Barn

Oj! Vilken fråga. Det är som att allt blir ännu mer liksom. Ännu mer jobb, ännu mer kärlek, ännu mer skratt, ännu mer tårar, förtvivlan och lycka. Och det gör vi tillsammans och det gör oss starka.

Man hinner inte ha sex lika ofta.
Vi har inte så mycket egen tid tillsammans.
Vi har två små människor till i familjen som vi älskar över allt annat.
Vi beundrar varandra för vi tycker båda att den andra är en så himla bra förälder. (Jag är helt övertygad om att min man är bättre på det här än jag.)

Vi är superkära, men trötta för det mesta.

Hahaha! Jag minns knappt hur livet utan barn var!

Som allt annat i livet innebär det att man förändras, tänker på nya sätt, inte nödvändigtvis bättre men annorlunda.

Om någon frågat mig om jag ville leva mitt liv utan barn hade jag nu, i backspegelen sagt "är du galen - inte en chans!!" Innan jag fick barn var jag inte lika säker, vi liksom mest blev gravida hux flux och såg ingen anledning att göra abort.

Vår relation är djupare, mer kärleksfull och mer förstående. Vi har uthärdat förlossningar, vaknätter, sjukdomar och oro precis som första ordet, första stegen, första pojkvännen och massor av kärlek o ömhet. Nu när våra barn börjar bli stora är vi mer förälskade än någonsin, vi har tagit oss igenom så mycket tillsammans och jag VET att ingen känner mig så bra som maken.

Man kan säkert komma varandra lika nära utan att ha barn men jag är övertygad om att det är svårare helt enkelt för att barn KRÄVER att man kommunicerar bättre, kompromissar mer etc.

Jag har full sympati....har samma typ av resonemang med min blivande make. Problemet är att killar oftast inte har samma längtan efter barn som kvinnor har, det ligger inte i deras natur (faktiskt) och det är som du säger, oftast ser de även bara allt det besvärliga kring vännerna och deras barn.
Men....jag har full tilltro till att när han står där med detta lilla väsen i sina armar så kommer han kapitulera fullkomligt.

Första gången jag och min man träffades på tu man hand så sa han:
"Jag letar efter en mogen kvinna att skaffa barn med."

Att vi fått barn tillsammans har givit hela vår tillvaro och vårt förhållande en helt ny dimension.

Vi var två
nu är vi tre-tredimensionella kan man säga kanske..

Vår kärlek har resulterat i en ny människa som inte skulle funnits annars.

Vår tillvaro har ett helt annat innehåll och våra gemensamma strävanden har någon annan än oss själva och hans bästa i fokus.

Aldrig älskar jag min sambo så mycket som när jag ser honom med min son- VÅR son! Det är större än allt annat jag erfarit.

Ingen ting av det vi hade har blivit förstört eller utplånats!

Allt är annorlunda, och våra liv är ingen dans på rosor-vilket det ju inte var INNAN barnet heller, men djupet av den kärlek vi har som en familj kan jag inte beskriva.
Kärleken har blivit större - inte mindre.

han vill ha barn, och småler i smyg nästan lika mycket som jag när grannpojken kommer över och hälsar på, eller när vi möter nån härlig liten på olika ställen. men han vill nog däremot vänta ganska så länge innan det är dags, just för att han trivs med att bara vara vi två.

Min m2b har barn sedan tidigare. Ibland vill han ha ett barn tillsammans och ibland inte. Han säger att de flesta karlar är så här vankelmodiga hela tiden i denna fråga. Han har sagt att han var likadan innan hans dotter föddes men han har aldrig ångrat att han fick henne.

Sedan är det så stor skillnad på att umgås med andras barn och att få sitt eget barn.

Jag har aldrig varit den där jätte barnkära typen, som rusar fram och gullar med alla barn. Men sitt eget barn blir ju något så speciellt

Det heter "min barn och andras ungar"