Adoption trots möjlighet att få egna barn

Jag har också skrivit att det är så JAG känner och att jag inte kan stå för andras känslor! Men däremot vet jag att de flesta ändå delar min uppfattning.. Men till detta med ärftligheten: man kan som sagt operera bort brösten i tidigare ålder om man har så stor ärftlighet i familjen, men i vilket fall - denna kvinna på 40 år som kanske dör i cancer om inte det upptäckts i tid eller vad det nu än är - har ändå inte hon haft ett bra liv innan, fått kanske en superbra barndom och uppväxt som faktiskt gjorde livet riktigt värt att leva ändå! Hon kanske hade en superbra livskvalité och var lycklig fram till dagen då hon skulle fö! Då tycker inte jag detta var något att slösa bort , hon kanske kände du tacksam över livet ändå! Alla ska vi dö förr eller senare - och man kan dö av betydligt hemskare sjukdomar som inte är så ärftliga utan mer självförvållande. KOL - vem vill dö av andnöd och tillbringa hela sista tiden med att ej kunna andas och ha panik? Det är inget man tänker på som förälder innan man skaffar barn heller. Vad ska egentligen ens barn dö av? Att man levt i 40 år anser jag ändå är tur - det kan hända mycket innan dess! Förr var det inte mycket längre man levde. Jag anser att trots att man fått ett kortare liv kan vara tacksam för de dagarna man fått, om de har funnits lyckliga stunder. Lever kanske vi bara gör en gång, resterande evighet ska vi sväva runt i ingenstans kanske, därför kan livet vara spännande om det så bara varar i tioår :)

Även om man inte pratar om "gener som borde föras vidare" är det absolut något man kan ta ställning till. Exempelvis har många psykiska sjukdomar ärftliga faktorer, i vissa fall mycket starka. Jag kan mycket väl förstå att man inte vill utsätta sina barn för risken att må lika dåligt som en själv, eller att behöva äta mediciner för resten av livet. Om man då fortfarande har en stark barnlängtan skulle jag nog känna att adoption vore ett alternativ.

Tänkte på en sak som det pratas om angående ärftlighet med ex cancer, infertilitet mm. Man kan inte se det så svart eller vitt tycker jag. Allting går inte igen även om man har många i släkten som dör i cancer eller om ens föräldrar hade svårt att få barn. Då skulle jag sitta här med hur många barn som hellst för mina föräldrar hade lätt att bli gravida men mamma kunde bara behålla flickor av någon konstig anledning för så fort hon blev gravid o det blev en pojke blev det missfall. Min syter har fått två pojkar och det har gått hur bra som hellst. O ja visst ja jag har cancer i släkten både på mammas och pappas sida och jag har inga symptom på att jag skulle ha det.

Vilka funktionshinder pratar ni om? Att ha damp, adhd, ashberger, dyslexi är också funktionshinder och de som har det lider också i olika grad beroende på hur mycke problem man har.
Nej jag tycker inte att allt är svart eller vitt och ibland får man faktiskt tänka på vad man säger. Tex om det finns de som säger att de inte vill ha barn så tycker inte jag att de är dåliga människor bara för det och för att det är min högsta önskan.

Tack snälla du det värmer. Som jag skrev innan att jag vart så jäkla sårad av att läsa en del komentarer om oss som inte kan få barn och som går på utredningar.
Jag vet inte heller hur det ser ut i andra länder, enda erfarenheten jag har kring det är att jag fick veta att min bror och hans fru tog ett lån, åkte till tyskland och fick hjälp med provrörsbefruktning. De fick två underbara tvillingar, en kille och en tjej.  =)

Nej vi har inte gett upp utan vi försöker men ibland känner man sig som en maskin, jaha älskling nu har jag ägglosning så nu är det dags igen. Inge vidare alla gånger, men jag älskar honom otroligt mycke och han har sånt tålamod med mig. Sen blir jag ju nojjig ibland och frågar om han inte ångrar sig att han blev ihop med mig och att vi ska gifta oss. Han är ju 11 år yngre så han har ju tid o hitta en yngre tjej o få barn med. Men andra stunder så vet jag att det är mig han vill leva med och som tur är så är det de stunderna som är flest. Han säger att han inte vill ha någon annan och det tror jag på och litar på, annars blir man ju knäpp.
I helgen ska vi passa på att åka till en annan stad och bo på hotell, äta god mat, umgås och prata och bara ha ögon för varandra, man behöver ju det med ibland.   =)

Oj nu svävar jag ut i vanlig ordning, sorry.  =)

Jag vet iaf att jag om jag hade den väldigt ärftliga versionen av bröstcancer INTE hade skaffat några biologiska barn, om det inte gick att ta något fostertest mot just deen ärftliga sjukdomen man vet finns i släkten.

