Välkomna till Tivoli Empatia!

*vinkar lite*

Hej alla.

Det går inte bra och jag mår riktigt, riktigt dåligt.

Har väl kokat ner det till 2 val
 - antingen fortsätta ihop med någon som utsatt mig för nåt så vidrigt och tillbringa resten av livet med att vara rädd i väntan på nästa livslögn.
 - eller flytta isär och skiljas med konsekvensen att jag blir bostadlös eftersom jag inte kan ta över hela lånet på min älskade stuga (skulder och betalningsanmärkningar från perioden när jag skallade den berömda väggen).

Så i helgen utgår jag ifrån att han tar sitt skräp och paddlar sig iväg, jag har konstaterat ett par dagar här nu att han inte bara är en skitaktig otrogen lögnare, han har tydligen svårt att fatta också...
På söndag ska jag stå på marknad med en väninna som inget vet. Jippi eller nåt.

IRL är det bara en vän som vet, en lilla firman-kollega som jag blev tvungen att be om hjälp med lite jobb

Han har berättat för våra mammor. Jag vägrar stå med skammen och berätta om nåt jag inte är skyldig till.
Min mamma blev så chockad att hon inte ens kom ihåg att skylla på mig. Svårmor blev tydligen heligt arg.

Jag har nog passerat från att vara pessimistik optimist (typ - Vår herre sa, Le och var glad. Och jag log och var glad och det blev mycket riktigt värre) till att bara vara uppgiven.

Jag röker för mycket, dricker för mycket kaffe, sover för dåligt och äter för lite.
Men jag säger bara - Viktklubb släng dig i väggen!
-8kg så här långt men har åtminstone inte krupit under 50kg än.

Kram på er.

Allra sötaste Blomman, jag tänker krampaktigt hoppas och be att det är en nidblödning.
Så det så, någon j-a rättvisa ska det vara.

*vinkar lite*

Tänker på er alla.

Jag har det inte så bra och i morgon ska jag halka iväg till Solna i sk-tbilen så jag behöver verkligen få sova lite i natt. Mer realistiskt är väl att jag åtminstone kan läsa god bok och vila lite på så sätt.

Har dessutom drabbats av en obehaglig känsla att jag har "jinxat" trådan med elände. Inte ett dugg självupptaget, jag vet. Men ändock en mycket intensiv känsla. Antar att jag tappar greppet alldeles :s

Nåvars, var rädda om er i kyla och halka.

Förlåt att jag drumlar in så här.

Min hund dog för en timme sedan. Gammal och skruttig, visst men inte sjuk. Han var lite låg ett par dagar och åt krattig och nu bara dog han.

Jag vet inte riktigt hur mycket man ska hålla för samtidigt. Men jag fixar inte det här.

Hej.

Jag har sett ditt mail Blomman. Ska försöka svara dig.

Är rörd av omtanken ni visar,

Försöker hitta ord att förklara varför det är så svårt att skriva en rad här ibland men lyckas dåligt.

Kan vara en blandning av rädsla att outa mig för mycket, att skrämma någon, att verka patetisk, ren feghet eller så handlar det bara om skam.

Han är kvar här.
Känner ett hysteriskt behov av att försvara mig för att jag tillåter det när det går emot alla mina värderingar men jag inser väl kanske på nåt plan att jag inte har någon anledning att försvara mig.
Det är inte jag som har gjort fel.

Jag vet att om jag lyfter ut hans patetiska arsle så kommer han aldrig mer in över tröskeln igen.  Skulle tro att ingen annan kommer släppas in heller för den delen.
Och jag tror att jag behöver lista ut om jag verkligen varit en sån jubelidiot och så blåögd i alla dessa år. Vad det är för fel på mig liksom. Innan jag vet om jag ska kasta ut honom rent generellt eller "bara" på grund av det här.

Tack och lov jobbar han hela julhelgen så jag slapp fatta något beslut där. Det blir bara jag och flickorna hos mamma på julafton och jag behöver inte förklara varför för nån.
Antar att jag kommer halka på en isfläck och bryta mig för att jag är så vidrig att jag är glad över att han jobbar 11 timmar på julafton men det kan det vara värt.

Var på företagshälsovården med min ledvärk igår och kom därifrån med en halvtidssjukskrivning månaden ut för "akut stressreaktion". Ja, det ska gås vidare med mina onda leder också.
Skönt på ett sätt att få möjlighet att vila ett par dagar i veckan för jag orkar verkligen inte jobba hela veckor men även ytterligare känsla av kränkning och nederlag.
Fan, jag kan inte ens sköta mitt jobb längre.

