I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Jag måste bara , innan jag fortsätter något mat-prat, verkligen poängtera och understryka, att är det något jag INTE tror på, så är det att tvinga någon att äta!
Jag har hört alldeles för många -och ganska fruktansvärda-historier om folk som tvingats i mat och med alla andra följder än att de då skulle ha "lärt sig veta hut och äta". tvätrom-det brukar vanligen ha lett till att de knappt kan tänka på sådan mat.
Det jag själv är ute efter, är snarare så lite drama som bara är möjligt runt mat.
Det jag menar med att man trugar, tjatar och lirkar-och gärna dessutom förhandlar om varenda tugga, det är, att då är man som förälder med och skapar en big issue runt ätande, som jag tror de barn i längden mår bäst av att slippa.
Men, sedan är det ju allt detta med faser och perioder, plötsliga förändringar och allt man som förälder inser efter hand ramlar in i ekvationen.
Jag blir helt svettig bara jag läser om den där kritiska stunden innan mat hemma hos BS-fy fan vad jobbig den stunden är-alla är helt väck i skallen och skulle radan behöva vara mätta. Den stunden tror jag är en utmaning i nästan alla hem.
Och jag inser att man är beredd att göra nästan vad som helst för lugnets skull -och det är där jag undrar om barn ibland lyckas hitta sätt att för stunden utnytta det-precis som det kanbli draman runt hämtning/lämning på dagis, sov-och läggrutiner etc. Och att man ibland skulle behöva se helheten lite utifrån för att kanske upptäcka rätt små saker man kan gör för att förändra saker till en mer harmonisk vardagslunk. För jag tror att vi föräldrar fastnar i våra grejer precis som barnen och så är man med och skappar onda ciklar liksom.
Hemma hos oss har två tydliga exempel varit ständiga bråk med min sambo och tvååringen-tills han insåg att det låg rätt mycket i det jag sa om att "sluta fråga sonen om han ska gå och klä på sig-han kommer att säga NEJ. Lägg fram två olika outfis av hans kläder, och be honom gå och välja vad han vill ha på sig, så glömmer han att säga nej, och koncentrerar sig på att istället välja-och sean försöka klä på sig"
När det gäller mat, så fick jag säga till sambon att oavsett hur soft det är att ge efter och ge sonen två bullar innan middagen, så går det inte att göra det, och sedan bli förvånad över att ungen inte äter-då har han ju sockerenergi nog att kunna kosta på sig att vägra.
Och en massa sådana där småsaker, som i långa loppet faktiskt spelar roll för hur det rullar på.
Just det där med sås, är förresten inget ovanligt. Många barn gillar framförallt inte när allt blandas ihop. Då tror jag mest man själv känner att "men gud vad det ser trökigt ut". Fast någon deciliter ris eller pasta, eller ett par potatisar, är ju egentligen inte så dåligt att få i sig-det är ju basmat för de flesta.
Men, matrutiner är svårt och kräver ganska mycket arbete och planering tycker jag. Det är en prioritering i en familj som liksom inte bara fixar sig själv. Därför tycker jag det är ett av de ämnen som verkligen tåls att dryftas med andra. Men samtidigt är allt som rör mat känsligt. för det ligger en jäääävla massa moralpanik i mat också. Och allt som handlar om våra barn och hur olika man gör är också känsligt.
Jag hoppas jag inte uttryckt mig klumpigt eller klampat på, för jag undrar mer av intresse, än för att jag tror mig sitta på en massa lösningar.
