Adoption trots möjlighet att få egna barn

Anledningen att jag tog upp KOL var att man LIKA gärna kan dö i det som relativt ung,
man kan även dö i bilolycka eller annan olycka som gör att man plågas tills man dör, man kan lika gärna bli utvecklingsstörd eller förlamad och sitta i rullstol hela livet. Man kan även ha föräldrar som bär på anlaget cancer och ändå inte få cancer.
Jag tycker faktiskt inte du är rätt person att säga åt människor att dom är egoistiska som skaffaar barn för att dom tror sig komma att dö i cancer sedan!
Själv tycker jag inte ett liv är bortkastat om man lever till man är 40 år och har en bra uppväxt, bra ungdom och bra vuxernliv fram till dess! Det finns som sagt betydligt värre saker som kan hända och man kan dö för!
Om man är så paranoid så kan man ju hålla sig inne resten av livet för annars kan man ju faktiskt bli påkörd av en bil..

LÅT ALLA göra som DOM vill och känner för!
Jag kommer ALDRIG sitta och döma och peka på någon för att dom valde att skaffa biologiska barn,
aldrig!
Det är inte sunt och vettigt helt enkelt!

Jag kan ju bara tala för mig själv och säga att om min dotter hade dött NU vid 3 års ålder, då hade jag ändå aldrig ångrat att jag skaffade henne - för jag vet att hon har haft en utomordentligt bra uppväxt hittills och med många glada stunder med mig och andra. Det är helt enkelt otroligt att man kan ha det så bra och underbart och vara så glad och positiv hela tiden som hon är.
Skulle det vara bortkastat? NEJ! Absolut inte!
Jag är glad för varje dag jag får leva! Skulle jag dö i cancer skulle jag aldrig ångra att jag fick chansen till alla underbara dagar jag levt hittills!

Alla gör som dom vill så jag förstår inte vad man bråkar om?
INGEN är egoistisk som skaffar egna biologiska barn - detta hör naturen till och ens känslor!

Vi ska åka till Thailand i vinter med vår 3-åriga dotter,
det finns en liten risk att planet kommer störta och vi kommer dö en hemsk, ond död,
det finns också en risk att bli ihjälbränd av en brännmanet som man hört om en del nu på sista tiden.
Min dotter kan dö på denna resan - det finns en risk för detta.
Varför tar vi denna risken?

En kvinna vill så innerligt gärna ha barn, men vet att hennes mor hade bröstcancer,
det finns en liten risk att detta barnet också drabbas av dette - ja ifall det blir en tjej förståss.
Så där halveras ju chanserna med 50%.
Men ändå finns risken. Hon skaffar barn ändå och är världens lyckligaste. Barnet är lika lyckligt och får en bra uppväxt.
Men det finns fortfarande en liten risk,
varför tog kvinnan denna risken egentligen?

Tar vi inte risker i vår vardag hela tiden?
Varför gör vi det?
För att kunna leva livet under den tid vi lever så vi har vackra minnen att drömma sig bort till på dödsbädden.
För att vi inte ska ångra att vi satt hemma och just gjorde ingenting, just för att vi var rädda för att leva.

Vi kunde suttit hemma istället för att åka till Thailand och kanske berövra oss våra livs underbaraste minnen,
så våran vardag, grå och trist kan spegla sig mot oss när vi blir äldre.

Kvinnan kunde avstå från att skaffa barn utifallatt det skulle drabbas av cancer,
dock berövrades hon den sanna kärleken i livet som hon så gärna ville ha så förtvivlat,
och det lilla barnet som kunde fått världens bästa mamma och världens bästa uppväxt blev berövrad livet och att få en chans till det.

Dör jag i morgon i en plågsam död, kommer jag ändå vara tacksam för var livet gav mig under mina 22 år,
det var mycket! Och jag är tacksam för varje dag, svår som lätt, att jag fick chansen till detta underbara och samtidigt lite hemska liv.
Men det är en underbar chans tycker jag :)

Fast jag kan hålla med Dejli, jag tycker att om du vet att en sjukdom som finns i din släkt kommer ge ditt barn ett plågsamt liv, som t.ex. Duchennes muskeldystrofi som faktiskt drabbar 1/3500 födda manliga barn, så är det oansvarigt gentemot barnet att utsätta det för den risken trots att man vetat om den själv. Många sjukdomar kommer faktiskt drabba barnen innan de ens är gamla nog att uppfatta sin omgivning och de kommer enbart uppleva lidande...

Det är ju en helt annan sak ifall du inte vet om att du bär på ett anlag (och ingen i din nära släkt fått det), eller om det är en sjukdom som risken för att man ska få ligger på mikroskopiska siffror. Idag finns det tack och lov fostervattensprov som ger par möjligheten att få barn trots genetiska sjukdomar i släkten, och mängden arvanlag man kna upptäcka tack vare detta test ökar för varje dag. Dock täcks inte alla sjukdomar in av detta än...

Ja men det kan man som sagt kontroller med fostervattenprov!

Men som sagt var kan man inte kontrollera i närheten av alla genetiska sjukdomar med fostervattensprov då man inte ens vet vart i genomet de ligger!

Min åsikt i frågan är att man inte bör adoptera om man kan få biologiska barn. Självklart finns det även en "gråzon", men om man t.ex. inte vill föra vidare sjuka gener så är väl donerat ägg ett bättre alternativ? Eller donerad sperma?

För det är ett faktum, att det finns väldigt få barn tillgängliga för adoption! Så såvida man inte beger sig till ett land och stjäl ett föräldralöst barn (skämt åsido), så är det otroligt lång väntetid för adoption, och då tycker jag att det är helt missriktat om de som kan få biologiska barn adopterar "för att göra en god gärning".

I övrigt så tror jag det var Emblas mamma som skrev en sak som jag måste kommentera. Något om att du visste någon som efter många års försök blivit spontant gravid vid 38 års ålder, så du försökte peppa att "ge inte upp hoppet". Vilket säkert var välment, men det kan bli väldigt fel. Försök och tänk dig in i att du verkligen, verkligen vill ha barn. Så mycket att hjärtat värker. Men du blir inte gravid. Flera jobbiga ivf-försök, och du blir fortfarande inte gravid. Hur länge tror du man orkar hoppas? Jag kan nästan garantera, att man slutar hoppas. För det gör ont att hoppas, när man bara blir besviken. Och faktum är också, att långt ifrån alla som är oförklarligt barnlösa blir gravida, bara så där. Men det är klart att solskenshistorierna gärna lyfts fram, och visas upp. Det är inte lika kul att lyfta fram alla historier, där de faktiskt aldrig fått ett biologiskt barn. Ingen jätteöverraskande graviditet helt plötsligt, inget lyckligt slut att paret i sista stund fick sitt hett efterlängtade biologiska barn. Statistiken säger faktiskt att dessa par är betydligt fler, än de par som lyckas bli gravida.

Jag har vänner, som skulle bli (och har blivit) rejält ledsna och upprörda, över sådana kommentarer. Jag ser det som en form av mobbing av barnlösa, att komma med sådana kommentarer. Liksom standardrekommendationen att de bara ska slappna av och inte tänka så mycket på det, så blir de säkert gravida. (För det innebär alltså om man ska tolka den kommentaren, att om man som kvinna inte blir gravid, så får man skylla sig själv för man vill det alldeles för mycket...)

Bortkastat har jag väl ingenstans påstått att deras liv skulle vara, VAR läser du det? Självklart är ALLA liv meningsfulla på ett eller annat sätt. Men jag hade aldrig utsatt ett barn för LIDANDE som jag med ett medvetet val kunde undvikit om jag vet att det finns extremt plågsamma sjukdomar i släkten som med stor sannolikhet kommer åsamka min, i mitt exempel, dotter stort lidande - liksom hennes eventuella barn/partner.

Självklart kan man dö av i princip vad som helst... men den risken finns DESSUTOM. De allra flesta kan man inte påverka i förtid ändå, och är alltså helt meningslösa att bekymra sig för. Förutom den "vanliga" risken att dö i förtid så ger man alltså sitt barn en stor risk att dö av en plågsam sjukdom i unga år.

Du kan göra medvetna val för att minska risken att dö, rent statistiskt. Jag antar att ni inte flyger med något flygbolag från Kongo eller något annat "svartlistat" land. Du väljer antagligen att flyga med ett bolag som du känner till. Du kommer antagligen inte ge dig ut på djungeltrekking i Indonesiens djungler utan vaccinationer och någon som känner till området. Om du vet i förväg att det är 50% risk att flyget skulle störta och ditt barn dör, då skulle du aldrig sätta barnet på det planet...

