Välkomna till Tivoli Empatia!

Jag kan nog 4/12!

Hej Nenne o Hattis! Jag ser att era pluppar är gröna!

Nu ska jag sova!

Kram o !

Tinga - mig behöver du inte ens fråga. Så klart jag hänger på!

Hej Parnassia

Jösses, får jag skylla på att jag fortfarande sitter och jobbar och precis var inne och läste Tingas inlägg i restråden. Så klart det var skrivet till dig Telis.

Det är nog dags att logga ut och gå och lägga mig.

Kikki: Usch för BM som tror de vet bättre än den blivande mamman (särskilt när du varit med om förlossning förut!). Men stort GRATTIS till lille sonen. Och skönt att navelsträngen runt halsen inte blev ett problem...

AM: Heja dig i kampen mot Yasuragi. Låter betryggande med en plan B, nästan så jag vill att du ska använda den så jag får reda på vad det är

Pappa-problemet (som är klart värst nu, eftersom han känner sig negligerad och därmed sårad i sin yrkesstolthet, som han värderar väldigt högt...) verkar lösa sig. Och på något sätt så tror jag ändå att han skärper sig litet för att jag nu satte ner foten. Om inte annat var det skönt för mig!

Skulle tröstshoppa idag, men helt hux flux så funkade inte den tvättmaskinen jag valt längre (hoppsan, det går visst upp ett avlopp där som måste få plats bakom maskinen - nackdelen med att ha bråttom att få klar husgrunden...) så jag fick ägna en stor del av shoppingtiden åt att leta efter sådan. Så jag hann bara in i en butik, och  de hade ingen jacka jag ville ha. Och den skobutiken jag hann besöka hade inga snygga stövlar. Så jag kom hem med en bilbarnstol och inte mycket mer...

Telis - Jooo herregud, den har kommit! Tack så mycket (men visst var den till låns?) tänkte skicka bild men jag har inte fått föräldrafiltret på kameran att funka, så han ser ut som Ove i Solsidan alternativt Morgan Alling . Skarp läge på lördag, får se om jag lyckas bättre (det måste väl vara kameran det är fel på?!?!) 

Hattis - iiih härligt med ett kanonförsökande och grattis till att du mår bra och är som du ska (hihi, "jag känner igen dig"!)

Troccatesting!! Tror nog ändå att Pommac vinner... 

Nä, nu är det läggdags! på er!

Nu har jag försökt låta bli att gnälla här i tråden ända sedan jag kom hem men får konstatera att jag misslyckas med den ambitionen  
Hoppa över om ni så önskar!

Min dag började med att personalparkering var full med bilar från arbetsplatsen brevid (vår P-automat är billigare än deras) och jag får parkera på andra sidan kyrkogården och gå tillbaka.
Att gå är jag ju inte så himla duktig på längre för det gör så förtvivlat ont så jag var lite upprörd över att "vår" parkering alltid är full när jag väl hade linkat in på jobbet.

Kollegan i holken brevid hälsar godmorgon och så svär vi en stund över parkeringssituationen.
Sedan frågar kollegan hur det är när hon ser att jag haltar. Jag svarar självklart att jag har ont för att jag behövt gå för långt.

Det är nu det blir lite absurt - kollegan (som har en svårt sjuk man hemma) börjar storgråta och klagar högljutt över att hon 'minsann inte orkar lyssna på sjukdomsprat hela tiden för hon har minsann sjukdom omkring sig hela tiden hemma och man ska prata om roliga saker' osv. Varvat i denna utläggning förekommer små utrop i stil med 'förlåt mig' och 'du ska inte ta illa vid dig men jag orkar inte lyssna' och liknande.

Jag ber om ursäkt för jag kom inte på något bättre att säga och går och hämtar en kopp kaffe. Detta tar mig några minuter eftersom det är trappor inblandade.

När jag kommer tillbaka så undrar kollegan om jag har anmält mig till en tillställning med frigörande dans som ordnas i vår organisation framöver.
Jag svara att nej, det har jag inte gjort - och får då frågan VARFÖR jag inte ska gå...

Eh, jag kan inte dansa längre...?

Varpå det börjar stortjutas igen!!!!

Så idag har jag vid två tillfällen fått höra vilken j-a usel människa jag är som "bara pratar om att jag är sjuk" och som "haltar runt för att alla ska tycka synd om mig" och dessutom så finns det "massor med människor som har det såååå mycket värre än vad jag har det". Och ett antal variationer på temat.

Jag är arg, sårad, ledsen och uppgiven. Och dessutom känner jag mig så förtvivlat korkad för jag fattar jävlar i min lilla låda inte???

A. Jag är inte sjuk - jag har ont! För mig finns det en grundläggande skillnad där.

B. Jag vet att det finns en massa människor som har det värre än mig - tyvärr leder inte den insikten till att jag har mindre ont... På sin höjd att jag kan känna en innerlig tacksamhet för det jag har sluppit uppleva.

C. Det sista jag gör är att "halta runt för att folk ska tycka synd om mig"... (Hur kan någon bara med att beskylla mig för att fejka???)

D. Varför frågar hon när hon inte vill höra svaret???
Jag är inte intresserad av att leka lekar där jag ska gissa mig till vad jag förväntas svara på en fråga. Dessutom har jag ingen anledning att ljuga...

Så här sitter jag, lätt illamående av för mycket choklad, tårar och ilska, och har ingen aning om hur jag ska handskas med min morgondag.
Tror ni det blir det bra om jag sätter mig vid skrivbordet, sitter still och håller käft?

Förlåt min uppsatsliknande galla

Kan inte låta bli att le åt hur dum kollega du har....håller med dig helt att om hon inte vill höra svaret ska hon banne mig inte fråga.
Om jag var dig skulle jag fråga henne om hon kan hantera ett ärligt svar nästa gång hon frågar....fast om hon är så dum och frågar igen så dra ihop någe skitdumt....typ att du haltar för du har vunnit 2 milljoner.

Det var som när jag kom till förlossningen när jag skulle få min tös.....kommer in och en BM kommer och möter upp oss och hon frågar..."och vart har du ont då".....ont som jag hade så blev jag skitarg och fräste...."i foten fattar du väl"

jag hoppas du får en bättre dag idag