Välkomna till Tivoli Empatia!

Kände mig hemsk i morse också när vi berättade för henne att hon skulle bli hämtad av kompisens mamma. Hu! Hon blev såååååå ledsen. Helt förstörd.
Sedan när jag återberättade det hela för några kollegor på jobbet sa de mest: "Men hon måste ju LÄÄÄÄÄRA sig!!!" och "It´s only blackmailing by brying!!!" 

Och det är sant, men det är svårt att förklara för personer som inte har barn (ursäkta nu OM jag trampar på en massa ömma tår!!!!!!!! DET är inte meningen men så kan jag känna ibland ) att även om man förstår detta med HUVUDET så KÄNNS det inte bra i MAGEN....
Även jag inser att ens barn inte kan vara lyckligt jämnt och att det ibland måste göra saker som det inte vill. Rätt ofta faktiskt..
Men just sådana här saker tycker jag ändå känns jobbiga. Vår tjej har enomr separationsångest och även om jag vet att det hela kommer gå bra i slutänden så känns det så jobbigt när hon blir sådär förtvivlad. jaja, jag kände mest att kollegorna försökate peppa och muntra upp mig, men de fick mig mer at känna mig som en överbeskyddad hönsmamma som absoluuuuut inte borde känna som jag gjorde.... gulligt tänk, men jag ahde nog hellre hört ett "vi förstår hur det känns men det kommer bli bra...."

 

Heeej Telis!!!!


vinkar glatt  

Tack!!!
 

Oupsie och Vickan!

Tja egentligen inte p g a ngt direkt konkret. Mer att vi nog är rätt uppstressade av hela den här grejen OCh för att man i USA INTE har någon form av "checklista" över vad man bör uppfylla för krav för att få ett Green Card. Allt handlar om personernas humör (handläggarna på immigration) och det gör det hela lite mer osäkert. tcyker jag. Så då vill man ju lägga fram ett så "starkt case" som möjligt. Och det är inte säkert att de tycker det...

Haha jag kan berätta att t ex självaste Paul Nurse fick nej på sin första green Card ansökan!!! Och då var hanända fram till förra året "The head of Rockefeller University" så jag gissar att det var inför att han tackade ja till detta för flera år sedan som han ansökte om Green Card. Och HAN råkar ju vara Nobelpristagare!!!!!!!!!
Orsaken som gjorde att han först fick avslag på ansökan var att hans mamma inte var hans mamma (ngt han inte själv kände till, på tal om mörka familjehemligheter) utan det var egentligen hans mormor. Tror jag det var. hans "storasyster" visade sig vara hans mamma.men hon blivit gravid som mycket ung och därför blev han uppfostrad av hennes mamma, alltså sin mormor men detta kände han itne till. Så när de fyllde i dokumenten för ansökan så blev det fel vilket uppdagades och därmed avslogs ansökan först.
Sjävlklart fick han så småningom sitt green card efter överklagande etc men ändå!!!
HUR kan man avslå en ansökan p g a något sådant när personen ifråga har sådana outstanding meriter!?!?!?!!?
Snacka om att fokuser lite fel.....

I vilket fall så är vi lite nervösa infgör detta och maken som är den primöra som ansöker (jag är ju bara hans fru...) funderar ju mycket över vad han har och inte har på meritlistan. Om man säger så. och något Nobelpris har han inte....
 

Men som sagt, vi får se vad advokaterna säger. 
Sedan är det ju ändå upp till Immigration att säga ja eller nej den dagen ansökan är klar och inskickad..... 

Nu ska jag ta lunch!!!!
Det har slutat snöa här ser jag och solen tittar fram.
Härligt!

Ikväll blir det som sagt middag på bra restaurang med makens jobb. Ser jättemycket fram emot det.


Kramar till Mugglan nu!!!!

och till Oupise!

Och ja, till alla som behvöer det förresten! Här ska minsann inte snålas. Till pillerknaprande sjuklingar och mammor till sjuka barn, och trötta föräldrar som inte får sova som de vill och till alla alla alla som behöver!!!  

Å så underbart!! nu håller jag tummarna att det går hela vägen!!!

Jag säger det igen PB, jag tycker du verkar vara en otroligt stark och modig person!!!! Inte alla orkar eller vågar ta tag i sådana här saker. Eller snarare i sig själva när man mår såpass dåligt. Det är verkligen inte lätt. Sådant som kan verkar enkelt när man är stabil och har det känslomässigt bra kan vara avgrundsdjup man måste ta sig vöer när man mår dåligt.
Stor kram och fortsätt kämpa!!!!

Å lilla du!!!! Jag tror att det är hormonerna som spökar helt klart!!!!
Skönt iallafall att allt såg bra ut hos BM och vad bra att du känner att du fått en bra BM också! Nu blir du kollad varje vecka också så det kanske kan minska oron lite.  

Kram Tinga!!
Begravningar är alltid jobbiga men samtidigt tycker jag att de kan vara "uppbyggande" också på ngt vis. Givetvis olika beroende på vem som begravs (alltså vilken relation man har till personen) samt ålder och dödsorsak. Men på ngt sätt tycker jag de flera begravningar jag varit på har varit sådana att man fått styrka också. Av att minnas tillsammans med andra som tyckt om och haft relationer till den som dött.

Men min pappas begravning minns jag knappt. Den är väldigt blurrig.tror att min hjärna har stängt av en del där....  
Dock minns jag att jag tyckte kistdekorationerna var otroligt vackra och att det var helt proppfullt i kyrkan och att det var massor med blommor.