Adoption trots möjlighet att få egna barn

Tycker att det är lite uppochnervända världen, förstår inte riktigt varför länder vägrar par där en/eller båda har en kronisk/ärftlig sjukdom. Det är ju inte som att generna kommer "hoppa" över till barnet bara för att man uppfostrar det... Hoppas verkligen att de snart kommer skriva om adoptionslagarna världen över!

Ore: alla människor är olika, alla vill höra olika saker och vissa inget alla. Jag har tvärtom erfarenheten av att man vill höra att det gått bra för andra - men självklart är det inte så att alla vill det! Anledningen att ta upp det Vr inte mest för att peppa, utan för att det var en diskussion om provrörsbefruktning och jag ville mest påpeka att det misslyckas för många, men att det är intressant att man ändå kan bli gravid utan hjälp efter det! Jag tycker som sagt att det är intressantoch det var synd att du uppfattade det som "mobbning" Dejli: som sagt, även om jag fick veta nu att kg snart skulle dö av något min mamma redan visste, skulle jag ändå vara glad över livet jag fick! Alltså ser jag inga hinder att ta en risk! Men egentligen är min mening att människor ska tycka så mycket och lägga sig i vad andra gör och inte gör - varför inte sluta med det alla som gör så? Jag tror föräldrar som är medvetna om riskerna tänker sig för oc följer hjärtat och känslan, man kan säkert få bra råd av vårdpersonal - valet blir deras inte vi andras! Känslorna sitter i dessa människor och även beslutet vilket dom är vuxna att ta själva utan samhällets pekpinnar. Sen tycker jag att det är helt rätt att adoptera om man vill, eller välja att leva barnlös! Jag ser inget fel i det - jag kan förstå att alla inte inner som Jg, men jag kan inte känna de exakta känslorna, men jag kan försöka och vilja förstå alla utan att döma! Det är en människas rätt att leva utan barn och även där är samhället och försöker tillrättvisa och tycker det är konstigt att man inte vill ha barn. Och även där tycker Jg människor gör fel - man ska inte ifrågasätta andras beslut eftersom ett stort beslut som det är oftast genomtänkt. Man har som människa bestämmanderätt över sitt eget liv i den största mån man kan!

Det håller jag absolut med om men det är ju helt enkelt så att det finns fler adoptivföräldrar än barn att adoptera och då går det ju att ställa högre krav. Sen kan jag tycka att man borde kolla mer på föräldrarnas personligheter och liknande än deras hälsa, speciellt eftersom det finns en mängd sjukdomar som inte alls påverkar föräldraskapet

Ja, därför att du redan finns, och det är inte ett problem för dig! Självklart är du glad över livet du fick eftersom du är frisk och lycklig. Hur kan du sätta dig in i situationen att du var dödligt sjuk av något som din mamma/mormor/mostrar kanske dött tidigt av och som din mamma med dagens kunskap med stor sannolikhet visste att hon skulle föra över till dig? Jag hade iaf varit jävligt bitter att min mamma gjorde ett aktivt val att ta den risken. Som sagt... om det var 0,01% risk att att planet störtar så finns risken fortfarande men den är så liten att man tycker vinsten är större än risken. Är den 50% så hade iaf inte jag satt min familj på det planet...

Du ska gifta dig och har en liten dotter. Jag är tveksam till att du skulle tänka att "sjutton också, jag håller på att dö en långsam och plågsam och min dotter är bara ett par år gammal och min blivande man kommer vara änkeman i 30-årsåldern. Men jag hade ju en bra barndom iaf".

Nejdu... jag hade haft total panik över att lämna mitt barn, som förmodligen inte skulle ha några minnen av mig, och kanske hade jag redan gett henne sjukdomen själv? Min man skulle behöva uppfostra barnet på egen hand, kanske gifta om sig i framtiden och det skulle vara den enda familj min dotter visste om. Jag skulle ha ångest över allt jag inte hunnit med, att jag aldrig skulle se min dotter börja skolan, jag skulle aldrig få träffa mina eventuella barnbarn etc etc. Men visst, jag hade ju en bra uppväxt och har varit lycklig hittills.

Och absolut, det finns det inga garantier för ändå... men alla de där riskerna finns fortfarande kvar, så risken blir ju avsevärt mycket högre.

