I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Jag var bara tvungen att gå tillbaks och titta på vovvarna igen, Blommis. Herreguuuuud så söta de är! Min gosekorv ligger och snusar i mitt knä. Vänta du bara... 

Jaaa.... Har tänkt skriva här om det men när man väl har tid att sitta ner på kvällen tryter orken och så prioriterar jag att komma i säng istället. Men när jag är ute och går med vagnen på mina föräldralediga dagar skriver jag långa, detaljerade inlägg till er i huvudet...

Har känt mig nere sedan före jul och ibland är det bättre några dagar eller en vecka men sedan är det tillbaka i gråheten igen. Har svårt att förklara varför men allt känns jobbigt och meningslöst. Så himla less på att kämpa så för att få vardagen att gå ihop, planera middagar, få tid att laga den, hålla A nöjd, städa, tvätta, diska, klappa katter som aldrig får tillräckligt med tid, vara så jäkla tacksam för att man får åka iväg och träna en timme på helgen... ja ni förstår.

Så till 90% var det jag som förstörde Alla hjärtans dag igår för att jag (som alltid) var på dåligt humör och lät det gå ut över maken. Han vet att jag mår dåligt och vill att jag ska gå och prata med någon men det tar emot. Mycket. Vad skulle jag säga? Jag vet ju inte varför jag är nere. För att det är jobbigt att laga mat och roa en 9-månaders samtidigt? Haha, välkommen till föräldralivet liksom. Det har jag ju valt själv och längtat efter.

Nä jag hoppas det är vinterdepp som snart kommer gå över. Eller möjligtvis att det beror på hormoner. Under de här sista två månaderna har vi trappat ner på amningen rätt mycket och det kanske också påverkar kroppen? Jag menar, jag blev ju helt muppig i flera månader efter A föddes så det kanske kan bli på samma sätt när hormonerna börjar gå ur kroppen?

Ja vilken underbar födelsedagspresent!! Kan ju inte bli bättre!

Hihi! Jaaa...jag tror det är lite bra ändå, fast det blir långt för det lilla pyret, att vi ska åka tåg en hel massa tid ihop. Då hinner han kanske fatta att man ska hålla sig lite till mig eller så. Alltså vänja sig lite vid åtminstone en ny familjemedlem. För SEDAN kommer den där krabaten att vara helt inabsorberad i min sons värld. Vi lär ju få bråka om att få ha den lite var...

Jag tänker göra något slags meddelande från hunden som sonen får leta sig fram till genom en skattjaktsbana härhemma. Meed bild på vovven i slutet och typ "hej Blompojken, din mamam ska åka och hämta mig snart. Får jag sova med dig när jag kommer fram?"

Jag tror jag måste försöka filma med kameran. Och allvarligt talat skulle jag inte bli förvånad om pojken svimmar när polletten trillar ner.

Åååååhhhh du är helt fantastisk! Lilla Blompojken, det ögonblicket kommer han aldrig att glömma. Vilken underbar mamma du är! ♥

Leksi, vad jobbigt att du könner dig så nere

Fast du, det faktum att du inte rikitgt vet varför du är nere kanske är en bra anledning att gå att prata med någon?

Stor kram, vännen!

Blommis igen, ska Blompojken få bestämma namn på vovven?

Nu måste jag duscha och packa träningsväskan.

och god natt!

Leksi! Inte för att nu komma kutande med egna diagnoser eller farhågor, MEN nu när jag själv

A) pallrat mig iväg för att inte hålla på att klara allt själv jämt

B) uttryckligen begärt blodprover för att kolla allt tänkbart

C) först fått diagnosen "depression" och nu utreds för fel på sköldkörteln-vilket då kan ge en hel lång radda av symtom som ofta feltolkas som depression....

...så vill jag uppmuntra och uppmana dig att faktiskt boka en läkartid. För det här med sköldkörteln är visst MYCKET vanligt bland kvinnor och uppträder oftast efter att man fått barn. Då viftas man ofta undan med just förklaringen "hormoner babe, hormoner" vilket ju är vad det är, men man ska isåfall ha HJÄLP.
Och vad spelar det för roll om de flesta andra föräldrar känner likadant ibland? Eller om vi alla är sega och låga i februarivintern? Jag tycker att du-som jag- är skyldig dig själv att utesluta en del saker, kolla dina värden på olika sätt och därmed kunna konstatera att allt är "heeelt normalt" ELLER få den behandling som på bästa sätt hjälper dig. Du har gått rätt länge med den där gråheten nu. Tre månader. Ring doktorn!
Och när saker och ting är konstaterat och analyserat, då agerar du vidare utifrån det. Kanske räcker det med att ta hem Rut på en vår-röjning och dra iväg på något kul en helg. Eller så ska andra saker hända. Du ska inte bara gå och lida.

Kram

NEJ!



Det ska JAG-tror jag. jag tänker på namn hela tiden nu. Och jag vet att han kommer med sådant som "vitis" eller "sötis" eller så. Det blir det inte.
Jag spånar hej vilt nu-på nätterna så jag inte somnar....

Pim Pim
Tin Tin
Othello
Felix
Skipper
Rambo ( )
Milou
Bounty
Pepsi
bla bla....

Nåväl, innan vi åkt tåg klart han och jag, så heter han nog något...