Summan av kardemumman - livets väsentligheter

Idag har jag sovit uuuut och det var bra för jag känner ju att något skräp är det i min kropp, så sömn är nog bra att mota bacillerna med. Det har inte brutit ut, utan är mer ngt som ligger och lurar så jag är seg som bara den.

Min son har knappt någon feber idag, 37,3 så nu hoppas jag det håller sig så. Igårkväll var han över 38, så det växlar.

Jag fick gå utvecklingssamtalet igår utan honom givetvis. Men det var nog bra,för jag ville ventilera en del av allt det här med hans hemlängtan.
Vi har pratat om vad han är br på och vad han ska sätta upp som mål att bli bättre på och så gjort upp en plan för att nå dit.

Samtalet utgår ifrån en intervju man gör med barnet innan. Där får de berätta om trivsel, om de har kompisar, om allt möjligt som rör samspel och så. Han hade ringat in att det var ok på skolan typ-men inte "mycket bra", och det visste jag ju. Sedan var det frågan om han hade kompisar i skolan då var svaret "några" men när frågan gällde fritiden så var det en ring runt det allra ensammaste lilla ordet "ingen" jag någonsin sett.

Nu vet vi ju att han lekt med flera stycken efter den intervjun och att det känns som att det börjar komma lite av en vändning nu, men ändå. Jag kan inte beskriva hur ont den där lilla ringen och det enda ordet gjorde i mig och jag har det inbränt på näthinnan. Jag snyftade till när jag satt där hos "fröken" och fick skärpa mig som fasen för att inte bara storgråta. Jag börjar tröttna på att jag inte kan hejda gråten vare sig det är på af eller i skolan jag sitter.

Hursomhelst, så är det ju inte troligt att han kommer att skriva "ingen" framöver, men att ha flyttat honom från en situation där det funnits massor av kompisar till att han ens skulle behöva uppleva "ingen" i sitt liv, det är mer än jag riktigt står ut med.

Men neeeeej! Vad är det som händer när man vänder ryggen till en liten stund?!?

Varmaste kramar till både September och gosnosen!!! Ni skulle ju starta en plusvåg... och så blev det såhär. Kram och kram!

PB
Åå vad sorgligt med ringen runt "ingen", även om det håller på att bli bättre nu.

Muggles
Vad kul med lite budgivning, äntligen!! Heja heja lägenheten!

Hade nog en massa mer att kommentera, men det får duga för den här gången, skyller på sömnbrist.

Ego
Minns inte vem det var som frågade om min chef (Hattis kanske?) när jag nojade om jobbet, men en sådan har jag förstås Bara det att hon är alldeles ny för oss och kan inte vår lokala verksamhet riktigt, och verkar hålla sig i bakgrunden och vill inte "chefa" så mycket än, som det verkar. Men blir det problem ska jag absolut försöka få hjälp av henne.

Var sjukt trött igår kväll och hade somnat in riktigt djupt när jag blev väckt av telefonen - första gången den ringde hörde jag den inte ens även fast volymen är på typ max! Halv tolv fick jag pallra mig ur den varma goa sängen och åka till en kossa... Förbannade mitt jobb då, men är glad över jobbet idag då jag varit på en jobbresa på förmiddagen, sen mellanlandat hemma på obestämd tid. Tänker inte jobba mer idag men måste tillbaka till jobbet och lämna bil och grejer, sen. Skönt! Har varit och hälsat på maken på hans nya praktikplats och han ser ut att ha det riktigt trevligt där!

Här inväntas BOM, mot slutet av veckan kanske. Känns tyvärr så, fast jag vill så mycket den här månaden, för att det är sista chansen innan IVF. Har deppfilten redo i bakfickan hela tiden...

pb - det är ju skönt att det faktiskt är på väg i riktning för sonen och kamratskapen. Själv undrar jag hur jag kommer att bli som mamma för jag är som dig, otroligt blödig. Blir så rörd när jag läser dina inlägg om din son.

Telis - det är lite det där om "fel häst" och så skuld som tjejen som är infertil kände. Den andra donnan tyckte jag hade superkonstiga åsikter, byta bort maken (om han var den felade länken) aldrig i livet!

PB: Nu fick du mig att nästan lipa också! Vad hemskt att se ordet ingen inringat! Men som du säger han har ju haft ett par kompisar hemma efter det där.
Jag blev så ledsen för min lilla tjejs skull i lördags. Hon ville leka med grannpojken och det var bestämt. Jag ringde till mamman och frågade hur vi skulle göra, när och var osv. Då skriker pojken i bakgrunden "NEEEJ, jag VIIILLL inte leka". Det var ju inte mycket att göra och min tjej varken hörde eller fick ju veta det. Jag sa bara till henne att det inte gick. Men hon blev ju besviken så klart. Inte så allvarligt kanske, men jag har erfarenheter från när jag var liten, att vara tredje hjulet eller utanför och det är HEMSKT.
Det som jag minns från den tiden (lågstadiet typ) var att mamma hjälpte mig mycket. Hon pratade med lärare och andra föräldrar och även om jag tyckte att det var jobbigt förstår jag ju nu att det var superviktigt. Hon backade mig iaf! Och det är väl ungefär dit jag vill komma. Mamma och/eller pappa är så viktiga och där har du ju gjort allt du kan! *pepp pepp*
(Hoppas någon orkade läsa ända hit.)