Därför att VI är olika! Jag tar inget för givet och lever var dag som om den var den sista. Det är inget jag gjort innan utan börjat med nu. Och det är riktigt skönt att se så positivt på livet som jag gör idag. Rädd för döden är jag inte alls längre utan har sett mycket död. Jag står för allt jag skriver för det är så JAG känner. Nej jag räds varken döden eller livet! Jag tar vara på varenda timme :)

Ja, det är jättemärkligt... men det finns ju sjukdomar som är väldigt ärftliga och farliga men som inte är kroniska och som man som bärare kanske inte ens blir sjuk av, trots att man kan föra dem vidare... men det är ju en sidodiskussion.

Men jag tycker verkligen det är märklig byråkrati att bara för att man har en sjukdom som gör att man inte kan få egna barn så ska man inte kunna få adoptera. Tyvärr är det väl oftast länderna där barnen kommer ifrån som sätter gränserna, och de har ju helt andra åsikter om vad som är bra för barnen och inte. Som om barnhem är ett bättre alternativ...

Kanske en känslig fråga, och du behöver inte svara... men om du fick ett ägg donerat, skulle det fungera för er? Hur ställer sig sjukvården till att få ett ägg donerat av någon anhörig, t ex en syster?

Jag har funderat på detta med äggdonation, varför det är så känsligt för många kvinnor... är det för att det är en mer avancerad process än att donera sperma? Jag kan tänka mig att man drar sig för att det innebär hormoner och ett mer eller mindre kirurgiskt ingrepp att plocka ut dem sedan. Det är ju liksom enklare att donera sperma i en burk...

Får man vara fosterfamilj om man har kroniska sjukdomar?

Javisst gör du det, och det borde alla göra... man vet aldrig vilka ord som blir de sista till någon man älskar.

Men jag kan nog garantera dig att om du låg för döden i allt för tidig ålder, då är det inte så lätt som du säger... då är man nog en ganska kall människa, om man inte när man har små barn och själv är ung tänker på hur allt kunde varit.

Två av mina nära vänners mammor dog nyligen i hjärncancer i ung ålder (de kände inte varandra dock). Från diagnos till begravning är det mindre än 6 månader för båda. De var då inte glada och lyckliga till dagen de dog. Visst försökte de göra det mesta av sin sista tid, men förloppet var snabbt och de var bara skal på slutet, och dessutom skal man inte kände igen pga alla mediciner och förlamningar pga tumörerna.

De var inte rädda för döden, snarare såg de fram emot den efter all smärta. Men det var sådan fruktansvärd ångest för alla deras familjer, att ta förväl under flera månader, för kanske vaknade hon inte ur koman denna gång... eller denna gång, eller denna gång... Det är i många fall jobbigare för de som blir kvar. En död lider inte... men åp väg mot döden kan man se sina älskades våndor också, och det hoppas jag verkligen jag behöver uppleva. Jag hoppas jag dör pang bom, och utan förberedelse på det.

Jag räds ändå inte! Jag är klar med mina känslor och jag tror inte du kan garantera något :) men nog om det, i vilket fall som helst så väljer alla människor det som passar dom och sitt hjärta och förnuft bäst tror Jg - alla har rätten att bestäm och påverka utifrån att det är genomtänkt och man har tagit ställning! Hoppas förr ser människor som jag; fria vuxna varelser som gör sina egna val i livet med kanske hjälp och råd från vården och därefter följer sina känslor om vad som känns bäst i det läge dom befinner sig i :)

Man måste inte vara rädd för döden för att inte vilja dö. Man måste inte vara rädd för döden för att inte vilja lämna efter sig en familj som behöver dig i många år till. Jag hoppas du har rätt, men jag tror du har en väldigt naiv inställning till hur det är att ligga för döden i en alldeles för ung ålder.

Och ja, alla får göra som de vill i del flesta fall. Att hävda det är också ett "billigt" sätt att ta sig ur en diskussion... men du verkar ju vara bestämd i att du tycker det är lämpligt för alla med väldigt ärftliga och samtidigt dödliga sjukdomar ska skaffa barn utan att fundera över det, för barnet KAN ju bli friskt, och om det inte blir det så ska det ändå vara så himla tacksamt över att det finns. Jag tror och hoppas att de flesta som är drabbade på riktigt inte resonerar på samma sätt som du...

