Ingång i kyrkan!!!?????

Tydligen, eftersom ingen vill erkänna att det är det som tilltalar dem.

Jag kommer att bli "överlämnad" av min pappa. Det har jag alltid velat..
Dessutom gifter jag mig i katolska kyrkan, där det faktiskt är tradition (jag är protestant, min fästman katolik).
Jag anser att det är en fin tradition och att, även om många anser att det visar på en "unken kvinnosyn" så är det faktiskt det sista jag tänker på.
För mig betyder det att även min familj valt att acceptera den man jag valt att leva resten av mitt liv med. Vilket för mig är otroligt viktigt. (vi hade inte den lättaste starten för en massa år sen)
Min m2b har själv också valt att han ska stå framme och vänta på mig. Detta är alltså ett gemensamt beslut.
Däremot så hade jag absolut kunna tänka mig att bli "överlämnad" av min mamma om pappa inte funnits med i bilden men nu är han det.

Alla har rätt till sin egen åsikt men ibland kanske man ska tänka sig för hur man uttrycker sig också. Det känns som att flera inlägg i den här tråden är rätt ilskna av sig. Trist då man faktiskt kan ta illa vid sig om man nu inte tänker likadant som någon annan.

Bara en fråga...

Har hans familj accepterat dig, och hade han kunnat tänka sig att bli överlämnad av någon av sina föräldrar för att manifestera deras godkännande av dig?

Det har de absolut gjort.. :D
Och ja.. det tror jag absolut att han skulle ha kunnat tänka sig. Nu är inte det något "problem" för oss då vi redan har bestämt hur vi vill ha det. :)

Jag gifter mig också med en katolik, vi ska visserligen gifta oss protestantiskt men det spelar ingen roll, även om vi hade gift oss i den katolska kyrkan så hade man fått släpa in mig livlös i handfängslen för att det skulle bli nån brudöverlämning av mig. Nej tack.
Om vi ska gå in mer på den biten så respekterar jag ju självklart min fästmans katolska tro oändligt och vill gärna dela den med honom så långt det går på samma sätt som han är del i min övertygelse. Det innebär inte att jag accepterar diverse religiösa kortslutningar som katolicismen har, så som abortmotstånd eller synen på preventivmedel. Vilket jag by the way antar att ni syndar med?

Man kan enligt mig inte försvara vad som helst med att "det är faktiskt tradition" eller "det är religion", det är ju upp till var och en om man vill fullfölja en tradition, om man vill stå för sådana värderingar.

Alla har rätt till sin åsikt, och resten av värden har sin fria rätt att inte hålla med. Om man tar illa vid sig av att inte alla tänker lika, ja då kanske man ska jobba lite med sin egen självkänsla och inte hänga så mycket på diskussionsforum kanske...

Ingenstans i mitt inlägg har jag skrivit att jag bara gör det "för att det är tradition".
Jag har alltid velat bli "överlämnad" av min far och det jag menade med att det är tradition är ju att det inte anses vara något "konstigt".

Självklart är det upp till var och en om man vill fullfölja en tradition eller inte.
Jag håller absolut inte med om allt den katolska tron står för och vare sig "vi syndar" eller inte så är det viktigaste att jag och min fästman delar samma värderingar och syn på livet och allt som hör till.

Om du försökte insinuera att jag tagit illa vid mig så har jag absolut inte gjort det. Jag står verkligen för det jag tycker och vill och känner mig väldigt trygg i det. Alla har, som jag tidigare sagt, rätt till sin åsikt. Försökte bara påpeka att tonen är rätt hård här inne.

Ursäkta att jag bara hoppar in såhär, men ja, jag tycker defintivt att det är något fel med det. Om man som brud tycker att vigseln och bröllopet bara ska handla om just bruden och att all fokus ska ligga på henne, så har man förmodligen helt fel anledningar till att gifta sig.

I övrigt håller jag med Aniara4 i det hon skriver i denna tråden. Det jag har läst iaf.

Några per år, tror jag. Tyvärr har vi ingen policy, vilket jag saknar och stiftet har inte heller sagt något. Och det är trist att behöva diskutera detta, men ack så nödvändigt!

Jag förstår att det inte kan vara så lätt alla gånger.
En gemensam policy underlättar ju otroligt. Då har man något att luta sig emot när det börjar storma...