Jag är större än min m2b

Försök acceptera att du är den du är, oavsett vikt och längd och din make älskar dig för den du är och inte den du kunde vara.

Nu är ju min make längre än mig, men jag är tjockare än honom.
På porträttbilderna hade jag en kilklack som var ca 8 cm så att jag skulle se längre ut och alltså smalare  
Med rätt typ av kläder så kan man trolla mycket med hur man ser ut.
Ok det är ingen lösning på övervikten, men det kan göra att man känner sig finare och alltså inte tar dom där "tröstkaramellerna" vilket ju kan ge bra effekt i slutänden.
Om din make känner sig besvärad för att han är kortare än dig så kan han ju alltid använda skor som har en lite grövre sula eller kanske till och med en liten klack som finskor och boots brukar ha.

Annars får ni nog försöka inse att folk älskar er som ni är och göra det bästa av situationen.
Du kanske ska undvika högklackat och puff-frisyr då för att inte markera längdskillnaden mer om den stör dig eller honom  
Men så länge som det inte stör din sambo så är det ju inget stort problem...
... egentligen  

Hej!

Jag är inte heller trådsmal (storlek 44), ca 170 cm lång. Min sambo är inte heller smal, men han är lång, och dessutom bredaxlad,  så det jämnas liksom ut på honom. Jag har haft (och har) stora problem med självkänslan, har också skämts mycket för hur jag ser ut. Jag får hela tiden höra att min sambo älskar mig som jag är, jag har bara svårt att få in det i min tjocka skalle! Det är verkligen något för mig att jobba med, (kanske för dig också?), att inse att du duger som du är!!! Du är fin och vacker!!! Din sambo har valt DIG och ingen annan!!! Finns det något hos dig du gillar och kan fokusera på? Då kan det liksom "lossna" sen så sakteliga med resten av kroppen, men det är ett stort jobb att förändra hur man tänker, så låt det ta tid. Du har kanske ett fantastiskt leende? Fina ögon? Killer boobs??! 
Sedan, om man inte trivs med sin vikt och vill försöka göra nåt åt den så ska man såklart försöka. Men som sagt låt det ta tid! Börja promenera, inget avancerat. Det är vad jag gör. Sambon ville skicka mig till gymmet, men se DÄR går min gräns! Men promend, klädd efter väder, med talbok eller kanske radio i öronen, är så skönt tycker jag. Man kopplar bort allt för en stund och känner sig så jäkla nöjd när man kommer hem igen.

Vad gäller maten, så är det svårt. Jag brukade göra exakt som du, svälta mig ena dagen och proppa mig full nästa. Gärna på onyttigheter, jag är en riktig godisgris. Detta har du säkert hört innan, men det funkar för mig; ät regelbundet och låt inte dig själv bli så där svimfärdigt hungrig. Det är då man tömmer alla skåp på allt sött man hittar. Jag har börjat äta frukost varje dag, och även middag, inte senare än 17 (och det är en stor grej för mig!) På kvällen i soffan vill jag gärna ha nåt, är så van att ha godispåsen där att plocka i. För att "sysselsätta" käkarna äter jag ibland gurkstavar, morotsstavar, lite (inte en hel påse) micropopcorn, eller tuggar tuggummi. Sen ser jag till att det inte finns NÅGOT onyttigt i huset, så hur jag än letar så hittar jag inget. Och jag kan dra nytta av min lathet, orkar inte ta mig iväg och köpa något  Det syns inget på vågen än, men jag är jäkligt stolt över att jag är på väg att bryta gamla dåliga vanor! Du kan också!!! Kom bara ihåg; du är fin och duger!!!

Stort lycka till!

 

Jag är längre och bredare än min M2B också.. Det stör mig massor.. När jag växte upp så sa alla människor ikring mig "men vad lååååång du är" - och det gör människor än idag, men nu är de mest nyfikna på min längd och när de frågar hur lång jag är så svarar jag alltid "lagom".

Jag är visserligen bara några centimeter längre än min blivande, och om han sträcker på sig så syns det nästan inte. Men han går alltid lite hukad så jag är oftast mycket synligt längre än honom.

På bröllopsdagen har vi löst det genom att han har skor med en lite högre klack medan jag har så platta skor som möjligt. Han kommer också bära en frockcoat, och dessa knäpps tydligen aldrig igen vilket gör att han kommer automatiskt få lite bredd av den medan min klänning är väldigt figurnära.
Jag kommer också ha utsläppt hår vilket gör att min hals inte ser lång ut - utan håret drar liksom "ihop" kroppen mot marken så jag inte ser ut som att jag "inte har något slut".

