Först o främst: Ingis, du är en fantastisk syster!!! Ditt stöd är ovärderligt för din syster, tro mig. Och vad gäller guddottern 
Hoppas hon får sin medicin. Den behövs. Tell me about it...
Fru Bygg: Precis så där hade jag det när jag var gravid med lilla K. Ingen tröst för dig förstås, men det är ganska klassiskt, du ÄR inte ensam och du är framför allt ingen dålig fru eller mamma. Du är gravid. 
Hang in there!
Blomman, snacka din son kommer få sitt livs bästa födelsedag 
Och Truls passar definitivt till det där lilla trollet
Hos oss så är det lite bättre. Efter att maken hade sitt sammanbrott och verkligen började prata om hur han känt sig senaste året/åren och framför allt senaste halvåret, så har många tankar satts igång hos mig. Det är ju så mycket lättare när man faktiskt får veta hur den andra KÄNNER. Med känslor är det ju så, som vi ju resonerat om, att man kan tycka att de är felgrundade, inte verklighetsförankrade, idiotiska, banala, knäppa, ja gud vet allt, men det är HANS känslor och vem är jag att säga att de är rätt eller fel. Han känner så. Jag kan bara bemöta dem liksom. Faktum är iaf att vi har väldig mycket känslor för varann fortfarande. Både kärlek, besvikelser, sorg, frustration, passion, ömhet osv. Ingen av oss kan lova den andra att det blir bra, att vi fortsätter tillsammans efter betänketiden, men maken har lovat att gå till läkare och ta mediciner, eftersom det är viktigt och ett krav från min sida, och jag har lovat att se hur han svarar på sin behandling och utifrån det lämnat en öppning att tillmötesgå ett krav/en livsdröm som är oerhört viktig för honom. Något som jag också ville förut, men övergav då jag insåg hans problematik med ADHD/Manodepressiovitet.
Så nu bor han uppe med oss igen, vi sover tillsammans och jag TROR att kontakterna med "vännen" har mattats av rejält. Han vet själv inte riktigt varför han drog igång det där, men som med det mesta hos manodepressiva, saknar många handlingar och tankar logik och är inte speciellt rationella. Detta i kombination med att jag inte såg hur sjuk han var och hur mycket han behövde mig vid sin sida, utan istället sökte mig bort från honom gjorde väl att han desperat började ta upp kontakt med folk som var mer intresserade av honom än han upplevde att jag var. När sjukdomen kopplat sitt grepp så, ja, väldigt lite blir rätt och väldigt mycket blir fel.
Just nu är det rätt lugnt, tyvärr blev ju maken sjukskriven två veckor då han i förrgår skar upp handen rejält på jobbet och fick sy sex stygn. INte vad vi behövde just nu precis.
Vi tar en dag i taget. Vad framtiden har i sitt sköte vet vi inte. Hur det än blir så måste det bli bättre, så att ingen av oss mår dåligt längre, utan att vi mår bättre. Om det betyder "tillsammans" eller "isär" det vet vi inte i dagsläget. 4/3 är just nu ett nyckeldatum, för då ska han till psykiatrikern. Sen tar vi det därifrån. Åt något håll.