Självklart kan man ha haft ett bra liv tidigare... men med en svärmor som gick bort i cancer relativt ung, och en sambo som haft cancer (ingen av dem ärftlig, och hade inte med varandra att göra heller) och vet vilket jävla helvete cancer är, skulle ALDRIG utsätta ett barn för det om det är en sådan variant som det i vissa fall är nära 50% att drabbas av (just denna varianten pratar jag om nu, inte "vanlig" bröstcancer) och stor risk att dö.

Man har enligt min erfarenhet i de flesta fall INTE alls någon bra livskvalitet fram tills man ska dö, det kan ta många månader och det är total ångest hela tiden för de allra flesta, särskilt om man har barn... Absolut kan man ha det tills man blir drabbad, men jag tror inte någon med allvarlig och svårbehandlad cancer har ett särskilt bra liv den sista tiden med familj att oroa sig för. Och allvarligt talat, om du tycker det är okej att dina barn dör när de är 30-40 år bara för att du trots denna variant av bröstcancer absolut ville ha biologiska barn, då har jag nog trott fel om dig som annars verkar vara en person som bryr dig oerhört mycket om andra...

Varför utsätta sin dotter att behöva operera bort sina friska bröst för att hon upptäcker att hon bär på genen? Eller riskera att bli drabbad i relativt ung ålder och göra sina eventuella barn föräldralösa? Nej du, så egoistisk kommer jag aldrig att bli för "nöjet" att föda mitt egna barn...

Självklart kan man inte veta allt, och det man inte vet kan man inte göra något åt. Jag tycker inte heller man ska testa sig mot allt och inget "utifall att". Men i de fall en allvarlig sjukdom med hög dödlighet florerar i den nära släkten, då skulle iaf jag vilja veta...

Självförvållade sjukdomar som rökningsorsakad KOL kan man väl inte beskylla sina föräldrar för? Så det fattar jag inte vad det hade med saken att göra...

Givetvis. Men det ställningstagandet är ju föräldrarnas att ta. Jag menar att man inte kan förbjuda somliga att genomgå fertilitetsbehandlingar baserat på att man inte anser att de bör föra sina gener vidare. Lika lite som man kan hindra puckon i allmänhet från att yngla av sig, för att uttrycka sig plumpt.

Dejli, jag tror man forskar på området som helhet och man upptäcker ju nya saker hela tiden. Alla dessa olika ämnen som vi släppt/släpper ut naturen exempelvis-saker man ofta inte upptäcker förrän efteråt. Att våra P-piller inte bara effektivt förhindrar oönskade graviditeter, utan eftersom ämnena i dem inte kan renas via vattenverken, så får vi förhöjda kvinnliga hormoner i vårt dricksvatten och hoppsan, mäns sperma påverkas visst av det. Eller att det inte är bra att sitta med en varm lap-top i knät om man är man och vill bli pappa. Det blir för varmt. Osv.

Många gånger är det ju rent fysiskt fel på äggledare/äggstockar hos kvinnan eller stor oregelbundenhet i ägglossnigen. Man kan ha fått spermierna förstörda genom könssjukdom eller kanske har man PCOS, endometrios, struma eller andra problem som gör det svårt utan hjälp utifrån. Ibland räcker det att styra ägglossningen med hormoner och sedan göra en insemination, om oregelbundenhet är problemet. Det är så himla individuellt.

Och så kommer gruppen där allt ser bra ut-men det blir bara inte, vare sig på egen hand eller efter x antal ivf:er. Där finns säkert saker kvar att upptäcka.
men det är fullständigt häpnadsväckande vilka otroliga saker man faktiskt kan göra också idag. Man blir helt förbluffad när man ger sig in i den här världen. Det enda man aldrig kan, är garantera någon att den faktiskt kommer att bli gravid.

Men bara för att man utreder arför man själva inte lyckas, får reda på egna faktorer och väljer att ge sig själva bästa möjliga chans, så innebär inte det att man lika gärna kunde ha , eller i själva verket borde ha, adopterat. Det är ett annat steg att ta och en mycket mer omfattande historia än att underkasta sig en fertilitetsbehandling.

sedan kan jag inte instämma mer i , att det föräldraskap som går via adoption, är ett precis lika fullvärdigt, äkta och genuint föräldraskap som vilket annat som helst. Och "provrörsbarn" är lika riktiga barn de med, för den delen. Jag tror faktiskt de flesta ivf:barn får veta att föräldrarna kämpat för att få dem. -Även om det egentligen inte borde spela någon som helst roll? Det är ju skillnad om man tex behöver veta att man har andra gener av vårdskäl, alltså för att det är sperma/äggdonation man blivit till genom. Det kan ju vara livsviktigt att veta. 

