Bruttan, det förklarar ju varför det känns likadant inför BIM, ÄL och gravsymptom... Hur känns det för dig idag, förresten?
Vovven hade redan ett namn med sig från Irland. Han lystrar till det, dessutom passar det honom perfekt, så han får behålla det
Jag inboxar namnet till dem som är nyfikna, med hopp om att behålla lite av den anonymitet jag är naiv nog att tro mig ha...
Om ni orkar höra mer måste jag berätta om när vi träffade honom första gången och skulle bestämma oss för om vi ville ha honom eller inte. Han bodde tillfälligt hos ett ungt par i Bromma. De har även en schäfer som Plutten lekte med mer eller mindre dygnet runt, inte så mycket ro och vila alltså. Han var inte speciellt intresserad av oss när vi var där, han hälsade och kom när vi ropade, men återvände till lek med schäfern när han tyckte det hände för lite hos oss. Vi noterade detta, men tyckte samtidigt det var ganska naturligt eftersom han inte kände oss eller visste varför vi var där. Vi tog ut honom på promenad och tyckte båda att han var en mysig hund, han lugnade också ner sig direkt när vi kom ut från deras gräsplan.
Vi hade från början sagt att vi skulle sova på saken och ta beslutet på lördagen, för att verkligen känna efter och vara säkra och inte förhasta oss. När vi til sist skulle gå därifrån gick killen och schäfern in genom dörren, men Plutten stannade upp och stod och tittade på oss. Sen sprang han de ca 20 metrarna bort till oss för att gosa, bli klappad och kliad. Han ville inte gå därifrån, så killen var tvungen att ropa på honom för att han skulle lämna oss. Det var precis som att han insåg att det var läge att visa sin bästa sida i sista sekunden.
Jag, som är otålig och impulsiv, smälte dom smör och kunde lätt ha bestämt mig där och då, men min mer rationella och realistiske make vill gärna ha lite mer betänketid. Men plötsligt hör jag maken säga, "såja lille gubben, vi ska åka nu... Men vi ses ju på söndag..." Då förstod jag att han också hade bestämt sig