Barn

Jo jag vet att du har rätt, försöker tänka så också. Men ibland kommer den där svarsjukedjävulen fram ändå.. Men det blir bättre och bättre. Jag brukar prata med min mamma om det när jag känner mig så, för pappa hade också barn innan han och hon fick mig och min syster. Och hon säger samma sak som du =)

Altervattnet: Det gäller att hela tiden ligga steget före och som sagt kunskap är makt :) Min mamma jobbar inom vården och jag själv är socionom.... du kan ju tänka dig varför jag har varit bannlyst från mötena ;)

Tyvärr så tror jag inte att det räcker att kunna saker. Allt handlar om känslor, mognad och bakgrund. Hur man hanterar separation har ingenting med vad man vet att göra. Människor är egoistiska och känslosamma, så är det bara.

Jag har haft STORA problem med mitt ex som har minst en störning men saknar diagnos. Vår pojke har drabbats otroligt mycket av hans påhitt, både fysiskt och psykist och jag kan säga att soc är ett stort skämt och skam för hela Sverige. Vi har fått anlita en egen advokat för att lösa problemen. Dessutom gör vi allt för att exet ska få så mycket positiv uppmörksamhet som möjligt. Detta för att han ska känna sig bra, för att han inte ska känna att någon kört över hans stolthet osv. I början kämpade jag emot men man får offra sig för bernens skull. Det jag vill säga är att man inte kan förändra sitt ex, det är därför man separerat. Man kan bara ändra sitt eget beteende och även om man är övertygad om att den andre har fel så ska man se till att resultatet blir det bästa för barnet.

Svartsjuk? Jag tycker att det låter lite konstigt. Det är ju en lika stor upplevelse för honom att få ett barn till. Tycker att du gör fel som jämför på detta sätt, för du kommer inte någonvart med det. Det är som att säga att det andra barnet man får är inte lika spännande eller lika stort osv. Det är ju enormt varje gång!

Ja, sådana mammor finns det också. Jag tror inte folk inser att: att vara förälder är inget som man gör utan man bara är det hela jävla tiden och resten av livet.

Du har så rätt så :)
Förstår inte varför jag tänker på det nu heller, för vi planerar inte att skaffa barn förrän om flera år iaf. Är ju bara 22 nu jag. Inte för att man inte kan skaffa barn när man är 22, det är inget fel med det. Det är bara det att jag personligen vill vänta lite till =)
Förhoppningsvis kan har jag växt ifrån dom här dumheterna då.

Min m2b har 2 barn sedan tidigare och jag har ett. Vår situation kanske är lite annorlunda eftersom hans son (8) bor hos oss på heltid och hans dotter (6) bor hos sin mamma i Australien. Min dotter (7) träffar sin biologiska pappa varannan helg.

Vi kallar oss "bonus" föräldrar/barn och det känns bra. Fast det blir konstigt på skola och på aktiviteter. Många utgår ifrån att jag är sonens mamma, och ibörjan blev han rätt förvirrad när nån ropade "din mamma kommer" och så kom jag... Men nu har han vant sig och säger ibland "nu kommer min... ja... mamma kan man säga" . Själv vet jag inte riktigt vad jag ska kalla mig när jag ringer tex kompisars föräldar.

På det hela taget funkar allt bra, och vi ser på barnen som våra och det är faktiskt ganska skönt att inte få en massa inblanding från annat håll. Även om det givetvis inte är positivt för sonen att avståndet är så stort till biomamman.

Jag har en son sedan ett tidigare förhållande och två döttrar med min nuvarande! Min sons pappa träffade en tjej ett tag efter vi flyttat isär, men som tur är så tog det slut mellan dom efter ett par år.. Jag försökte under hela deras tid tillsammans få lite kontakt med henne och prata med henne, men det gick inte. Hon motarbetade hela tiden, och för mig är det viktigt att åtminstone få en uppfattning om den som delar min sons liv. Eftersom det inte gick så slutade det med att jag inte gillade henne. Tilläggas ska att min son inte gillade henne heller, detta utan min påverkan.
Nu för tiden bor sonens pappa ihop med en annan kvinna som är helt underbar! Min son kallar henne både vid namn och bonusmamma! Han får kalla henne vad han vill det är inget som stör mig, sonen resonerar som så att de helger han är hos sin pappa så är det hans nya som är "mamma". Det har han ju rätt i på sitt vis! Sen är det så att vi bor nästan grannar så sonens pappas nya och jag brukar träffas och fika och på somrarna åker vi tillsammans och badar! Då tar vi även med sonens pappas yngre barn som hans ex är mamma till! Så här finns inga sura miner eller samarbetsproblem över huvudtaget och det är kanonskönt!!

Själklart spelar flera saker in än kunskap.

Jag tror dock om föräldrar slapp gissa vad socialtjänst lagen faktiskt säger och förstod att dem i princip inte har några företräden eller rättigheter utan att det handlar om barnens rättigheter och välfärd så skulle nog en del situaitoner aldrig behöva uppstå.

Bara för att föräldrarn har GEMENSAM vårdnad betyder det inte att dem var för sig har rätt till halva barnets tid, utan det handlar om vad som är bäst för barnet i just den fasen av livet.

Sen spelar livsituation och andra förutsättningar in och det är en evig balans gång.

Jag är i precis samma situation som du där med mitt ex. (som kan vara extremt begåvad i andra sammanhang) inte alls är mottaglig för barnens behov utan bara ser sig själv hela tiden.

Så jag har haft tur då min m2b har engagerat sig i barnen enormt genom fritidsaktiviteter, läxläsning m.m. Han ser dem och bejakar deras behov. Det har inte varit lätt, men om man pratar om det så går det.

Min blivande make har en son sedan tidigare, iom att han är rätt rejält äldre än jag så är sonen redan 19 år. Jag kommer aldrig att kunna ta en "styvmors"-roll.
Jag tycker iofs det är skönt att sonen är såpass gammal att jag slipper problem med mamman angående hämtning o dagis och sånt, han klarar sig ju redan bra själv.
Men samtidigt lite synd att jag kommit in i hans liv så sent, jag menar, på sin höjd ser han mig som en fin och snäll fru till hans far, vi har fortafarande en lite småstel relation, vilket är förståligt såklart och jag tar det lugnt också med kontaktsökandet.
Förhoppningarna är ju han ska se mig som en naturlig del av hans familj snart, vi har varit tillsammans i två år och gifter oss i december. Ömsesidig respekt är väl det som gäller, han är ju i en ålder så allt kretsar runt sig själv o kompisarna och säkert knepigt att hans far träffat en yngre tjej, men ju mer han lär känna mig desto bättre känns det.
Förlåt, jag har inte läst hela tråden, men har ni ett råd då till en som har en styvson som redan är "vuxen"?
Jag älskar barn men tror inte att jag vill skaffa egna, men vem vet, men det lutar inte åt det, känns bara inte helt 100% att bli mamma själv,,men det kanske är en annan tråd :))
Lycka till alla! Kram