Min sambo sa något i förra veckan som fick mig att börja undra lite..
vi satt och myste i soffan och hade det lugnt och skönt, då han plötsligt sa att det nästan var så att han inte vill ha barn, bara för att vi har det så bra tillsammans och han inte vill förstöra det.
Så nu till frågan, jag förstår ju att det förändrar det mesta, men HUR har er relation förändrats sedan ni blev föräldrar?
Jag tror att det är ganska vanligt att inte längta efter barn.
Flera i min bekantskapskrets har "bara blivit med barn" och inte funnit någon anledning att göra abort. Jag såg själv framför mig att jag skulle skaffa barn tidigast som 35-åring... 
och hann aldrig känna någon stark barnlängtan innan vi fick barn.
Det är nog som med så mycket annat, har man inte upplevt det så saknar man det inte heller.
Och, som tröst till alla småbarnsföräldrar som sakar sponantitet och egen tid med maken/makan - vips är barnen så stora att man sitter ensam med maken på helgen igen. Snabbisarnas tid har ett slut!
Jag vet att det finns dom som inte vill ha barn någonsin, men till dom som tänker sen eller att det är så jobbigt när dom är små.... Gå inte miste om att skaffa barn, det är jobbigt n¨ågra år men tänk när du är gammal och skruttig att dina barn komme r och hälsar på och för att inte tala om barnbarn som håller dig ung =)
Om dom inte flyttat till Australien eller nåt... 
Jodå, visst kan även jag fundera över hur livet blir när jag blir äldre. Men det skulle kännas ganska galet att försöka bli förälder nu (jag är 39 idag) bara för att någon ska hälsa på mig när jag blir gammal. Känns inte riktigt som rätt skäl...
Jag har 3 barn 6,2½ och snart 1 år gamla....
Småbarnsperioden är tuff, mer än 50% av alla par går isär innan barnet är 1år.
Visst sexlivet blir lite lidande, ibland blir det inte mer än några snabbisar i köket eller på toan /vecka, visst dom sover inte hela nätterna ibland och får dom magsjuka är det ett riktigt slit.
Men det finns inget underbarare än att samla hela familjen och poppa lite popcorn och se en film tillsammans. Gå och bada eller andra sånna "typiska familje aktiviteter"
Vi har en barnfri kväll /månad,barnen sover hos farmor och vi gör saker som dom inte kan va me på, typ bio, party, eller bara är hemma och myser=)
Jag personligen hade känt mig "halv" utan barn.
När vi väl har "vår" tid tillsammans uppskattar vi den så mycket mer än vi gjorde innan barnen! Vi har ett sååå mycket starkare band nu!
Duchess skrev 2009-05-28 16:15:38 följande:
Hade inte mina p-piller flippat ur den gången är jag rätt övertygad om att vi inte skulle skaffat barn. Nu har vi 2 och det räcker bra. Barn är ju inget som måste ingå i ett förhållande och på samma sätt som jag respekterar de som vill skaffa 5 vildar så respekterar jag de som är frivilligt barnlösa.
Tojk:
Ja, är det inte märkligt attddet är så?
Det ska TYCKAS om ens liv och val. Och det RAKT UT mitt bland folk på en middag elelr vad som helst!
Innan kjag träffade min sambo, ja då "var det väl på tiden att man skaffade ett riktigt jobb och stadgade sig"
(som om att slita arsle på städjobb, i butik pch massa annat inte var att jobba då eller?)
I det skedet i livet var det öht inte alls säkert att jag ville ha några barn alls. Hade ingen tickande klocka eller kvidande längtan i hjärtat.
När sambon dök upp i tillvaron tog det ett år så hblev jag gravid. Det blev vi jätteglada för-men andra tyckte ju det var tidigt i förhållandet...
När det inte genast kommit en till, ja då har det frågats och blinkats menand eom det.
Nu är han 8 och vi går igenom hormonbehandlingar och hela skiten för fullt för att DET INTE BLIVIT fler.
Men hur många barn som är bäst att ha och hur det borde var, det drar sig inte folk för att brassa på med.
Min syrra har 4 barn Det tycker ju folk nästan är lite snuskigt.
mer än 50% ?!?!? det låter ju inte rimligt.. jag jobbar på förskola och inte är det så att hälften av barnen över ett år har skilda/separerade föräldrar...inte heller ser det ut så i min bekantskapskrets.. hade varit intressant att veta vart du fick statistiken ifrån ? :)
Jag undrar om det istället inte är så, att 50% av de som skiljer sig gör det innan barnet är 1 eller om det var två år...Av de som skiljer sig OCH har barn alltså. Det är isåfall en väldig skillnad...
Jag tror nog att många skiljer sig som kanske inte är på samma våglängd från början. Är man rätt samspelt så går nog det mesta. Jag menar är man på olika vägar på väg emot kanske inte direkt samma mål så blir det ju inte bättre av att ett barn gör entré och rör runt på ens liv. Därav skulle jag gissa att många skiljer sig under småbarnstiden, för det är verkligen då man pressas till det yttersta och ens relation testas till gränserna.
Sen får man ju i en del lägen svälja en hel del småsaker och blicka på det stora. Och som med de flesta killar i det flesta lägen så får man köra på rakt kommunikation, är iof vad som behövs på mig också för jag fattar inte inlindade saker. (Har inte ens greppat den sk missförståndsleken som tydligen alla tjejer kan..?!)
passionsblomman skrev 2009-05-28 16:43:37 följande:
