September, jag gillar dina löv skarpt! Jag har sådana där "tillbaka tillbarndomen och doft av äpplen, prasslet av att sparka i lönnlöven i allén och trampa på smällbär, och känna skolväskan dunsa lätt mot höften"-känslor inför just lönnlöv i sprakande färger. Bland naturens höjdpunkter i min värld.
Leksi, 
, om vi skulle prata mer öppet, så skulle det antagligen visa sig att dina föräldrar och mina sväron känner varandra!!! Åtminstone papporna i fråga. Den världen är ju ändå rätt liten, och det är EXAKT det där min svärfar också gör.
BS! Vad kul att se dig! Jag har gått och hoppats att du ska masa dig hit, fast jag vet att du har häcken full just nu, så jag har inte tjatat.
Du vet att du är välkommen va? Du har ju varit halv-på-G redan innan trådflytten för Tivoli.
BS, nu ska jag fråga en korkad fråga, som jag just nu inte kommer på det logiska svaret på: Äter man ägg om man är vegetarian? 
Hur kommer det sig att du valt att var det förresten? Har du alltid ätit vegetariskt, eller har du vid någon tidpnkt valt det mer medvetet och av något speciellt skäl?
Folk äter enligt så många olika modeller och av så olika anledninger nuförtiden, så det är av nyfikenhet jag frågar.
Min granne tex, har börjat äte enligt sin blodgrupp-något som tydligen gett hennes kropp bra balans känner hon själv. Jaha liksom, finns det en sådan variant också...
Jaaa, jag som började hålla tummarna redan igår, har ju inte fått mycket gjort idag, eftersom jag inte vågat släppa dem...
Hejja eskimåerna! Hejja!
BS, hur många gånger serverar du samma maträtt innan du accepterar att barnen "inte tycker om" den? Eller inser att de aldrig någonsin ever kommer att äta den?
Är Iris lika kräsen på dagis?
Hur ser "trugarnivån" ut vid matbordet?
Hur mycket förhandlignar pågår runt att äta eller inte?
Jag funderar här i termerna av i vilken grad det här mer handlar om ett maktmedel och att ha inflytande,/få uppmärksamhet, och hur mycket som eg handlar om själva maten.
För, jag kan inte låta bli att tänka, när jag träffar kräsna barn, att det måste vara ett otroligt tråkigt liv att hålla på och jiddra vid varenda måltid, peta, sura och pilla, gnäll, tjuta och kvirra och inte så ofta få någon egentlig matro. Och en i många fall rätt skev uppfattning om hur mycket det egentligen är rimligt att någon annan faktiskt bryr sig om huruvida man ser till att själv ät sig mätt.
Jag tänker nu på ett par tydliga exempel ur min egen krets, där det uppenbart varit en smärre chock för barnet i fråga, att mötas av min egen rätt likgiltiga inställning till ifall de tänkt äta eller ej. "nähäpp, skit it då, trist för dig när din mage svider innan du ska sova ikväll, men du gör som du vill-fast jag tycker det där är tramsigt, det ska du veta." har jag sagt, och det brukar se ganska mycket fågelholk ut-och oftast brukar det efter en stund ha slunkit ner mer mat ändå-trots att de "inte gillar sån här mat"
Nu påstår jag inte att det är något universalknep, och jag inser att det antagligen är svårare på hemmaplan, än när någon annan säger till-det är därför jag undrar hur det funkar på dagis. Min erfarenhet därifrån, är nämligen att ungar som föräldrarna påstod var absolut omöjliga att få att äta, glatt petade i sig både ärtor och sallad när de satt på dagis och åt. De hade, som jag tolkar det, noll att vinna på att vägra eller "hålla på".
Hur tycker du det ser ut i just dina barns fall?
Mugglan, vad härligt med ett framsteg!
Annars är jag så in i bängen trött ikväll, att jag bara säger godnatt alla fina tjejer, jag önskar alltså oss alla en på riktigt GOD natt allihop, och att få vakna och känna att det är heeeeelt OK att det är morgon.
Ni vet, "Tänk att få vaknaaaaaaaaa tidigt en moooorgon, utan att saknaaaaaaaaaaa natten som var" *sjunger på den gamla dängan*
Nu ska jag ha mig en kopp thé med honung innan jag checkar in på sovtåget.
Puss! 
Ingis, usch vad gräsligt att gå och vara osams. 
Men BRA attt det nu leder till prat. Det är nog en väg att gå. *hejjar på dig och maken*