Man ska inte sluta leva livet för att man riskerar att dö, för dö gör man förr eller senare. Det är dock normal självbevarelsedrift att göra vad man kan för att skydda sig själv och sin avkomma, och väga riskerna mot vinsterna.

Ett foster som inte ens är tillverkat kan ALDRIG lida. Det bryr sig öht inte om ifall det finns eller inte, för, ja... det finns ju inte. Alltså skaffar man alltid barn för sin egen skull. Inte för barnets skull. Alltså kan man enligt mig inte använda argumentet att barnet KAN få ett bra liv. Självklart kan du aldrig veta om barnet drabbas av andra hemskheter eller dör i en olycka, men du KAN begränsa lidande utefter vad du VET. Om du lider av en ärftlig sjukdom som du själv lidit svårt av eller flera andra i din nära släkt lidit av, då tycker jag faktiskt det är oerhört egoistiskt att sprida dessa gener vidare.

Och fortfarande så pratar vi inte om "vanlig" bröstcancer här eller andra mindre ärftliga sjukdomar, utan vissa mer extrema former som är väldigt mycket mer ärftlig än de vanligare varianterna... jag har släktingar som fått bröstcancer och dött av det, men det har troligen inte varit ärftliga varianter eftersom inga nära släktingar drabbats. Det är ju en ca 10% stor risk att som kvinna drabbas av bröstcancer under sin livstid oavsett ärftlighet...

Det första där håller jag med om, och det är ju brist på särskilt äggdonatorer i Sverige... dock tror jag att för egen del - om jag och min sambo inte kunde få biologiska barn - så skulle det inte vara ett alternativ med donation... jag hade själv tyckt det vore konstigt att bära en annan kvinna eller mans gener inom mig. Det hade nog känts konstigt dessutom att barnet var den enes biologiska barn, men inte den andres. Inte för att man skulle älska barnet mindre, men jag hade nog föredragit adoption. Men jag har å andra sidan ingen längtan efter att vara gravid och föda barn alls... för mig hade jag gärna sluppit faktiskt.

Hur illa måste det vara för att man isf ska klassas som att man inte kan få barn? Om den ena kan, men inte den andre, ska man inte få adoptera då? Eller om kvinnan kan bära ett barn och föda det, men har odugliga ägg samtidigt som mannen är infertil... ska man få både donerat ägg och sperma då (vilket iofs inte är tillåtet i Sverige idag)? Eller gäller det bara om kvinnan helt enkelt inte kan bli gravid? Tycker det blir svårt om man börjar sortera föräldrar efter vilka som kan och inte kan... Jag tror ändå att för de allra flesta är ett eget biologiskt barn förstahandsvalet om man kan, särskilt med tanke på väntetider och kostnader för adoption.

Och jag håller med om det här med att peppa de som inte lyckas... har en vän som har två barn sedan tidigare, men nu när hon försöker med en ny man så har hon sedan sista graviditeten drabbats av endometrios och hennes man är tydligen inte så fertil heller. Hon är SÅ less på alla som kommer med välmenade råd om att äta ditten och datten, tänka positivt, inte tänka på det, inte ha datorn i knät och bla bla bla. De gör själklart allt de kan för att bättra på chanserna, men det är ett fysiskt och medicinskt problem. Nu vet ju de om orsaken bakom, men varför ska man behöva informera andra om varför man inte kan få barn för att de undrar? Det har väl ingen annan med att göra...

Och varför skulle de då bli gladare om jag berättade att min gamla granne fick barn i 49 års ålder helt på egen hand när hon gifte om sig? Förmodligen känner de sig mer misslyckade om t o m min ganska medelålders granne lyckas, och inte de som är i högst fertil ålder...

Det känns lite som att ni utgår från att om man har en ärftlig sjukdom som man inte vill föra vidare så är det bara att adoptera istället. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kan man i de flesta fall inte adoptera om man har en kronisk sjukdom. Äggdonation skulle kunna vara ett alternativ men bristen på äggdonatorer i Sverige är stor.  Alternativet till biologiska barn är alltså för många inte adoption utan att helt enkelt inte få några barn alls.