Det är svårt med längd.. Det här är mitt första förhållande där jag är längre än killen.. Jag har ibland svårt att hantera det, ofta kommer jag på mig själv med att skämmas över min längd när jag står bredvid M2B när vi är ute bland folk... 

Skönt att se att det fanns någon i min situation. Eller nästan i alla fall ;)

Tack för de uppmuntrande orden, verkligen! Ska försöka hitta en klänning jag överhuvud taget trivs i. Problemet är att när jag bara ser mig själv i spegeln så har jag inga problem med mig själv för det mesta, har trots allt gått ner nästan 10kg i år och jag upplever att det syns litegrann i alla fall. Men sen ställer jag mig bredvid honom och då går det inte längre... Eller så ser jag en bild på mig själv, och så blir jag ledsen. Varför är det så mycket värre på bild än i verkligheten?

Jag har redan planer på att gifta mig i converse, mest för att jag vill ha skor jag faktiskt kan gå i och så såg jag så himla fina bilder på folk som har gift sig i converse (han ska dock ha kostymskor - eller vad det nu heter...). Och lägre än så blir det nog inte ;)

Om du inte trivs med dig själv så tycker jag du ska göra något åt det i stället för att dölja med kläder och hitta olika knep... Ät regelbundet, slita med godis, rör på dig.. Ut och gå, gymmet, träna hemma.. Finns massor man kan göra. Man går inte net i vikt sv att inte äta.. tvärtom. Själv ska jag gifta mig den 1:a juni... Jag är 158 cm långt och väger 97 kg!!!! Jag blev trött på mig själv.. Så jag började på itrim för 3,5 veckor sen ... Nu väger jag 89 kg.. Har redan gått ner massor. Det är den enda lösningen om man inte trivs med vikten. Det är mitt råd. Lycka till! :)

Så där ska du inte behöva ha det. Antingen behöver du komma till acceptans med din kropp som den är nu eller så behöver du förändra dig och ditt levnadssätt. Och så som du beskriver skammen kring ditt ätande (som jag känner igen alltför väl) låter det du behöver hjälp med det, oavsett vilket du vill göra.

Att pendla mellan att inte äta och att sen hetsäta är mycket osunt. Din relation till maten bör större fokus att ditt utseende i stunden, tycker jag. På sin bröllopsdag är alla sitt vackraste tänkbara jag, nästan hur man än gör.

Terapi är inte fult eller skamligt, det är en ovärdelig hjälp när ens negativa tankar helt plötsligt börjar styra ens handlingar och val. Ibland räcker det att gå några ggr, ibland krävs det mer.

För min del är den största skillnaden att jag inte längre tycker jag är bra och snygg för att jag är smal, min värderingsskala går inte längre hand i hand med viktskalan. Sen att det här nya ställningstagandet (efter terapin) bidrog till att jag gick ner nästan 20 kg och maten tappade det syfte den hade förut var ett väldigt viktigt steg, men inte det centrala.

Ursäkta, såg inte att du skrivit ett inlägg till. Det jag skrev ovan var utefter det du bara skrivit i trådstarten.

Men det du skriver här låter ju som en vacklande självbild och att den ibland krockar med andra "bilder" som visas samtidigt. Och sin självbild är inte så lätt att ändra på själv.

Har själv kämpat med vikten i mer än 15 år. Är 170 lång cirka o gick upp till 115 under gymnasiet pga tröstätande o dålig självkänsla. Det krävdes miljöbyte och byte av vanor för att kämpa sig ner igen, vilket inte är helt enkelt.
Att fråga om hjälp är inte fel i dessa fall. Jag är nu nere i 80 kg men känner mig fortfarande stor, de e inte lätt när ens självkänsla helst vill att man ska kunna gömma sig helt från omvärlden.. 

Att du gått ner tio kilo är ju jättebra och det syns säkert mer än vad du tror att det gör. Det tar ett tag innan man själv inser det. Pröva att mäta istället för att väga dig, eller båda, för ibland syns det inte på vågen men på centimetrarna.

Angående klänningsjakten så var öppen för ideer och gå in för det mer än att det är kul än att du måste hitta en klänning. För det ska va en rolig upplevelse att gifta sig eller hur?? En för varning är att det kan va svårt att hitta klänningar i större storlekar, men det finns undantag så googla runt lite på nätet o reka är ett tips. Likaså att testa med olika sorters underkläder när du hittat din klänning... kan vara olika vad som passar till respektive modell.

