen försörjer. Kanske menaar du att hon också jobbar då? ursäkta om jag missuppfattade isåfall.
När jag själv fick barn blev jag mycket påtagligt medveten om att saker och ting ändrades i huvet/själen på mig. Jag blev nästan chockad över lejonet som plötsligt fanns, beredd att omintetgöra vem som helst som skulle hota mitt barn.
Att vara förälder-barn innebär egentligen till stor del att gå igenom ständiga faser av närhet-distans. För mig var det fysiskt påtagligt hur långt avstånd jag "klarade" att ha min son på.
Först omsluten i magen, totalt skyddad, total symbios.
Sedan i famnen, nära nära(spädbarn ser fö bara ca 30 cm dvs lagom från bröstet till ögonkontakt)
Längre fram börjar barnet gå och vågar sig på längre utflykter, men fortfarande med behov att kolla var föräldern finns. Jag kände faktiskt ett fysiskt behov av att ha en viss närhet i avstånd till mitt barn-till min egen förvåning.
Jag brukar fö säga att jag hade en hel hop med principer innan jag fick barn, sedan kom han och ut flög principerna.:_D
Det är kanske jätteojämställt, men min man har inte känt det här på samma sätt.
Måste jag enligt er andras mening bortse från att jag liksom alla andra hondjur är en biologisk varelse för att kunna anses som en modern kvinna som vill jämlikhet?
Tro mig, jag brukar inte annars uppfattas som en bakåtsträvare.
Min man har precis lika stort intresse och engagemang i vår son som jag, men vi möter vårt barn på olika sätt utifrån de personer vi är. För honom funkar kombination jobb/hemma bättre än bara hemma. Det är helt OK för mig.
Jag känner massor av killar som absolut velat vara hemma halva tiden och också tjejer som knappt ville vara hemma alls.
Förresten så blir det där 50/50 orättvist hur som helst, eftersom kvinnan mer eller mindre blir tvungen att ta första halvan vare sig hon vill eller inte, om vi inte ska köra mjölkersättning rakt av (fråga Kineserna om de tycker det var bra)
Fortfarande: det går inte att säga bara utifrån antal uttagna dagar om man verkligen är närvarande eller inte!!!!
Du kan ju vara hemma i evigheter och vara helt överjävligt dålig som förälder ändå.
Idag -om vi lyckades få ett till barn- har jag en anställning som skulle tillåta mig att jobba heltid och hinna hem till 13.00 på dagen om jag ville. Min man börjar idag kl 12.00 så vi skulle i princip kunna gå omlott.
Vårt uttag av dagar skulle få en helt annan fördelning än förra gången,men vi skulle vara med vårt barn ungefär lika mycket var ändå. Det är det jag vill åt, statistiken visar inte hela verkligheten.
Jag strävar i mitt arbete efter likvärdiga löner och möjligheter och jag VABBAR inte mer än min man utan isf mindre (-vi är bara 2 på mitt företag)
Jag måste bara tillägga att jag tycker vi har en fantastisk föräldraförsäkring i Sverige, som ens möjliggör den här debatten.
Och ja, jag tycker du ska fortsätta vara med och betala den försäkringen,oavsett hur min man och jag skulle dela upp dagarna om vi får glädjen att fostra ett barn till.
Jag skulle vilja att du isåfall gladde dig åt att vi lyckades sätta ett barn till världen och våga tro att vi klarar att ge honom /henne de nycklar som behövs för att kunna fungera som en del i vårt samhälle. Förhoppningsvis skulle du få tillbaka en del i framtiden, då han/hon bidrar till att få hjulen att gå runt när både du och jag vill vara pensionärer. 
