Luna - Varma gratulationer till lilltösen!
Blomman - Jag börjar med att peta, med en vässad strumpsticka, på den gröna elakingen som sitter på din axel och viskar tvivel i ditt öra!
För visst vet vi att även du är lösningsinriktad och en doer. Och många av oss är likadana - problemlösande och driftiga. Kombinerar vi det sedan med en präktig dos av förmågan att känna empati och dessutom en omhändertagande personlighet så blir gropen man kan trilla i mycket djup.
Till min stora glädje finns här trådisar som inte har trillat i ännu och jag hoppas av hela mitt hjärta att de aldrig gör det!!
Med de egenskaper jag beskrev ovan så blir det väldigt smärtsamt att stå brevid någon kär som krisar, för insikten om att det faktiskt inte finns någon lösning har man trots att man inget hellre vill än att fixa så det onda, svåra och stygga försvinner. Omedelbums helst.
Visst finns tvivlet på sig själv och sin duglighet där när livet är elakt och pressen stor. Ibland mer, ibland mindre, ibland så intensivt att det inte går att andas.
Viktigt då är att tvinga sig att komma ihåg (lapp på kylen, fånigt mantra - vad som helst som kan funka) att det är depressionen som talar! Det där gröna monstret på axeln.
Inte alltid lätt att komma ihåg men likafullt viktigt.
Min psykopat förra gången det begav sig blev ohemult upprörd när jag sa att jag var sjuk. Enligt henne var jag inte alls sjuk - jag var drabbad av en reaktion på allt för stor press. Det finns en skillnad där även om jag fortfarande måste jobba med hur jag betraktar mig själv.
Det mest positiva med de råd som ges här i tråden, råd som är baserade på en äkta omtanke, är att rätt som det händer är det någon som skriver precis det som kan hjälpa just mig att skapa ett verktyg som fungerar i min (eller din) situation just i dag.
Jag lånar dig med glädje en av mina vässade strumpstickor - troll i garderoben kan man lysa på med lampa så de spricker - gröna depressionmonster kräver vässad strumpsticka!
på dig