Det är tråkigt att du uppfattar mig helt fel!
Och jag blir uppriktigt ledsen när du nedvärderar mig i att säga att du hoppas att alla inte resonerar som jag!
För jag har många goda poänger i mina inlägg.
Framför allt är det viktigt att sitta och lyssna på en annan människa och resonera om problemet - som vi faktiskt inte kan resonera om här på internet.
Ett problem är i sig helt unikt och vi kan inte sitta här och dra massa människor över en kant!

Jag har svårt att utrycka mig på mobilen för det är svårt att skriva, så nu skriver jag här och så här:

Om man nu VET att man har en ärftlig sjukdom, låt oss säga, cancer eller ADHD eller något annat,
så tror jag att de flesta förnuftiga människor sätter sig ner i lugn och ro och tänker igenom sin egen unika situation och hur dom kan gå vidare med detta.

Nu tror jag faktiskt inte att NÅGON skulle skaffa arn om dom visste att det var stor chans att få en sjukdom som var jättehemsk att leva med och som man troligtvis skulle dö av som barn.
Dom skulle säkerligen blivit avrådda också.

MEN; det man kan göra är att sätta sig ner och ta sig tid att prata igenom problemet med sjukvården,
dvs. ta reda på HUR stora chanserna är att barnet drabbas, man kan ta reda på MER om sjukdomen och om man kan leva ett bra liv ändå. (t.ex diabetes - kan man leva ett värdefullt liv med ändå)

Man kan också ta reda på om detta är något som går att se på fostervattenprov.

Därefter kan man ta ställning.
Hur stor är risken? Hur kommer sjukdomen påverka barnets liv? Ska vi chansa och göra ett fostervattenprov?
Om provet visar att barnet bär på sjukdomen - så kan man ta ställning till abort.

Ett svårt val för många är t.ex om man får reda på att barnet troligtvis har Down Syndrom. Det är inget man önskar sitt barn.
MEN, många med denna sjukdomen lever ändå idag ett bra liv med kvalté - dessutom är många av dom väldigt smarta. Många föräldrar har ändrat sin inställning i livet när dom fått barn med DS - till det bättre! Till ett positivare liv.
Nu säger inte jag ATT man MÅSTE föda ett barn med DS - MEN man kan tänka på att det är inte att födas till ett liv i ett helvete för alla. Man kan inte utgå från att någon med en sjukdom har ett dåligt liv!

Ett exempel på detta var när en tjej i min stad fick tarmcancer - hon fickoperera bort en  bra bit av tarmen och därefter var hon tvungen att bära stomipåse.
Många påpekade hur ledsna dom var för detta inför henne. Men då tyckte hon dom var löjliga!
"Vaddå ledsna? Varför ska ni vara det för? Jag har ett jättebra liv och påverkas inte alls av min stomipåse! Jag kan fortfarande åka på solsemester och bada, jag kan fortfarande åka skidor och göra allt som jag gjorde innan.
Jag upplever inte detta som ett problem, och när jag inte upplever detta som ett problem så finns det heller inget problem för mig"

Det jag vill säga är att jag tror inte någon förälder önskar sitt barn en sjukdom och väljer troligtvis inte heller att skaffa barn om det inte är en mindre chans att drabbas av ev. sjukdom, och om sjukdomen i sig går att leva ett jättebra liv med! ADHD, Diabetes och liknande - varför skulle det inte gå att leva bra med det?
Dödliga sjukdomar eller sjukdomar som gör att man inte klarar leva ett värdigt liv - då tycker jag självklart inte man ska föda barnet heller!

men med många sjukdomar går det att leva ett värdigt liv, det är lätt för oss friska att sitta och säga hur jobbigt det är för de stackars barnen som har det och det och det. Men är vi verkligen säkra på att barnet upplever det så?
Barnet kan mycket väl ha en annan uppfattning om livet!

Som sagt: Detta är upp till föräldrarna och deras förnuft att avgöra - med hjälp av råd och stöd från sjukvården.
Man hittar säkert en bra lösning tillsammans och kan diskutera igenom detta - kommer det eller kommer det inte att bli ett problem?