önskar dig lycka till med allt

Oj, så tokigt!

Men du skrev jättebra. Ang det där med större klänningsstorlekar så är det ett bra tips att åka till Lillys butik i sthlm. De lär alltid ha alla strl hemma (tror de går upp till 52) och deras modeller lär vara mkt smickrande just för lite större brudar. Deras klänningar är jättesnygga om de bärs med lite extra kurvor!

nu hade jag visserligen lyckats gå ner rätt mycket och var väldigt nöjd med min vikt när vi gifte oss förra sommaren men min karl är en tunn och kort kille så jag är ändå alltid större än honom! det där med längden tycker jag är tråkigt när man ser bilderna men samtidigt är jag en skoälskare av rang och ville inte ha lågskor så jag är längre än min karl ändå...

man måste på nåt sätt tänka att det finaste på ett bröllop är att se kärleken mellan brudparet, personligen skulle jag då inte reflektera över storleken på paret!.

här är vi:
(nu sträcker han på sig och jag böjer på huvudet så det är inte jättestor skillnad men när man gift sig med en thailändare får man räkna med att alltid vara störst :P) en av våra grabbar med på bilden...

Massor av sympati till dig! Jag är dryga 10 cm längre än min nyblivne man och dessutom va 10 kg tyngre. Ibland har jag det tufft att vara okej med det, men han har aldrig någonsin upplevt vår storleksskillnad som ett problem. Så behöver jag en boost, klagar jag lite hos honom och han svarar alltid med att berätta hur stolt han är över att han har en så ståtlig tjej. Han är tålmodig som bara den med just detta - tack och lov... Jag valde att ha ballerinaskor och min klänning var åtsittande upptill, men hade en rätt vid kjol. Jag valde att ha ett armband istället för halsband och örhängen, så det skapade ett fokus som inte drog bilckarna uppåt Min man hade kostym och väst. Han skulle ha haft skor med lite mer klack, men de lyckades han glömma att packa ner... (Som tur är har min pappa samma skostorlek.) Men vet du vad - på alla foton där jag glömt att sträcka stolt på mig syns skillanden mellan oss tydligare. Så även om det kan kännas obekvämt skulle jag ändå säga: sträck på dig och försök fokusera på din lycka att ha just din man vid din sida. Då kommer det lysa igenom och ingen kommer bry sig om längd/storleksskillnader. Allt gott! /Sirenne

Tack för alla uppmuntrande kommentarer - oftast ser man bara att mannen är si och så mycket längre och det är mest det som stör mig, för jag vill inte få honom att må dåligt över det liksom.. Samtidigt som jag vill vara lika liten och fin som mina tjejkompisar som är 160 och väger 50kg, men jag inser själv att så mycket kommer jag aldrig gå ner i vikt.

När vi blev tillsammans vägde jag ungefär 75kg, men då hade jag och mitt ex gjort slut för inte så länge sen och jag åt nästan ingenting - sen när vi blev tillsammans och flyttade ihop så blev det myskvällar och what not och jag gick upp 15kg på den hösten. Sen dog en nära familjemedlem och jag blev deprimerad och tröståt 15kg till. Till saken hör att jag har svårt att träna med en gammal skada från när jag var 15... Hetsätandet är mycket bättre. Jag smyger inte och köper en påse chips som jag äter när han är borta längre och vi äter inte lika mycket onyttigt tillsammans längre heller. Och det är egentligen den enda skillnaden jag har gjort för att gå ner de här 10kg:na.

Men att de kilona har försvunnit ser jag inte, jag känner att förlovningsringen sitter lösare (troligtvis lösare än den satt när vi förlovade oss - men jag vågade inte väga mig då så jag vet inte om det kan stämma eller inte..) och valkarna på ryggen är mindre, men i övrigt verkar måttbandet och jag inte överrens. Vart vikten kommer ifrån vet jag inte för varken överarm, midja, lår eller vad har förändrats. Så det är väl brösten som krymper. Det vore tråkigt då jag faktiskt gillar dem ;)

Har förresten tittat på lillys klänningar tidigare, på nätet, har hittat ett par som jag tycker är jättefina. Får väl kanske ta mig en tripp till stockholm då, med sambo, vägrar lida igenom det själv... Måste man boka tid för provning där?