Nä, Saga kom snällt i v.37 efter en början till igångsättning, de hann inte mer förrän hon ville ut själv
Men jag skulle ha antibiotikadropp under förlossningen så därför skulle den sättas igång, jag har ju 23 mil till bb så det var ju inte säkert att jag skulle hinna dit...
och det hade jag inte gjort heller, Saga kom på 1timeohc 40 min från första värk
Det som hände var att jag hade GBS (grupp B streptokocker)som rasslade in i urinen och sen ställde till med en sjuhelvetes njurbäckeninflammation.
Infektionen satte igång värkar och som tur var låg jag redan på BB eftersom de försökte häva min infektion.
Värkstoppande droppet hjälpte inte så därför blev det ambulans till Umeå där det finns neo.. När vi kom dit fick vi info om vad som skulle hända om bebis kom NU...
och det var inte lite! Sen var det bara att ligga still och hoppas att dropp, kortisonsprutor, blodförtunande och antibiotika skulle göra sitt!
Det sista läkaren säger innan hon går ( ett helt team var på plats när vi kom) var:
-Känner du dig bajsnödg så ring på klockan,, det kan vara bebisen som är på väg att glida ut! Försök att sova nu så ses vi imorgon om allt går bra
SOVA???????
Som tur var så hade vi en egen sal (fullt utrustad för prematur födsel...) och varsin säng, så en barnmorska drog Mattias säng intill min och sa -Nu sover du bredvid henne hela natten Det var så skönt att ha en trygg famn att vila i!
Han var döslut, först kört mig till Lycksele (23mil) på fredag, några oroliga dygn där, allt lugnt på söndag kväll, då for han hem, hinner bara vända i princip för värkarna kom under morgontimmarna på måndagen och sen vidare till Umeå, stackaren kuskade omkring 84 mil på en helg typ
Allt gick bra, och min livmodertapp blev hård igen så vi fick åka hem när infektionen var över (7 dagar senare) men jag var sjukskriven resten av graviditeten, sköööönt!