Lappis: hihi! Jag tror för det första att du kommer att bli en alldeles underbar mamma! Sedan är jag nog sammantaget en person som har mycket mycket nära till mina känslor. ALLA känslor. Vilket innebär att jag reagerar rätt omedelbart på saker. Den som lever med mig får stå ut med att jag både blir tväragr och skriker-för det gör hjag och att jag gråter och skrattar om vartannat.

Jag är dessutom rätt bestämd av mig när det gäller vad jag har för grundinstllning till saker och ting. Andra mammor tyckte uppenbart att jag inte var tillräckligt försiktig med min son när han var lite, för jag lät honom klättra och sådär på ett helt annat sätt än vissa av dem. Jag pjoskar inte med en del grejor och jag kan vara ganska tuff mot barn -även när jag jobbade med dem. Jag tycker många gånger vi vuxna underskattar dem nämligen, när vi inte kräver något av dem som om de inte skulle kunna fatta konsekvenser.

Men mitt hjärta är mjukt och varmt och alldeles oskyddat där de sitter på kragen. Jag blöder och gråter för allt ont i världen och när det kommer till barn då är det bortom alla gränser hur hemskt det kan vara.

Naturligtvis har jag som de flesta mitt barns bästa för ögonen och man vill så oerhört väl för den där lilla ungen. Så när de har ont, då har man själv ockås ont.

Det är faktiskt lite hemskt ibland att tänka på, att när man väl har ett barn, då kan man aldrig mer i resten av sitt liv vara skyddad, för det spear ingen roll hur gamla de blir, deras smärta kommer att vara ens egen oavsett.
Och det kan hända precis hur mycket skit som helst och valen längst vägen måste vara deras.
Man är så galet maktlös inför så mycket. Det enda man kan vara är mamman och det enda man har är sin famn.

Iallafall sa hans lärare igår: Det märks att den här pojken har en oerhörd trygghet med sig hemifrån och han är bland det mest stabila och trygga jag har träffat. Och han är en väldigt fin kompis och har verkligen humor och glimten i ögat.

Då blir man ju ganska glad:

Snaily: vi kan BOMa ihop du och jag...

PB: för att se det långsiktigt är det jättenyttigt att få börja om och skaffa nya kompisar vilket man måste göra många ggr i livet och all erfarenhet på den fronten är bra. Men det är jobbigast första gången och innan det har löst sig, el innan man vet att det har löst sig.

Budgivningen har stannat upp men jag hoppas att det kommer en skur till, annars var det den klenaste budgivning jag sett Men det verkar ofta vara så att det stoppar och så kommer det en skur till så jag hoppas på det. Usch, jag vill aldrig mer sälja ngn lägenhet, jag ska bo i huset tills de bär ut mig i kistan

PB: jag är också ganska relaxad med att Moa har fått klättra och göra en del missar, bara hon inte slår sig allt för illa. Hon har fått prova/göra en hel del vilket gör att hon verkligen lyssnar när man säger till henne att ngt är förbjudet (tex att springa ut i gatan). Ibland har jag stått bredvid och sett att "nu ramlar hon snart" men istället för att rädda henne från att ramla har jag låtit henne göra det. Hon har också hittills klarat sig från allvarligare skador. Det känns som att hon har rätt bra koll på vad hon klarar eftersom hon har fått pröva och misslyckas. Hellre att hon prövar att ramla från soffan som inte är så högt än att hon gör det från en hög klippa el ngt för att hon inte har koll...

Självklart är det läskigt att man tar på sig alla sina barns sorger men det gör man ju eg med alla sina närmaste. Ju mer man tycker om ngn desto mer oskyddad är man mot deras bekymmer. Just det här med kompisar och att inte få vara med har vi ju inte kommit till än, och det är skönt så länge det nu varar! Det har väl alla varit med om ngn gång att bli utfrusen och man vet ju hur det känns och självklart vill man skydda sitt barn mot det, men det kan man nog inte.

Mugglan : Hahah! EXAKT så sa jag till ALLA när vi nyss höll på med vårt!

Min son frågade mig lite oroligt när vi kom ner hit om jag verkligen menade allvar med att jag aldrig mer skulle åka någonstans i hela livet, jo för han sulle gärna vilja att vi åkte till Tylösand någon mer sommar...

muggles och Snaily - Jag vill vara med i väntar på BOM klubben, det borde vara i början av nästa vecka! (om den nu fungerar normalt efter min 40 dagars cykel förra månaden)

Mugglan, jo men precis! Och sedan så känner man ju sitt barn också. Min son har ända sedan han föddes varit väldigt sadig och stark rent fysiskt. Han lyfte huvudet själv redan när han lades på brröstet och han var så stadig i nacken att jag senare blivit helt förskrckt när jag hållit andra spädisar och insett att alla inte är så.
han har varit jättetidig motoriskt och alltid haft väldigt bra koll på sina rörelser. Så jag har ju varit väldigt trygg i att han klarar det.

Däremot pratade han väldigt sent, och då har man ju haft en stor uppmärksamhet på utvecklingen där och en viss oro. Den finns delvis kvar och det är också mycket riktigt läsning och skrivning som är svårast för honom i skolan. Inte så att det är ett problem och något fel eller alarmerande, men helt klart det som är motigast för honom.