I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Mugglan, javisst! Och vanligtvis-när sambon inte är sur och arg och offerkoftig-så är han faktiskt bra på att ta sådana där små tillfällen. Han går gärna med sonen på fotbollsträningen på sommaren, ifall han har chansen, och då kutar han MED grabbarna och gör övningarna själv också istället för att bara stå och se på.
Promenader är inte hans grej alls. Han går runt kvarteret ibland med hunden (som inte är stor och sabb nog att löpträna ihop med, han hänger inte ens med mig på de snabbaste promeaderna än, lille hunden) och ibland med mig ifall jag får med honom. Men han är som sagt högst förvånad över att jag lyckats få så bra resultat med så "mesig" träning. Men då ska vi notera att han själv kommer från en helt annan idrottsbakgrund än jag. Han har både orienterat och styrketränat på rätt intensiv nivå och vet bla hur hans kropp ser ut med rutor på magen etc. Det har jag aldrig ens snuddat vid tanken på för egen del.

Nä, han vill lyfta skrot-och så vill han springa lite, mest för att han insett att han visst är tvungen om han ska kunna inbilla sig att han har någon kondis alls.
Jag är inte främmande för att inreda med vikter och så i källaren, men det finns ju en tillfredsställese i att komma hemifrån en sväng också. Så jag förstår att han vill iväg.
Förr fanns visst ett riktigt gym här i byn. Det hade varit perfekt, för då skulle det inte ta någon restid i anspråk.

För egen del, så är promenaderna perfekta. Jag kan inte springa för knänas skull och jag pinnar på i rätt högt tempo-inte minst med stavarna. I kombo med MBT-skorna är det jättebra även mot värken i axlar och nacke och armar. Jag växlar mellan stavar och utan, för att inte ta för mycket på axlarna, utan stärka dem långsamt.

En enda nackdelen jag ser med promenaderna är att de ju tar tid, annars är där bara fördelar, emd all frisk luft, dagsljus etc. Men vintern är ju en svaghet förstås. Där hade jag gärna haft ett sådant där gå-band, för det är mycket mer begränsat VAR man kan gå, och halt, mörkt och inte alls lika lättsamt på vintern.

Ååååååååh jag SPYR!

Alltså, DEN rökaren som Truls just la av i smyg här, den tror jag var rent dödlig.

VIDRIGT!!!

Nyss GICK han inte att fånga-han ville bara bli jagad runt salsbordet, den jobbiga hunden.

Nu, när han ligger och fiser, så vette fasen om jag VILL ta med honom upp på övervåningen. Han får nog köksarrest...

...eller så kanske jag snart mjuknar och tar honom med upp ändå.
Med fara för eget liv, då han väl gasar ihjäl mig inatt.

Ååååååååh! ÄNNU fler och värre!

Jag tror jag smäller av. Fy fasen!
Undra vad han har lyckats äta nu?

Sratta du Ninnis, du är inte här och ser den gröna dimman...

MOAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAA!

Nu ligger hunden uppe i soffan hos sambon istället. Nyss skrek han däruppifrån "ammenasså fy faan Truls!"


Jag dricker nog mitt thé här nere vid närmare eftertanke...Hehehehe!

Mugglan, den operationen, var by far något av det mest nerösa jag någonsin väntat vid sidan av. Det VAR verkligen så att "u står tiden still" Man var så hjärtslitande hjälplös. Och det du skrev om den andra familjen, det kommer jag aldrig att glömma heller.
HELT överjävligt.

Jag ryser och ryser när jag tänker på det där. TÄNK att det gick vägen! För båda dina tjejer. Och dig. *förundrad*

Nä, det är ju lite ensamt att sitta här nere i mörkret när resten av familjen är däruppe. Jag skulle kanseke masa mig upp ändå. I rent dödsförakt. Jag får ta med mig tändstickor.

Fast tänder jag dem i närheten av hunden, så flyger väl sagohuset i luften.

Nåväl. Det var kul att se lite folk här ikväll. alla trådsar.