Ore skrev 2011-03-30 09:36:00 följande:
Min åsikt i frågan är att man inte bör adoptera om man kan få biologiska barn. Självklart finns det även en "gråzon", men om man t.ex. inte vill föra vidare sjuka gener så är väl donerat ägg ett bättre alternativ? Eller donerad sperma?
För det är ett faktum, att det finns väldigt få barn tillgängliga för adoption! Så såvida man inte beger sig till ett land och stjäl ett föräldralöst barn (skämt åsido), så är det otroligt lång väntetid för adoption, och då tycker jag att det är helt missriktat om de som kan få biologiska barn adopterar "för att göra en god gärning".
I övrigt så tror jag det var Emblas mamma som skrev en sak som jag måste kommentera. Något om att du visste någon som efter många års försök blivit spontant gravid vid 38 års ålder, så du försökte peppa att "ge inte upp hoppet". Vilket säkert var välment, men det kan bli väldigt fel. Försök och tänk dig in i att du verkligen, verkligen vill ha barn. Så mycket att hjärtat värker. Men du blir inte gravid. Flera jobbiga ivf-försök, och du blir fortfarande inte gravid. Hur länge tror du man orkar hoppas? Jag kan nästan garantera, att man slutar hoppas. För det gör ont att hoppas, när man bara blir besviken. Och faktum är också, att långt ifrån alla som är oförklarligt barnlösa blir gravida, bara så där. Men det är klart att solskenshistorierna gärna lyfts fram, och visas upp. Det är inte lika kul att lyfta fram alla historier, där de faktiskt aldrig fått ett biologiskt barn. Ingen jätteöverraskande graviditet helt plötsligt, inget lyckligt slut att paret i sista stund fick sitt hett efterlängtade biologiska barn. Statistiken säger faktiskt att dessa par är betydligt fler, än de par som lyckas bli gravida.
Jag har vänner, som skulle bli (och har blivit) rejält ledsna och upprörda, över sådana kommentarer. Jag ser det som en form av mobbing av barnlösa, att komma med sådana kommentarer. Liksom standardrekommendationen att de bara ska slappna av och inte tänka så mycket på det, så blir de säkert gravida. (För det innebär alltså om man ska tolka den kommentaren, att om man som kvinna inte blir gravid, så får man skylla sig själv för man vill det alldeles för mycket...)
Det var mig Emblas mamma skrev till och jag tog inte illa upp. Däremot blev jag glad att hon visade omtanke mot mig och min sambo och skrev ett par rader till oss. Javisst är det skitjobbigt med våran situation och det skrev jag också, det går inte en månad utan att jag blir deppig och gråter för att vi inte lyckas och ja jag ger upp hoppet ibland men ibland värmer en annan människas omtanke. En del dagar har jag hopp och vissa dagar känns det hopplöst, så tror jag att det flesta känner som är i samma situation som mig och min sambo.
Hur som hellst så blev inte jag lessen över det Emblas mamma skrev och det var till mig hon skrev det. Andra har skrivit plumpa kommentarer om att man inte borde få genomgå dessa tester och provrörsbefruktning utan att det är bättre att gå till en psykolog istället, det gjorde mig både oerhört ledsen, upprörd och skitförbannad. Sen finns det ju folk (ingen här som sagt det vill jag tillägga) som kommer och säger jaha ska ni inte ta och sätta fart och skaffa barn snart?? Eller vet ni inte hur man gör, hö hö hö.... De som kommer o tjatar och är så plumpa har man ju bara lust att klappa till (även att jag inte tror på våld).
Dejli skrev 2011-03-30 10:05:35 följande:
Det första där håller jag med om, och det är ju brist på särskilt äggdonatorer i Sverige... dock tror jag att för egen del - om jag och min sambo inte kunde få biologiska barn - så skulle det inte vara ett alternativ med donation... jag hade själv tyckt det vore konstigt att bära en annan kvinna eller mans gener inom mig. Det hade nog känts konstigt dessutom att barnet var den enes biologiska barn, men inte den andres. Inte för att man skulle älska barnet mindre, men jag hade nog föredragit adoption. Men jag har å andra sidan ingen längtan efter att vara gravid och föda barn alls... för mig hade jag gärna sluppit faktiskt.
Hur illa måste det vara för att man isf ska klassas som att man inte kan få barn? Om den ena kan, men inte den andre, ska man inte få adoptera då? Eller om kvinnan kan bära ett barn och föda det, men har odugliga ägg samtidigt som mannen är infertil... ska man få både donerat ägg och sperma då (vilket iofs inte är tillåtet i Sverige idag)? Eller gäller det bara om kvinnan helt enkelt inte kan bli gravid? Tycker det blir svårt om man börjar sortera föräldrar efter vilka som kan och inte kan... Jag tror ändå att för de allra flesta är ett eget biologiskt barn förstahandsvalet om man kan, särskilt med tanke på väntetider och kostnader för adoption.
Och jag håller med om det här med att peppa de som inte lyckas... har en vän som har två barn sedan tidigare, men nu när hon försöker med en ny man så har hon sedan sista graviditeten drabbats av endometrios och hennes man är tydligen inte så fertil heller. Hon är SÅ less på alla som kommer med välmenade råd om att äta ditten och datten, tänka positivt, inte tänka på det, inte ha datorn i knät och bla bla bla. De gör själklart allt de kan för att bättra på chanserna, men det är ett fysiskt och medicinskt problem. Nu vet ju de om orsaken bakom, men varför ska man behöva informera andra om varför man inte kan få barn för att de undrar? Det har väl ingen annan med att göra...
Och varför skulle de då bli gladare om jag berättade att min gamla granne fick barn i 49 års ålder helt på egen hand när hon gifte om sig? Förmodligen känner de sig mer misslyckade om t o m min ganska medelålders granne lyckas, och inte de som är i högst fertil ålder...
Jag är inte så säker på om man får hjälp att skaffa barn om den ena parten redan har barn eller om man redan har gemensamma barn. Det var de väldigt på oss och frågade om vi hade för då hade vi inte fått genomgå tester osv. Man testar inte enbart kvinnan eller mannen för man testar båda för att se vart problemet ligger om det är något problem. Kan vara som det är för oss, det är inga problem men vi blir inte gravida iallafall.