Min sambo sa något i förra veckan som fick mig att börja undra lite..
vi satt och myste i soffan och hade det lugnt och skönt, då han plötsligt sa att det nästan var så att han inte vill ha barn, bara för att vi har det så bra tillsammans och han inte vill förstöra det.
Så nu till frågan, jag förstår ju att det förändrar det mesta, men HUR har er relation förändrats sedan ni blev föräldrar?
Mina
Jag ÄLSKAR mina barn.. MEN det är ju så att man bli väldigt mycker mer låst. Man kan inte bara gå ut och äta, gå på bio eller vad som helst. Ofta krävs PLANERING! 
Vi har bråkat en hel del då vi inte fått sova en natt på 1 år.. (nu är det dock mycket bättre med sömnen) Ja det finns en hel del jobbiga saker..
MEEEN de små underbara stunderna som kommer då och då tar bort ALLT jobbigt. Som när han/hon säger: jag älskar dig mamma.
Eller man får en puss.
Vår relation är fortfarande väldigt stark.. Om inte starkare tom..
Jag tanker precis som din sambo. Jag har det sa jakla bra som det ar. Min syster har 2 flickor som ar mitt allt, racker for mig. Ar lyckligt gift och borjar krypa upp mot 30 (hjalp!!) men har aldrig kannt nat behov av "fler" barn. Sa jag forstar precis hur han tanker. Jag sjalv vill absolut inte ha nat som "forstor".
Men nu var det ju inte det du undrade...
Tycker det ar lite synd om dig om du nu vill ha barn. 
Tycker Blomman, Didis, Mulle, Aleta, Fru Wi har beskrivit det ganska bra. Det blir MER av ALLT, förutom sex.
Livet får fler nyanser och man lär sig massor om sig själv, sin man och sina barn.
Livet förändras men inte till det sämre.
Kärleken djupnar och blir tåligare.
Barnen blir liksom kittet, fogmassan i förhållandet.
Jag var inte heller speciellt barnkär förut och var inte sugen på barn förrän runt 30. Trodde folk överdrev när de sa att man kan gå i döden för sina barn utan att blinka, men det ÄR faktiskt så!
Visst blir man låst och får försaka vissa egna intressen under de där småbarnsåren, men det gör man utan att blinka, det gör inte ens ont! Detta innebär inte att man utplånar sig själv, man bara omprioriterar lite grann. Det är här och nu som gäller när man har småbarn.
Ett liv utan dem, när man nu välsignats med två underbara töser, känns helt otänkbart, tomt och fattigt.
Brukar tänka att Jösses vad man lade ner mycket tid och energi på sånt som egentligen var ganska oviktigt, innan man fick barn.
Därmed inte sagt att ett liv utan barn är meningslöst. Nejdå.
Men man bör nog fundera en och två gånger innan man väljer bort den biten helt och hållet.
Fast nu har vi kommit på ett knep!
Vi har ganska många rum, så när båda barnen har somnat brukar vi smyga iväg till ett annat sovrum. Babyvakten har vi på så att vi blir förvarnade om någon av dem skulle få för sig att vakna och tassa iväg. 
Vi har 3 barn varav 2 är tillsammans med m2b och 1 är sedan ett förhållande jag hade långt bak i tiden. Huset är fyllt av kärlek, men visst är det jobbigt ibland. Dock överväger det positiva det negativa med milsvidder! Gällande sexfronten och närheten till varandra så har det aldrig påverkat oss att vi skaffat barn. På kvällarna när barnen lagt sig ägnar vi varandra lite tid och pratar om vad som hänt under dagen.
Kan man inte bara lasa dörren till sitt sovrum så man slipper bli överraskad?
Om det finns nycklar så kan man antagligen det. Jag vill dock inte låsa ute mina barn, dessutom så sover de i vårt sovrum.
Aldrig i mitt liv att jag skulle låsa in mig själv på natten!
Min son sover dessutom i samma rum -vi bor mycket litet...så här hjälper inte det. Förutom det faktum att vi inte ens har ngn dörr kom jag också på nu...
ni får gå ut och gömma er bakom myrstacken!
