Nu har jag försökt låta bli att gnälla här i tråden ända sedan jag kom hem men får konstatera att jag misslyckas med den ambitionen
Hoppa över om ni så önskar!
Min dag började med att personalparkering var full med bilar från arbetsplatsen brevid (vår P-automat är billigare än deras) och jag får parkera på andra sidan kyrkogården och gå tillbaka.
Att gå är jag ju inte så himla duktig på längre för det gör så förtvivlat ont så jag var lite upprörd över att "vår" parkering alltid är full när jag väl hade linkat in på jobbet.
Kollegan i holken brevid hälsar godmorgon och så svär vi en stund över parkeringssituationen.
Sedan frågar kollegan hur det är när hon ser att jag haltar. Jag svarar självklart att jag har ont för att jag behövt gå för långt.
Det är nu det blir lite absurt - kollegan (som har en svårt sjuk man hemma) börjar storgråta och klagar högljutt över att hon 'minsann inte orkar lyssna på sjukdomsprat hela tiden för hon har minsann sjukdom omkring sig hela tiden hemma och man ska prata om roliga saker' osv. Varvat i denna utläggning förekommer små utrop i stil med 'förlåt mig' och 'du ska inte ta illa vid dig men jag orkar inte lyssna' och liknande.
Jag ber om ursäkt för jag kom inte på något bättre att säga och går och hämtar en kopp kaffe. Detta tar mig några minuter eftersom det är trappor inblandade.
När jag kommer tillbaka så undrar kollegan om jag har anmält mig till en tillställning med frigörande dans som ordnas i vår organisation framöver.
Jag svara att nej, det har jag inte gjort - och får då frågan VARFÖR jag inte ska gå...
Eh, jag kan inte dansa längre...?
Varpå det börjar stortjutas igen!!!!
Så idag har jag vid två tillfällen fått höra vilken j-a usel människa jag är som "bara pratar om att jag är sjuk" och som "haltar runt för att alla ska tycka synd om mig" och dessutom så finns det "massor med människor som har det såååå mycket värre än vad jag har det". Och ett antal variationer på temat.
Jag är arg, sårad, ledsen och uppgiven. Och dessutom känner jag mig så förtvivlat korkad för jag fattar jävlar i min lilla låda inte???
A. Jag är inte sjuk - jag har ont! För mig finns det en grundläggande skillnad där.
B. Jag vet att det finns en massa människor som har det värre än mig - tyvärr leder inte den insikten till att jag har mindre ont... På sin höjd att jag kan känna en innerlig tacksamhet för det jag har sluppit uppleva.
C. Det sista jag gör är att "halta runt för att folk ska tycka synd om mig"... (Hur kan någon bara med att beskylla mig för att fejka???)
D. Varför frågar hon när hon inte vill höra svaret???
Jag är inte intresserad av att leka lekar där jag ska gissa mig till vad jag förväntas svara på en fråga. Dessutom har jag ingen anledning att ljuga...
Så här sitter jag, lätt illamående av för mycket choklad, tårar och ilska, och har ingen aning om hur jag ska handskas med min morgondag.
Tror ni det blir det bra om jag sätter mig vid skrivbordet, sitter still och håller käft?
Förlåt min uppsatsliknande galla