Har ringt i dag till stödfunktionen i vår huvudorganisation för att få hjälp av nån psykopat att rodda i vad som händer. De ska höra av sig nästa vecka med en tid eller återbudstid.
Min chef är bra.

Vi har varit på fam.rådgivning en gång och ska tydligen dit nästa vecka igen.
Jag är måttligt intresserad.

När jag inte grinar är jag mest arg. Jag kräks inte så ofta och bemödar mig med att äta fast det hjälper inte. Nu har jag gått ner 11 kilo.

Jag hade mycket hellre velat kommentera vad som skrivs i tråden - om täckkjolar som är världens bästa uppfinning - om att blåbär är bra mot hårda magar (färska/frysta då, blåbärskräm eller soppa har ju motsatt verkan) - om takstuckatur och nya diskmaskiner och allt annat.
Men jag orkar bara läsa då och då.

Den här sången spelades på nån fånig serie på tv idag och jag började tjuta i högan sky.
Så här har jag det nu


">

Hej ni nya

Jag är inte så rolig bekantskap just nu men vi får väl tro att det kartar på sig i sinom tid.

Jag är ny i tråden sen i höstas.
Har skostorlek 38, 39 i gummistövlar och av nån anledning 37 i pumps...
Älskar ALL choklad så länge den inte är mörkare än 40% för då lägger jag mig prompt i elak migrän.
Är ursprungligen från huvudstadens innerstad men hittas nu i skogen en bit norr om den stora staden.
2 döttrar 18 och 8 år gamla.

Jag avskyr hjortron med passion - inte så förtjust i bär typ hallon och jordgubbar heller, små rackarns frön som fastnar i tänderna   - men hjortronsmaken tycker jag är otroligt otrevlig!

Däremot är en av mina stora drömmar att PLOCKA solmogna hjortron och göra gudomlig sylt och ge till nära och kära i present!!!

Nu är jag saligen befriad från lokalsinne och vågar mig därför inte ut själv på myrarna - känns fånigt att gå vilse på ställen där man kan råka illa ut.

Safta och sylta är det bästa jag vet och jag är samlare av stora mått. Frysen måste innehålla X liter blåbär, slånbär, aronia, sötrönnbär och självklart de odlade bären. Tillika ska där finnas svamp och grönsaker.
Hur ska man annars klara sig om det blir nödår?  

I år görs det inget julgodis här i stugan men förra året gjorde jag en ruskigt farlig Peanut Butter Fudge som var både snabb och enkel att göra jämfört med vanlig fudge.
Har nog receptet nånstans om någon vill ha.

F.ö. är även jag  60-talist.
Tydligen till och med "äkta" 60-talist enligt definitionen "Jag var där men minns inget"
(Jag är född -69 )

*Tackar för tankepausen och kryper tillbaka till min jämmerdal*

PB - tack.

Mina 5-örestankar om julklappar till vuxna

Vi har alltid begränsat kostnden till runt 100-lappen men är man några stycken så blir det också pengar...

Jag saftar och syltar ju gärna och har förberedd fukt och bär i frysen så jag kan göra nykokt och ge bort i julklapp.
Jag ger även till de som själva saftar och syltar för oftast har man nåt speciellt som mottagaren inte brukar göra.

Förra årets klappar till vuxna gavs familjevis - en snyggare papperkasse med saft, sylt, torkade trattkantareller + recept och 1 hg lösviktsté.

Och eftersom jag avskyr att baka så är ju naturligtvis kaffebröd, kakor och smaskens matbröd det bästa jag vet att få i julklapp!

Ska det ges grejer så är det alltid något som blivit specificerat i en önskan - långkalsonger, strumpor, sopset, överdrag till strykbrädan eller någon bok.

Kanske inte så himla kul att ge bort ett sopset i julklapp med när man vet att mottagaren faktiskt behöver ett nytt så är det helt ok.

Väldigt mycket av sån't som är ill-tråkigt att handla själv är faktiskt kul att få i julklapp

Våra mammor har genom åren förgyllt (?) våra jular med lakan vartannat år och frotté vartannat år. Efter väldigt många år så är det milt uttryckt gott om oanvända sängkläder och handdukar i linneskåpet...
Så man kanske kan förnya sig liiite ibland?

Å andra sidan så har vi inte bekövt samla speciellt mycket "hemgift" till döttrarna - när stora dottern ska flytta så behöver hon inte köpa så mycket som ett örngott om hon inte vill...

Och ja, jag är en hängiven hemgifts-fantast!