Summan av kardemumman - livets väsentligheter

Hallå i tråden!

Oj, undrar vilken sida jag var på sist

Några stora nyheter?

Tack så mycket Jag har vääääärldens sötaste lillkille i vagnen här bredvid mig...

Ska försöka skriva en liten förlossningsberättelse, om jag får ihop allt i huvudet...

AM hade ju helt rätt med könet på den lilla bebisen, och vibbarna var ju inte såååå fel angående dag heller.

Jag sov ganska oroligt, vaknade många gånger - bl.a. pga fostervattnet som läckte. Och strax före 3 på natten blev jag säker på att jag kände värkar. Ställde mig i duschen ett litet tag, och sedan försökte jag börja klocka värkarna. Första tidsintervallet var 12 min, nästa 6 min, och sedan 5, och sedan 4 min. Då ringde jag till BB, vi fick komma in direkt och var där litet efter 5 på morgonen. Den första undersökningen visade att jag redan var öppen 4-5 cm, så det hade gått fort, och fortsatte att göra så.

Vi har inte riktigt någon bra koll på tiden, och barnmorskan måste skrivit in fel tid i sin rapport, men vi tror att vid 11-tiden var krystvärkarna igång. Hade lustgas, och TENS-elektroder på musklerna i ryggslutet. Tyckte att det fungerade bra, tyckte värkarna i början var värre nästan. Det var då jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen, det gjorde bara ont. När krystvärkarna kom igång så kändes det som att smärtan hade ett syfte, och det gjorde det lättare i mitt huvud i alla fall...

Klockan 13 så hade bebisen fortfarande inte kommit ut, läkaren var inne och tittade till oss och de skruvade på rejält med värkstimulerande dropp eftersom värkarna hade börjat avta litet. Men trots detta så ville lilleman inte komma ut. Här börjar det bli litet oklart för mig exakt allt som händer, och vad som diskuteras... Vad maken uppfattade så tyckte barnmorskan att det var dags att överväga kejsarsnitt. Men läkaren tyckte att de skulle ta en sugklocka. "Problemet" med lillkillen var att han inte hade skruvat sig helt klart, han låg alltså litet i "framstupa sidoläge" och hade fastnat där. Hjärtljuden visade dock att han mådde prima, och därför ansåg läkaren att sugklockan skulle kunna hjälpa till att vrida honom litet. vid 14-tiden satte de på den, och med hjälp av den, plus en liten klippning så kom han så ut, kl 14:38. Läkaren ifråga var överläkaren, och vad maken förstod så är det tack vare honom, och att han tydligen var väldigt kunnig på sugklocka och liknande, som jag slapp kejsarsnitt.

Det var dock inte riktigt slut där, inte nog med att lillkillen helst inte ville komma ut frivilligt. Moderkakan ville också stanna där den var. Strax före 16 fördes jag till operation, fick en ryggbedövning och så tog de ut moderkakan samt sydde ihop det de klippt upp. Tyvärr så upptäckte de då också att jag spruckit en del vid ändtarmsmuskulaturen. Så jag har nu en hel massa stygn i underlivet... Har dock gott om motivation för att göra knipövningar...! Det jag minns mest från denna operation är att jag låg och skakade av någon anledning. Och att ingen sa att jag spruckit vid ändtarmen...? Det fick jag inte reda på förrän uppe på BB.

Vi var kvar på BB i två dygn, det kändes ganska hektiskt där, många nyblivna föräldrar. Kom hem sent igår eftermiddag.

BS: Överläkaren var uppe och pratade med mig dagen efter förlossningen, för att kolla så att jag förstod vad som hade hänt och varför. Och jag var helt på det klara med att bebisens huvud hade fastnat i litet fel vinkel. Det var tydligen inte så vanligt, och beror helt enkelt på otur. Så att det blev sugklocka kändes inte så jobbigt, inte heller att de fick klippa. Det som känns jobbigt är att jag sprack, jag tillät mig inte att ta in det riktigt, det var inte förrän jag låg i gynstolen och de inspekterat stygnen innan hemgång som jag verkligen tog in det till fullo. (Och då grät jag ganska hejdlöst ett tag, såpass att barnmorskan frågade flera gånger om jag ville prata med kurator...) Har nog inte helt förlikat mig med hela den här sprickningsbiten... Försöker få ihop den pusselbiten med de övriga, men det vill sig inte riktigt. Jag är litet besviken över att jag fick reda på det så abrupt uppe på BB, av personal som trodde att jag redan visste om det och la fram en broschyr om det och sa att sjukgymnasten skulle prata med mig dagen därpå och "här är dina mediciner som du ska ta extra pga detta". Samtidigt vet jag att jag knappt kunde ta in det läkaren sa efter att han sytt, han kanske nämnde det utan att jag uppfattade det, jag skakade rejält då...

Men men. Jag var litet orolig för stygnen igår, droppade rejält med klarrött blod från "stygnområdet" igår, så jag fick ringa till BB och idag på fm var jag inne och fick stygnen kollade igen, men det såg bra ut. Läkaren såg ingen anledning till att jag inte skulle kunna läka ordentligt, så det hoppas jag på.

Liten: Japp, det var pga sugklockan som jag sprack, trodde läkaren. Jag fick ju möjlighet att diskutera det hela med honom dagen därpå, och ställa frågor. Plus att lillkillen inte var så värst liten heller, 51 cm och nästan 4,2 kg.