Nu hoppas jag att inte ngn tog mitt prat om fosterbarn på fel sätt. Inget av det jag skrev var menat negativt åt ngt håll. Vad jag menade var att jag anser inte det vara fel att adoptera om man vet vad man vill.
Är man osäker på ens känslor för att barnet inte är biologiskt och inte tror sig om att kunna älska det på samma sätt skall man nog inte överväga adoption.

Jag hade turen att få ett biologiskt barn innan sjukdom och läkarslarv satte stopp på den möjligheten, hade gladeligen adopterat men ansågs inte lämplig då jag var ensam mamma vid tillfället, däremot blev jag accpeterad och ansedd god nog att vara fostermor till min stora lycka.
Visst är det tufft att vara tvungen att lämna "tillbaka" barnet men samtidigt är det en enorm lycka att veta barnet har det bra och förhoppningsvis har en bättre grund till sitt fortsatta liv. Sen finns det ju ggr när det inte varit lyckat, och sorgen tung men jag vet ändock att den kärlek och värme jag lyckades ge stannar kvar och kan ge en god grund till mera positivitet. Minsta lilla lycka kan ibland överväga många mörka stunder.

Med detta vill jag inte påstå man måste adoptera eller vara fosterfamilj, utan tycker bara man skall vara öppen för alla möjligheter, vill man ha barn och p ga sjukdom eller annat inte kan få biologiska och inte provrör eller annat hjälper, eller om man har egna och vill ha fler eller vilken anledning man nu en har att man skall följa sitt hjärta.

Det är ju framtidens vuxna vi talar om de små liven som förgyller vår tid. Och visst är känslan av ett nyfött barn på ens arm helt underbar men för mig ger alla barn en speciell känsla om än dock på lite olika sätt.

Som ett tillägg till debatten, känner jag ibland att alla föräldrar borde få genomgå samma rigorösa genomgång inför barna skaffandet som adoptions/fosterföräldrar får då kanske framtiden ger att vi inte behöver fosterföräldrar mera. För visst är livet bra märkligt när det som så gärna vill och som skulle bli underbara föräldrar inga får medans de som inga borde ha ynglar av sig som ......(ursäkta språket)

Eller dem som gör abort för att barnet är av fel kön...man kan ju bara undra...

 

Ja, det är många som skulle haft det mycket lättare i livet om man åtminstone sett sambanden vad gäller ärftlighet... tänker t ex på ADHD. Det kan ju vara väldigt ärftligt... min syster har det, och jag ser tydliga drag av det hos min moster och mina kusiner t ex. Inte för att det på något sätt skulle vara ett hinder, men jag vet flera som fått sina barn diagnosticerade med dessa handikapp, och sedan fått en aha-upplevelse och själv genomgått utredning för att sedan få det klargjort att de också har det...

Som sagt tidigare, jag tycker inte man ska behöva testa sig för allt man kan, bara för att det går... det man inte vet mår man oftast inte dåligt av, men många skulle kunna få så himla mycket bättre och lättare liv om de fick hjälp. Inte alla, det finns ju de som inte ens vill ha en diagnos, men det finns så mkt hjälp att få, och ju tidigare man upptäcker saker, desto större är chansen att man kan åtgärda det eller åtminstone anpassa sitt liv efter det med bättre redskap.

Nu vet jag inte om jag kan bli gravid än (har försökt 6 månader), men jag har alltid velat adoptera oavsett. Jag ser det absolut inte som att barnet ska stå i tacksamhetsskuld till mig, lika lite som ett barn som jag sätter till världen på naturlig väg.  :) 

Jag håller med dig, men vill bara inflika att det kan vara svårt att veta vilka gener som förs vidare vid adoption också.

Har inte läst allas inlägg här.

Själv skulle jag absolut kunna tänka mig att adoptera oavsett om jag skulle kunna få egna barn och jag är helt övertygad om att man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt. Dock skulle jag inte sätta upp mig på en adoptionslista om jag kunde få egna barn då det inte skulle kännas rätt mot alla de som inte kan få egna biologiska barn.

Det finns så otroligt många barn i världen som behöver adoptivföräldrar men ändå så finns det så lite barn att faktiskt adoptera. Samhället har blivit jätte restriktiva med att låta par i Sverige adoptera utländska barn då man hellre ser att dessa barn stannar i sitt eget land och egen kultur. Min kusin och hennes man kan inte få barn och de fick vänta i sex år på att få adoptera trots att de kunde bevisa på stadig ekonimi (och allt annat som krävs för att få ansöka). Nu försöker de få adoptera ytterligare ett bar och har väntat i fyra år redan. Jag tycker det är så hemst att det finns så mycket barn där ute som behöver hjälp och så många föräldrar som inget hellre vill än att få adoptera och så sker så få adoptioner.