BS: Nja, skönt är nog inte rätt ord för det Men i början av värkarbetet så kändes det som om jag skulle krypa ur skinnet vid varenda värk. Visste inte om jag skulle sitta, stå eller ligga eller vad... Så det var på sätt och vis lättare, när det gjorde så pass ont att det inte var att fundera på att röra sig direkt...

Angående smärttålighet så har jag litet teorier...
Dels så tror jag att det gör olika ont för alla, man är ju inte likadant byggda. Sedan har man ju laddat på olika sätt, jag hade ju en väldigt lätt graviditet utan några krämpor värre än litet illamående i början och halsbränna. Och slutligen så är det också delvis en vanesak. Eftersom jag mentalt sett kunde sortera in förlossningssmärtan i samma fack som mjölksyresmärta när man springer, så kunde jag använda mig av de tankar som jag övat mig på i nästan 15 år, om hur man hanterar smärta som man vet är övergående... Annars är jag lika hopplös som någon annan på annan smärta. Skador och liknande - då är jag jättesjåpig och det är vansinnigt synd om mig som har såååå oooont

Telis, BS: Hmm, jag vill ju inte skrämma er...! Eller framstå som någon slags superwoman - för det är jag definitivt inte...

Hjälper det något om jag säger att jag inte tycker om sprutor, så tanken på att få en spruta i ryggen var ungefär lika jobbig som att ha ont? (Akupunktur är för övrigt en mardröm för mig, kan få ilningar av obehag av att läsa om det...)

Snaily: Oj, lät jobbigt med din väninnas operationer. Men skönt att hon är återställd!

Direkt efter att lillkillen kommit ut tittade de inte så jättenoga efter sprickningar, eftersom de hade klippt så visste de ju att de skulle sy i alla fall. Men det var ju inte helt uppenbart förrän de kollade närmare, så det var nog inte så illa

September: Så det blev skrapning idag, skönt att det gick bra och att det känns ok. KRAM!

Och TACK för gratulationer allihop!

AM: Jag är ganska medellång tror jag, 165-166 cm någonting...

Sonen har inte något namn än (men maken har kollat igenom namnförslag från halva alfabetet i alla fall Det är ju han som ska komma med motförslag till alla mina förslag..!) Hoppas vi ska kunna bestämma oss i helgen.

Svårt att säga vem han är lik. Han har ganska mycket mörkt hår, precis som jag när jag föddes. Hårfästet går som hans pappas, dock. Litet oregelbundet... Han har ett jätteroligt sätt att snörpa ihop underläppen, hur sött som helst. Men det verkar vara hans egen lilla grej, inte något han fått från oss, enligt våra föräldrar i alla fall

Tack igen för grattis

"Skönt" att höra att det är fler som har spruckit, och att det verkar ordna sig till slut... Även om det kanske tar litet längre tid än vad jag egentligen skulle vilja (Otålig, jag???) Tack för att ni delar med er av era berättelser, det lindrar min oro rätt så rejält! Jag vet inte hur många stygn jag fick, vet att jag frågade men minns inte vad jag fick för svar...

Tinga: Operera ut moderkakan är mest "operation" för att man ligger på operationsbordet... Annars så verkade det som att de tryckte med ena handen från utsidan, och grejade med andra handen inifrån (vaginalt) och helt enkelt försökte lirka loss moderkakan, utan att ha sönder den...

Muggles: Japp, maken blev tillsagd att skicka ett sms till dig... Man får ju inte ha mobil på inne på sjukhuset, och jag fick inte lämna avdelningen så det var litet moment 22 att skicka det själv.

Imorgon ska jag se om jag hinner med projekt ikappläsning Ha en trevlig helg annars!

KRAM

Vickan: Enligt mugglan så visar inte CB:s ÄL-test böj längre, utan glad gubbe...?

MSW: Grattis till godkänt på tentan!

B fru L: Jösses amalia vad många ägg Hoppas att det räcker med det dom satte tillbaka, dock! Håller tummarna.

Nenne: Inte behöver du säga god morgon, när det bara är att gå rakt på väsentligheterna Håller tummarna för dig också. Du och muffinsfrun får varsin tumme?

Liten: Låter som om Mindre hade skoj på dopet, alltså... Själv var jag brudnäbb när jag var knappt 3, och det talas det fortfarande om (jag gkröp på altarringen, hängde över altarringen samt gick upp och ner i predikstolen och sjöng "sankta lucia"...)

BS: Trist med tanden?

Apropå tandläkare, måste också ringa till en sådan. Har en stor glipa mellan två tänder (hål i den ena tanden?) och är jäkligt irriterad över att tandläkaren kanske missade detta, jag var ju där för 1,5 månad sedan!

BS: En kompis kompis fick sin bebis 1,5 timme före mig, två veckor för tidigt! Angående din förra förlossning så kanske alla delar för sig är hyfsat ?normala?, men det kan banne mig inte vara normalt att råka ut för ALLT det på en gång? Jag tror inte att tidig vattenavgång, sugklocka, samt behöva plocka ut moderkakan är så jätteovanligt heller, men barnmorskorna på BB var extra noga med mig pga ?den dramatiska förlossningen?, upplevde jag det som.
En timmas krystvärkar låter inte som så jättelång tid annars, men det beror ju också på hur tätt de kommer. Eftersom de fick ta till värkstimulerande på mig så kan det ju inte ha varit så bra fart på värkarna? Kanske därför jag inte upplevde det som alltför smärtsamt, de kom inte så tätt och var inte så kraftiga?

Känns som att det var mer jag skulle kommentera, men lillkillen kallar?